Vad ska vi med alla medaljer till?
Det finns något irriterande slappt i journalistikens ensidiga beaktande av guld, silver och brons.
När vi summerar 2026 års olympiska vinterspel i Milano/Cortina sticker sportjournalistikens till besatthet gränsande upptagenhet vid fosterländska medaljer ut. Jag frågar mig vad vi övriga svenskar ska med alla dessa medaljer till? Vi har förvisso varit med och finansierat utövarnas hallar, backar, rinkar, slingor, elljusspår, läger och tränare, men då betalningen inte varit frivillig kan blågula framgångar knappast återgälda insatsen.
Här rör det sig helt visst om något annat. En landsman som lyckas i stora världen kan få denna att kännas mer hanterbar, mindre avlägsen. Vi talar samma språk som medaljörerna och delar grundläggande samhälleliga referenser med dem. De kan komma till våra tv-soffor och våra radiostudior och tala med våra journalister. De känns naturligen närmare oss än andra länders idrottare. Men medaljerna är deras, inte våra.
Att statsrådet Forssmed (KD), med ansvar för idrott och folkhälsa, ystert twittrar om svenska framgångar och förbigår bedrövelserna med tystnad, är högst begripligt. I egenskap av statens representant vårdar han sig om ”Sverigebilden” och nationens väl. För landets regering är idrotten en ren funktion, en av många.
Egendomligt nog tycks stora delar av sportjournalistiken se på sin uppgift på likartat sätt. Man räknar medaljer och inget annat, och det med en frenesi som om vår fortlevnad som självständig nation hängde på antalet. Hur kommer det sig att mediehusens sportredaktioner tycker sig vara satta att värna Sveriges idrottsliga rykte i världen? Deras uppdrag är ju rimligen ett annat, förslagsvis att genom kunskap och rättvisande gestaltning göra tävlingsidrott begriplig – och intressantare än den är när man ingenting förstår av den.
Det finns i detta land många exceptionellt initierade och välformulerade sportjournalister, inte minst de som specialiserat sig på internationell fotboll och nationell ishockey. Den patriotiska utgångspunkten i OS-journalistiken tycks alltså snarare vara ett slags undantag från normala rutiner, en specifik redaktionell bedömning sprungen ur ett lojt antagande om tittarnas nivå och utblick. För att var och en ska känna delaktighet tycks man ha bestämt sig för att nationens ära är den enda giltiga måttstocken för nyhetsvärderingen.
Alla utövare som tar sig till OS är framstående i sin gren. Är man intresserad av svensk idrott vill man följaktligen veta hur det har gått för dem som tagits ut att tävla för Sverige (utöver det man får veta om andra länders stjärnor). Man vill inte bara höra om svenska medaljer och svensk lycka. Ofta rymmer ett fullkomnat misslyckande rikare skikt än en förväntad framgång. Men med patriotismen som journalistisk premiss blir nationell stolthet det enda som är värt skriva hem om. Sålunda lämnar man missräkningarna närmast orörda, utan vidare analys och diskussion. Nederlagen möts med tystnad.
Eftersom alla numera är så snälla och hänsynsfulla kan man tänka sig att detta urval görs av omsorg om dem som inte klarat sig i konkurrensen. De ska inte behöva skylta i riksmedierna med sin vanära. Men eftersom publiken noterar den patriotiska premissen blir effekten en annan: de som misslyckats i de olympiska lekarna är ovärdiga representanter för fosterlandet, så vi låtsas inte om dem. En sportjournalistik som intresserade sig mer för idrott än för Sverige skulle inte göra så.
Det vilar något fåraktigt över denna leendets och lyckans medgångsjournalistik. Efter guld respektive silver för Frida Karlsson och Ebba Andersson på en av spelens tidigare skiddistanser gjorde SVT:s Aktuellt en dubbelintervju med Thomas Wassberg och Gunde Svan, vilka utförde samma bedrift på femmilen i Sarajevo 1984. De två skidkungarna fick svara på hur det är att fröjdas tillsammans. Med förlov sagt, att be den kärve Thomas Wassberg bekräfta eufori är att misshushålla med resurserna.
Att Aktuellt gör på det sättet må vara hänt. Värre är att sportredaktionerna haft samma utgångspunkt som allmänredaktionerna för vad som är värt att berätta om OS. De förra kunde med fördel ha kallat in i de två skidlegendarerna efter varje misslyckande på herrsidan, och i synnerhet efter stafetten, för att låta deras djupa kunskaper om sin gren komma publiken till del genom ordentliga utläggningar om vad de ser och tänker.
För oss som tittar är det nog så dramatiskt att möta den behärskade smärtan hos förbundskapten Sam Hallam, när han ett par minuter efter Tre kronors förlust mot USA i kvartsfinalen rakt och enkelt säger att det som hänt är ”svårt att smälta”. Följande dag var det damkronornas tur att lika stoiskt hantera nederlagets plåga.
Ett liknande drama har utspelat sig i den fortgående förtvivlan hos skidåkaren Edvin Anger, när han i direktsändning har tvingats möta sina begränsningar, också han med imponerande själsstyrka. Intrycket från glimtarna av denne idrottsmans ångest, varvade med tillkämpad optimism inför stundande lopp, är att han indirekt vädjat till sina ledare om att få slippa förödmjukelsen i fortsatt tävlande. Inget av detta har ansetts värt en uppföljning, emedan nya medaljer siktats vid horisonten.
Efteråt minns åskådarna knappt att det körts ett lopp eller spelats en match, medan de direkt berörda kanske aldrig kommer över sitt misslyckande. Idrottarens sorg över det som kunde ha blivit är existentiell, en fråga om identitet och mening. Den tangerar också idrottens potentiella betydelse för unga människor. Bortom kamratskapet och de aspekter av människoblivandet som handlar om disciplin, respekt, självkännedom och regelefterlevnad, finns det mest avgörande av allt, och något som idrotten erbjuder i rikt mått: att besinningsfullt lära sig bemästra motgångar och härbärgera besvikelser.
Det finns något irriterande slappt i journalistikens ensidiga beaktande av guld, silver och brons. Inte bara förfuskar man idrottens essens, man anfäktas också av den sjuka som gör vårt gemensamma svenska tankeliv så platt och så stumt. En lättjefull distansering mitt i intimiteten och känslosamheten. En frustrerande frånvaro av skärpa och klarhet.
***
