Vad händer efter peak woke?

Har västerlandet nått peak woke? Jag ställde frågan i Fokus häromåret.

Ett tecken på det var att donatorer till universitet som härjades av antijudiska hatmatmanifestationer börjat dra öronen åt sig. Ett annat att företag som försökt haka på woketrender skändligen misslyckades, som ölen Bud Lights flirt med transaktivism. Här hemma hade vi en Tidöpolitik i centrala frågor, samt unga väljare på väg högerut. Trumps andra valvinst blev sedan en kraftfull spik i wokekistan.

Samtidigt vädrade mina intervjuobjekt oro dels över en kommande “högerwoke” – att vänsterröster nu skulle få truten tilltäppt – dels att woke-ideologi gjort sig så institutionellt stark på universitet och HR-avdelningar att skadeverkan skulle bli långvarig.

Tyvärr har en hämndlysten Trump, med sykofanter, visat tecken på högerwoke. Och att stampa woke ur institutionerna sker ej i en handvändning.

Statsvetare Samuel Abrams beräknar att övervikten för liberala universitetslärare framför konservativa nästan femdubblats sedan 80-talet. Sajten College Fix anger att 96 procent av universitetsanställdas donationer går till Demokraterna. Och en studie på två toppuniversitet visar att 88 procent av eleverna överdriver sin “progressivism” för att fjäska för lärarna.

Siffrorna hämtar jag ur journaliststjärnan Piers Morgans bok Woke is dead. Morgan är britt, deltidsboende i USA, god vän med Trump, en liberal mittenröst – men kanske allra mest en hårdför krigare mot woke och cancelleringskultur. Piers Morgan Uncensored heter hans populära debattshow på YouTube.

Som titeln antyder, menar han att woke har besegrats. Stora idrottsförbund har återinfört könstester för att värna kvinnoidrotten mot manliga medtävlare. “Defund the police” är ett slagord man knappt hör ens hos radikalvänstern. Den brittiska Cassrapporten om riskerna med könskorrektioner på barn och ungdomar har blivit riktningsgivande i många länder. Lägg till det valförluster i Europa för vänsterliberaler mot mer eller mindre nationalkonservativ höger.

Han för pennan muntert, Morgan, i en formidabel katalog över wokistisk dumhet. Ett beramat fiasko var Disneys nyinspelning av Snövit och de sju dvärgarna, där en brunhyad skådespelerska spelade huvudrollen och i intervjuer skällde ut den potentiella publiken för att de ville ha en mer traditionell Snövit. Vidare hade dvärgarna tagits bort, för dvärgrollerna ansågs förnedrande mot dvärgar – vilket vållade stor vrede hos dvärgskådespelare, som ville ha jobb.  

Eller vad säga om alla språkpoliser? ”Kvinnor” omskrevs, också hos myndigheter, som ”människor som menstruerar”, Leeds universititet bannlyste ord som ”mum and dad” för att de var könskodade.  University of Southern California stämplade ordet ”field” som anti-svart, eftersom slavar och migranter arbetade på fälten. Man kunde därför inte längre bedriva ”fältstudier”.

Woke kan faktiskt – i all sin tragik vara väldigt – kul.

Morgan gör en viktig distinktion mellan woke och tidigare progressiva idéer. Förkämparna för kvinnlig rösträtt slogs för något – och vann. Medborgarrättsrörelsen rev ner hinder för svart samhällsmedverkan. 60-talets counter-kultur gick till storms mot auktoriteter inte minst för att öka individuell frihet och förhindra onödiga krig. Homosexuella män och kvinnor tog kampen för att lika fritt som majoriteten få leva ut sin kärlek.

Woke, däremot, är enligt Morgan i grunden ”negativt, anklagande och dystert. ’Peace and love’ och ’I have a dream’ har blivit ’check your privilege’ och ’silence is violence’. Det finns inga spår av den varma och hoppfulla idén om att vi alla kan bidra till att göra världen till en bättre plats. I stället blir alla inkallade till ett slags krig, indelade efter ras eller sexuella preferenser, och skickas ut i en ändlös kamp mot mörka, dolda krafter – och mot varandra.”

Woke må vara åtminstone halvdöd. Men Piers Morgan varnar för två besläktade tankevirus. 

Dels att upptagenheten vid kulturkrig och mörker på högersidan transformeras till en tro att väst faller, att allt vi byggt upp nu förstörs, av muslimer och egen svaghet. En rädsla som gör oss dummare och ofriare. Dels att de unga, länge skyddade från andras idéer och djupt inne i sina socialmediebubblor, kommer att vara för veka för att modigt leva sina liv.

Lite mer optimism är ett av hans rekommenderade motmedel.

***

Läs även: Har vi nått peak woke?

Läs även: Identitetspolitiken gick på en rejäl käftsmäll