Har vi nått peak woke?

Amerikanska universitet kväser nu resolut de studentprotester som har skakat landet. Är det början till slutet på woke-eran?

Text:

Toppbild: AP

Toppbild: AP

Nu måste väl ändå toppen av woke-hysterin vara nådd? Tanken har framkastats ofta under senare år och i USA fick debatten förnyad aktualitet i samband med de propalestinska manifestationerna på många universitet i efterdyningarna av Hamas terrorattack på Israel den 7 oktober förra året. Att stötta invånarna i Gaza och kräva ett slut på bombningarna var en sak; en fullt legitim åsiktsyttring i en demokrati, givetvis. Men det oförblommerade judehat och de rena förföljelser av judiska studenter som också förekom var ju så samhällsskadligt och antidemokratiskt att vänstern väl nu måste vakna inför woke-ideologins förlöpningar? 

Eller är motståndet mot det svårdefinierade ideologi som vi till vardags kallar ”woke” mest bara krusningar på ytan i en västvärld som för länge sedan har förlorat sin själ till wokismen och ohjälpligt sitter fast i dess järngrepp? Om detta går meningarna brett i sär, som vi ska se. Men först några rader om vad som kännetecknar ett politiskt tänkande präglat av woke. Ordet, förresten, kommer från afroamerikansk engelska – ett particip bildat av ”wake” – och betyder ungefär att vara vaken. Men inför vad? Handlar det om att – i god medborgaranda – vara medveten om och engagerad i sociala frågor som ojämlikhet, rasism, diskriminering? Eller är woke ett uttryck för en nyanslös moralism, där alla avvikelser från det politiskt korrekta brännmärks, och där minoritetsgrupper per automatik ses som förtryckta av ett maktfullkomligt vitt patriarkat och aldrig har något eget ansvar för eventuella livsmisslyckanden?  

Det är ett sätt att se på världen där människor delas in i förtryckta och förtryckare. Den här ideologin har funnits på universiteten länge. Men många vaknade till när de såg hur uppdelningen i vissa radikala fall lett till ren antisemitism.

Malin Ekman

I svensk media kom ordet i svang i mitten av 2010-talet då svart politisk aktivism som Black Lives Matter skildrades. Och när magasinet Vogue listade 2016 års mest överanvända ord på internet, sades ”woke” beskriva en person som  blivit medveten om sociala och politiska orättvisor. Ganska oförargligt, alltså. Men i dag får det anses ha genomgått en förskjutning i hur det används. I såväl svensk som amerikansk politisk debatt är konnoationen nu vanligen negativ; woke har blivit ett skällsord mot en urartad vänster.  Så till exempel har Floridas guvernör Ron DeSantis – tidigare utmanare mot Trump om att bli republikanernas presidentkandidat – utnämnt sig själv till en anti-woke-krigare. Hans delstat ska vara en plats dit ”woke kommer för att dö”. Och för superentreprenören Elon Musk, som köpte plattformen Twitter delvis för att göra sociala medier mindre woke, har kampen mot “hjärnviruset” blivit en käpphäst. I en intervju i Dagens Nyheter säger Kristdemokraternas EU-kandidat Alice Teodorescu Måwe så här om woke: “Det beskriver en samtid som söker efter enkla svar på svåra problem; ett begrepp som ser världen i svart/vit, förövare/offer, god/ond, stark/svag utan att förhålla sig till det faktum att också offret kan vara förövare. Det som ytterst sker när man sätter på sig 'woke'-glasögon är att man blir blind för allt som inte överensstämmer med modellens förklaringar.”  Svenska Dagbladets USA-korrespondent Malin Ekman delar bilden av den som ett i grunden överförenklande sätt att förklara världen. 

– Det är ett sätt att se på världen där människor delas in i förtryckta och förtryckare. Den här ideologin har funnits på universiteten länge. Men många vaknade till när de såg hur uppdelningen i vissa radikala fall lett till ren antisemitism, säger hon.  

Enligt wokelogiken tillhör alltså judiska studenter – i alla fall sådana som inte uttryckligen tar avstånd från Israel – förtryckarsidan (varje politiskt narrativ innehåller förtryckta och förtryckare) och de blir då legitima mål för förföljelse. Trots att de inte ens bor i Israel och inte gärna kan anklagas för att döda palestinska barn. Men den spirande antisemitismen har också mött motstånd. Till exempel har framkommit att donatorer till elituniversitet som Columbia i New York har dragit öronen åt sig. 

Universitetsstudenter upprättade ett pro-palestinskt läger utanför University College Dublin i protest mot kriget mellan Israel och Hamas. Foto: AP

– Många är personligt engagerade i Israel-Palestinakonflikten, och en stor andel av bidragsgivarna har judisk bakgrund. Vissa verkar ha hotat med strypta bidrag, och andra har redan gjort slag i saken. En svårighet som universitetsledningarna lär möta är valet mellan att å ena sidan blidka bidragsgivarna, å andra sidan unga radikala studenter, säger Malin Ekman. 

Ett exempel som visar på absurditeten som woke ibland kan leda till är att vissa skolor i matematikundervisningen har tagit bort om idén och rätt och fel svar, eftersom detta tänks vara ett uttryck för vit överhöghet. Därför har elever på wokeskolor kunnat få högt betyg för fel svar.

Malin Ekman

Men spelar det här någon roll i kampen mot woke? Inte säkert. Ekman menar att Ivy league- och andra prestigeskolor skolor ändå står ekonomiskt starka. 

– De får bidrag från olika håll, inklusive utländska nationer, och har kritiserats för att inte redovisa bidrag från bland annat Qatar. Något som somliga menar har influerat undervisning och tillsättandet av professorer.  

Fullt medveten om woke-dimensionen i amerikansk politik var hon inte när hon blev korrespondent 2019. 

– När jag började jobba i USA hade jag länge följt en svensk bevakning som utgick från hur galen högern här var. Men det jag på plats kunde se och ville skildra var hur långt ut vänstern på flera sätt hade gått – bland annat genom identitetspolitiken – och hur även det bidrog till polariseringen.  

Hon tar upp skolan där woke ofta påverkar undervisningen, vilket många föräldrar upptäckte under pandemin, när de kunde följa barnens undervisning via zoom. 

–  Bland konservativa finns en nidbild av en lärarinna i lila hår som förklarar hur dåligt USA är och gärna pushar barnen att fundera över sin sexuella identitet.  Föräldrar jag intervjuat har berättat hur lärarna på deras barns skolor grät öppet när Trump vann 2016 och samlade alla elever för att "hantera traumat".  

I sin bok Skymning i Amerika – som adresserar många amerikanska samtida samhällsfenomen, långt ifrån bara woke – visar hon på hur nästan vad som helst numera tycks kunna läggas under ett woke-raster. 

 – Ett exempel som visar på absurditeten som woke ibland kan leda till är att vissa skolor i matematikundervisningen har tagit bort om idén och rätt och fel svar, eftersom detta tänks vara ett uttryck för vit överhöghet. Därför har elever på wokeskolor kunnat få högt betyg för fel svar.  

Två plus två, vad blir det? Inte nödvändigtvis fyra, alltså. Ett annat – tämligen absurt och hårt kritiserat, ska sägas – exempel är en utställning på anrika Smithsonian’s National Museum of African American History and Culture, i vilken woke-ideologer för några år sedan kopplade begrepp som punktlighet, arbetsmoral och artighet till vithet. Också grammatik, vetenskaplig metod samt tanken att avsikt är en viktig bedömningsgrund när brott prövas i domstolar skulle enligt Smithsonian vara idéer kopplade till en dominant och förtryckande vit majoritetskultur. Människor med mörk hudfärg tänks alltså vara lata, ovetenskapliga, oartiga och strunta i språkregler och tidsöverenskommelser, eller? 

Fler exempel på när woke-tänkandet tycks ha gått överstyr finns i boken Cyniska teorier – Så görs allt till en fråga om ras, genus och identitet. Där berättar författarna Helen Pluckrose och James Lindsay i ett kapitel om “funktionshinder och fettstudier” hur värdesättande av god hälsa kan ses som förtryck. Att vara fet eller funktionshindrad blir till någonting negativt bara i mötet med en förtryckande majoritetskultur, präglad av sinistra tankar om rashygien och funkofobi. Det är inte negativt i sig. Medicinska problem och handikapp tänks alltså sakna egentliga biologiska korrelat; de är bara “sociala konstruktioner”, brickor i ett spel om makt där objektiv verklighet inte existerar. 

En fegare samtidshumor

Inte ens skrattet är fredat från woke. Den 70-årige världsberömde komikern Jerry Seinfeld – vars sitcom Seinfeld från nittiotalet regelmässigt utses till en av TV-historiens bästa serier – beklagar sig i en intervju med magasinet The New Yorker över allt sämre och fegare samtidshumor. 

– Det är resultatet av extremvänstern och pk-skiten och människor som oroar sig så mycket för att kränka andra människor. 

Jerry Seinfeld. Foto: AP

Han lyfter att  ett skämt numera måste godkännas på längden och tvären innan de släpps igenom. ”När du skriver ett manus och det går i fyra eller fem olika händer, kommittéer, grupper – ”här är vår tanke om det här skämtet” – ja, då har vi kommit till “the end of comedy”, säger Seinfeld. 

Han och många andra komiker tackar därför nej till att uppträda på universitet, fyllda som dessa är med ömtåliga och humorlösa studenter. En som kunnat följa wokes framfart från institutionernas insida är är Filip Åsberg Montgomery (full transparens; ja, han är son till denna tidnings chefredaktör). Åren 2015 till 2018 pluggade han på Ivy League-universitet Brown på den amerikanska östkusten, alltså i en universitetsmiljö, där ju det fria och frimodiga utbytet av åsikter och idéer traditionellt ska uppmuntras.  

Filip understryker att han trivdes mycket bra under åren på Brown och han har aldrig ångrat att han gick där, men han märkte också snart att man måste vara försiktig med hur man uttryckte sig och att vissa ämnen var tabu. Woke-rörelsen fick sedan vind i segeln av Donald Trumps valseger och Black Lives Matter-protesterna. Dessa uppstod efter några mycket uppmärksammade händelser där svarta personer hade dödats av polisen. Det var ingen ny företeelse, amerikansk polis skjuter varje år ihjäl över 1000 personer (1163 år 2023), varav omkring 40 procent brukar vara vita och 20 procent svarta. Färre än tio procent av de som dödas är obeväpnade vilket betyder att omkring tjugo obeväpnade svarta dödas av polisen varje år. Men nu fanns en ny teknologi i var mans hand. 

– En förklaring till att BLM snabbt blev så stort är förstås sociala medier. När ett dödsklipp blir viralt påverkar det människors bild av verkligheten. Undersökningar visar att de som ser sig som progressiva tror att de obeväpnade svarta offren är flera tusen varje år, säger Filip Åsberg Montgomery. 

Marriage Equality Act – som bland annat handlar om samkönade äktenskap – ser han som en annan motor till att woke fick sådant genomslag de här åren. 

– I det sammanhanget blossade transfrågan upp. Det började talas mer om preferred pronouns, och man pratade mycket om könsroller. 

”Preferred pronouns” innebär att man talar om för omgivningen vilket pronomen man vill bli benämnd med. Livet på campus – i workshops, klubbar och föreningar, studenttidningen et cetera – blev allt mer wokepräglat. Filip berättar att studenterna sällan utsattes för “conservative talking points”, alltså ett konservativt perspektiv på en fråga. Dessa togs antingen inte upp eller, om de gjorde det, så var det för att påvisa hur bisarrt de konservativa tänkte. Den gamla dygden om att lyssna på varje sidas bästa argument glömdes bort. Därmed blev diskussionen endimensionell och sällan dialektisk.  

Jag började höra ordet “equity” 2017. Den exakta innebörden var vag, men helt klart räckte det inte att förespråka ”equal opportunity”, eftersom – så löd tanken – samhället var så djupt rasistiskt. I den andan måste man vara uttalad antirasist – annars är man rasist. 

Filip Åsberg Montgomery

Vid den här tiden kom också DEI in med kraft i diverse intellektuella diskurser på universitetet. DEI är en akronym för Diversity, Equity, Inclusion. Notera ordet “equity”, som här i princip betyder strävan efter lika utfall för olika grupper. Alltså att den och den minoriteten måste lyckas lika väl på det och det området som majoriteten. Och om till exempel svarta eller kvinnor i lägre grad når höga chefsposter, så måste det bero på vit manlig överhöghet. Det liberala credot om “equal opportunity” – lika möjligheter – mönstras alltså ut som förlegat i wokes namn. Och eftersom det alltid går att påvisa skillnader mellan grupper, kan woke hämta evig politisk energi ur begreppet “equity”. 

 – Jag började höra ordet “equity” 2017. Den exakta innebörden var vag, men helt klart räckte det inte att förespråka ”equal opportunity”, eftersom – så löd tanken – samhället var så djupt rasistiskt. I den andan måste man vara uttalad antirasist – annars är man rasist.  

Detta kunde ju låta rätt bra och oskyldigt för en – som Filip beskriver sig själv – till en början rätt progressiv svensk. Men i längden var det inte så kul. Woke smög sig in i undervisningen mer och mer, han beskriver en intressant klassrumsdynamik; hur en aggressiv minoritet kan topprida en majoritet. 

 – Några elever i en klass kunde vara extremt högljudda och känslomässiga och var beredda att ställa till en scen när någon invände; om man till exempel tog upp att det kunde vara problematiskt med pubertetsblockerare till elvaåringar… De flesta i rummet kanske skulle hålla med mig där. Men så finns dessa true believers, som skruvar upp temperaturen. Och då orkar man inte alltid göra motstånd. 

Woke har stött på patrull

Den som vill bygga ett case för wokes begynnande nedgång och förmodade fall saknar sannerligen inte indicier. Här hemma kan vi nämna väljardemografin, där de ungas röstande högerut går att tolka som anti-woke. Sverigedemokraterna och Moderaterna samlade i senaste valet, enligt Valu, nästan en egen majoritet bland väljare under 30. Om antikapitalism, klimatalarmism och radikalfeminism stod starkt hos de unga, borde ju siffrorna ha sett annorlunda ut. 

Och här en glimt från underhållningsmedia; närmare bestämt vad Aftonbladets tv-krönikör Karolina Fjellborg skriver om reality-serien Paradise. Hon kallar den ”Viaplays pk-experiment”. Den tillkom efter sedan den legendariska fyllesåpan och långköraren Paradise Hotel – som länge gick som tåget – hamnade i problem när “fel sorts skandalrubriker dök upp”: om sexuella övergrepp bland deltagarna samt bristande koll och mörkläggning hos produktionsbolaget. Viaplay ville inte slakta kassakon helt, utan gjorde i stället om konceptet. Transpersonen Tone Sekelius blev programledare, en större mångfald bland deltagarna castades fram, och det skulle bli ”fokus på samtida värderingar”. Men, skriver Fjellborg, “publiken gav blanka fan i exakt de sakerna”. Paradise kom att kallas ”PK Hotel” och gjorde tittarfiasko. 

Från sociala medier-världen berättar mina döttrar – 22 och 24 år gamla – att det numera drivs hej vilt med woke-tendenser på TikTok. Och från musikens värld kan vi nämna EPA-dunk, med texter som hyllar gränslöst festande, framförande av EPA-traktor och en syn på könen som renläriga woke-ideologer nog skulle kalla gravt sexistisk. 

Går vi sedan tillbaka till USA har woke stött på patrull i samhället även där. Bland annat väljardemografiskt. Svarta väljare har de senaste 50 åren röstat på demokraterna i överväldigande majoritet – men Donald Trump presterar där relativt sett bättre än republikaner brukar, i synnerhet bland svarta män. 

– En del afroamerikanska väljare jag pratat med har sagt att de upplever att migranter har det bättre än de själva. Kombinationen migration och hög inflation verkar göra dem mer benägna att rösta på Trump, säger Malin Ekman. 

Hon menar att för många ligger lockelsen hos Trump i att han både pratar om frågor som man bryr sig om och på ett sätt som man förstår.  

– När vänstern hellre pratar om ras appellerar Trump till väljare som snarare tänker i termer av klass, inklusive icke-vita. En nyckel till förståelse av väljarlogiken är att många ser Trump som föraktfull mot den klass han själv tillhör; och att han i det avseendet står på folkets sida. 

 En annan observation om amerikanska väljare handlar om så kallade kulturkrigsfrågor. 

– Sånt som abort, rätten att bära skjutvapen, sexualundervisning till barn et cetera är inte bara något för debatt- och kultursidorna, det här är valfrågor som gemene man bryr sig om, och det påverkar hur man röstar. 

Även i andra samhällssfärer än politiken finns wokebakslag. Harvards rektor Claudine Gay tvingades avgå efter att det avslöjats att hon hade plagierat andra forskare. Hon var också uppenbart oförmögen att hantera Gazakrigskonflikter på campus. I samband med hennes fall stod det helt klart att en woke-styrd Harvard-styrelse hade ställt alldeles för låga skicklighetskrav på denna kandidat; det viktiga hade inte varit akademiska meriter och bevisad ledarskapsförmåga, utan att bocka av alla DEI-boxar och anställa en svart kvinna. 

Harvards rektor Claudine Gay tvingades avgå. Foto: AP

I Hollywood har man infört stränga DEI-krav vad gäller medverkan, både framför och bakom kameran. Den och den minoriteten ska kvoteras utgöra minst ett visst procenttal av personalen. Man har också plöjt in många miljarder i politiskt korrekta filmer där hjältar/hjältinnor ska representera minoriteter. Men publiken har uteblivit, med brakförluster som följd – plus ett byråkratiskt och glädjedödande arbetsklimat. Filmen Elemental, med icke-binära huvudkaraktärer, fick den sämsta premiärhelgen någonsin av Disneyägda Pixars animerade filmer och Disney har nu börjat tona ner progressiva ställningstaganden i diverse samhällsfrågor, och i viss mån återlansera sina gamla familjevärderingar.  

En otvetydig seger för wokemotståndarna kammades också in genom att Högsta Domstolen förra året förbjöd raskvoter vid universitet. Det duger alltså inte att hur som helst ställa lägre intagningskrav på minoriteter man vill gynna. Och redan före HD:s beslut hade många skolor återinfört ett mer traditionellt testande av akademisk förmåga. (Dock ska sägas, att det fortfarande finns sätt för skolorna att lagligt rekryera minoriteter; man får ge pluspoäng åt sökande för sådant som sportsliga, konstnärliga, samhälleliga eller andra insatser.) 

Många storföretag vill komma bort från woke. Foto: AP

 Många skolor har också slutat kräva högstämda DEI-deklarationer av nyanställda. Vidare stakar allt fler storföretag ut en ny riktning i sin PR, bort från woke. Avskräckta bland annat av partnerskapet mellan ölen Bud Light och transaktivisten Dylan Mulvaney, vilket tryckte ner försäljningen med 30 procent och gjorde många Bud-drickare rasande. Som “kompensation” började Bud efter det fiaskot sponsra kampsportsorganisationen Ultimate Fighting Championship. 

Samhällsdebattören och författaren Ibram X. Kendi är en stark impulsgivare till woke-rörelsen. Ett av hans budskap är det som nämndes tidigare; den som ej är uttalad antirasist är i själva verket rasist. Det är också rasism att säga sig vara “färgblind” i förhållande till olika etniciteter, eftersom rasismen är så djup i amerikanska samhället att man alltid måste vara rasmedveten. Viss antiwokesymbolik kan därför kanske tolkas in i det faktum att Kendis Center for Antiracist Research på Boston University har tvingats avskeda 15-20 personer i staben. 

Malin Ekman håller med om att woke i vissa avseenden tycks vara på reträtt som samhällskraft. 

– Min bild är att man är mindre benägen att positionera sig som woke än för några år sedan. Exempelvis kan JP Morgans chef i dag tala positivt om Trump utan att upplevas som lika kontroversiell.  

Malin Ekman håller med om att woke i vissa avseenden tycks vara på reträtt. Foto: TT

 Hon berättar vidare att många företagare tillsammans med sina jurister går igenom avtal som tidigare skrivits i syfte att rensa dessa från DEI-retorik eftersom den kan anses diskriminerande (främst då mot vita). 

– Någonting har hänt. Kritken mot woke är mer tillåten nu än BLM-sommaren 2020, och allt fler vågar kritisera woke utan rädsla för repressalier. Till exempel går det att resonera mer kring kvotering, och på sina håll har standardiserade antagningstest återinförts som urvalsgrund efter att tidigare tagits bort. 

 Ett skäl till att de togs bort handlade om smittorisk vid fysiska möten under covid. 

– Men en annan motivering var att testen skulle vara rasistiska och ett uttryck för vit överhöghet eftersom vita studenter generellt presterade bättre än icke-vita.  

Ekman berättar sedan att det generellt var lättare att få sparken för “förgripliga” åsikter för några år sedan än i dag.  

– Jag tänker på en kille – som själv uppfattade sig vara vänster – som tvingades lämna något slags tankesmedja för att han hänvisat till forskning om att icke-våldsbenägen social aktivism historiskt visat sig vara mer framgångrik än militanta varianter.  

Varför? Det var en iakttagelse som uppfattades som illegitim kritik av BLM.

– Ett annat tabu var att använda socioekonomiska förklaringar till sämre ekonomiskt och socialt livsutfall hos gruppen icke-vita. Den enda “godkända” förklaringsmodellen verkade enligt woke-ideologerna vara vit överhöghet och rasförtryck.

Woke tar sig mycket märkliga uttryck ibland. Hur förklarar du dess så starka makt över så många själar? 

– Jag tror att i ett sekulariserat samhälle måste människor ändå finna mening någonstans; man vill tro på något större. Det finns något nästan religiöst i det. Intressant är hur fokuset skiftar. I dagens propalestinska rörelse finns förstås en del med personliga band till regionen – men det verkar i hög grad handla ungefär samma ungdomar som tidigare vurmat för klimatet och för rättigheter för kvinnor, svarta och sexuella minoriteter. 

"Vi har inte haft peak woke på långa vägar"

En som länge stått i harnesk mot woke är filosofen, författaren och artisten Alexander Bard; själv offer för cancelleringskultur under BLM-sommaren 2020 när han tvingades lämna TV4:s Talang-jury efter en tweet om att svarta borde arbeta hårt och ta kommando över sitt liv i stället för att göra sig till offer. Bard tror dock på ett både prima och långt liv för woke. 

Filosofen, författaren och artisten Alexander Bard. Foto: TT

– Vi har inte haft peak woke på långa vägar, inte så länge det finns offerkulter och inbillade oförrätter att älta. Och eftersom man hittar på problem som inte finns – som patriarkatet, vad är det för ett osynligt spöke? – så finns inte heller någon lösning, då kan man fortsätta i evighet. Man vill överhuvudtaget inte hitta någon lösning. 

De då och då återkommande prognoserna om peak woke ser han därför som önsketänkande från rörelsens motståndare. 

– Att det skrivs mindre om woke nu, beror på att de jobbar på lite mer i det tysta. I dag är det i slutna rum man bestämmer att såna som jag ska plockas bort. Det sköts alltså mindre offentligt men minst lika effektivt. Är man det minsta jobbig och störig ska man plockas bort, cancelleras, tystas.  

Han beskriver en västvärld dränkt i woke, där Sverige är värst däran tillsammans med USA:s kuster. 

– I Indien och Nigeria bryr de sig inte ett dugg om sånt. Woke finns inte heller i Central- och Östeuropa, och mycket riktigt går Polens ekonomi jättebra. Men det äter sig in i Frankrike, Nederländerna, Storbritannien. 

 Och i företagen. 

– Wokemänniskorna är värdelösa i näringslivet, men lyckas ändå äta sig in i HR och på marknadsavdelningar. Nyckelordet här är compliance, företagen drunknar i mängder med regler, från EU, från riksdagen, och för att hantera compliance måste man anställa woketroll, eftersom allt ska följas upp, rapporerteras, dokumenteras. Det blir som en fet skatt på företagen. Och Sverige är värst. 

Eftersom företagen trots allt möter en marknad, finns där ett inre motstånd mot woke. Men många andra arenor återstår.

– De retirerar till akademi och politik och offentlig sektor när företagen inte vill ha dem, för de har inga andra karriärvägar, ingen annan kompetens. På campus finns ingen konkurrensutsatthet, därför kan woketrollen hålla på ostört där.  

Frågan är långt ifrån död

Frågan huruvida woke som samhällskraft har peakat får nog hänga i luften ett tag till. Vilka svar ges exempelvis av USA:s val i höst? Och kommer det allt starkare konkurrenstrycket från länder som Kina och Indien att framtvinga en tillnyktring – eller tvärtom förstärka offernarrativ? 

Men död är frågan långt ifrån. Och helt klart gynnas den av självförstärkande processer. Wokelärare gynnar wokeelever, wokeinstitutioner gynnar wokeforskning och wokeagendor. Och vilket balsam för en sårig självkänsla är det inte, att få utmåla sig själv som offer? Woke är i det avseendet inte bara en vänsterkraft; den tycks också ha allmänmänsklig attraktionskraft.

– Jag upplever att det nu finns en woke backlash nästan åt andra hållet, man är dogmatisk på samma sätt, fast från höger, säger Filip Åsberg Montgomery. 

 Malin Ekman gör en liknande iakttagelse.

– Det finns högerwoke också. Republikanerna har ett utmärkttillfälle att positionera sig mot woke – mentrampade felnär de kommer med censurkrav och liknande i stället för att stå upp för yttrandefriheten, säger hon. 

Och Alexander Bard fyller i med emfas:

– SD och Trumpismen är woke åt andra hållet, de är också bittra offerkulter. Antiwoke och högerwoke är också woke. Det är woke-agendor över hela fältet. 

***

  

Text:

Toppbild: AP