Transvården tycks handla mer om ideologi än vetenskap
Carolina Jemsby och Karin Mattissons granskning visar hur viktigt det är med journalistik som går mot strömmen.
Toppbild: Mondial / Sofia Runarsdotter
En jurist anställd på ett universitetssjukhus stöter ihop med en kollega som är verksam vid könsidentitetsmottagningen på samma arbetsplats. De småpratar och juristen berättar att hennes 14-åriga dotter har mått psykiskt dåligt en tid och nu är övertygad om att hon är en kille. Kanske ska de komma till mottagningen för att få hjälp? Då tar kollegan tag i juristens arm och drar henne åt sidan. Med låg röst säger hon: ”Vad du än gör, kom inte till oss med henne, om du gör det kommer hon aldrig härifrån. Då blir hon patient resten av livet.”
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Scenen låter som inledningen till en rysare, och det är just vad granskningen av transvården Ånger, ånger, ånger (Mondial) är. Författarna Carolina Jemsby och Karin Mattisson har tidigare gjort uppmärksammade tv-dokumentärer på samma tema och nu följer de upp dem i bokform.
Det har i alla tider funnits människor som känt ambivalens inför sitt biologiska kön och som ”bytt” genom att göra om sitt yttre. Numera, i vårt samhälle, kan vuxna välja hur de vill klä sig och leva, liksom om de vill göra ingrepp i sin kropp eller ta hormoner för att uppnå en viss fysisk förvandling. Det är utmärkt. Men hur är det med den sortens potenta behandlingar när det gäller barn och unga? Både kirurgi och hormoner ger irreversibla effekter på kropp och psyke. En ung människa, eller rentav ett barn, kan knappast till fullo greppa de långsiktiga effekterna av ett könsbyte.
I Jemsbys och Mattissons reportagebok får vi bland annat möta några allvarliga fall av ånger. Ett av de mest graverande är Leo, en tjej med en rad psykiatriska problem, som tänkte att hon kanske var en kille och blev bekräftad – för att inte säga övertygad – av vården i detta antagande. När hon var 10 år pausade läkaren hennes pubertet så att hon senare skulle kunna bli man. Problemet var bara att man inte gjorde uppföljningar. Leo fick stopphormoner många fler år än vad som är rekommenderat. Till slut visade det sig att hon på grund av behandlingen fått osteoporos med stor smärta och men för livet. Hon tror heller inte längre att hon är en pojke.
Ett annat fall är Ellen som opererade bort brösten och tog testosteron under flera år men som när hon ville ”detransitionera” tillbaka till sitt ursprungliga biologiska kön märkte att det inte alls fanns samma varma famn och entusiasm i vården som när hon hade velat bli man. Tvärtom tycktes vårdpersonalen vilja tysta ner dem som kan få andra att börja tvivla på sitt beslut.
Jemsby och Mattisson visar att transvården som ökat explosionsartat på senare år har direkt tveksamma inslag. Den drivs av ideologi och aktivister från RFSL tycks alldeles för insyltade i verksamheten för att det ska vara bra för patienterna. Att en grupp blir permanent hjälpt av könsbyte är utmärkt. Men varje felbehandling av unga personer som uppmuntrats av vården att ”korrigera” sitt kön är ju närmast ett övergrepp. De medicinska metoder med allvarliga biverkningar som tillämpas tycks också sakna vetenskaplig evidens.
Ofta handlar det om flickor med autism som tror att ett könsbyte kan hjälpa mot deras psykiska besvär. När de inser att det inte är så har de redan basröst och skäggväxt och är i värsta fall sterila.
Ånger, ånger, ånger visar hur ett par grävande reportrar kan göra skillnad – och hur utomordentligt viktigt det är att journalister vågar gå mot strömmen.
***
Läs även: Transvården kan bli en vårdskandal
