Vart tog framtiden vägen? – Nostalgin kväver kulturlivet
Snart sover svenska kulturinstitutioner den realismens sömn som slutar i likstelhet. Det behövs hjälp av högre makter för att få fart på experimentlusten.
Bild: Luca Del Pia / Dramaten
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Också kultur-kanonens motståndare måste medge att kulturdebatten varit ovanligt livlig denna höst. Men en aspekt har saknats: framtiden. Mycket har sagts mycket om forna dagars mästerverk, föga om framtidens konst, den vi saknar eller kanske till och med behöver.
Vi vet vad vi har (om vi kollar kanonlistorna) men inte vad vi får. Bra så, men all konst rymmer en längtan efter något annat. Om framtiden försvinner och vi bara längtar tillbaka blir kulturlivet ett enda stort museivalv. Där är vi inte än, men det känns som om svensk kultur snurrar runt i ett evigt bakvatten, på väg till landet Ingenstans.
För många år sedan gjorde jag och teatermannen Erland Josephson ett radioprogram i vilket vi diskuterade skådespelarkonstens kärna – vad är en sann tolkning? En välkänd teatervetare skrev att vi hade fel i allt. Jag blev sur men Erland Josephson log.
”Äsch, det hade jag kunnat räkna ut. Det var för att vi hyllade modernismen. Ingen i Sverige älskar en modernist”, fnissade Erland.
Den svenska estetik som hyllas mest är realismen, gärna socialrealismen. Böcker ska vara begripliga. På teatern ska skådespelarna tala som folk gör. I filmer ska folk bo i vanliga hem och säga sådant som folk säger i verkligheten. Man ska se vad målninarna föreställer.
Mot det står modernismen, en drygt hundra år gammal kulturinriktning som innefattar alla sorters försök att bryta sig loss från 1800-talets normer. Sverige har producerat ett antal modernister med världsrykte: Strindberg, Lagerkvist, Bergman och Birgit Cullberg men Nationalencyklopedin påpekar att termen fungerar bäst ”som en övergripande benämning på normbrytande riktningar som italiensk, fransk och rysk futurism, tysk expressionism, anglosaxisk imagism och vorticism, dadaism, surrealism, lettrism, konkretism, absurdism.”
Inte mycket svenskt där inte. Och de senaste decennierna tycks modernismen ha tynat bort inom alla genrer utom musik. Värst är det vad gäller arkitektur där längtan tillbaka är närmast fundamentalistisk – allt nytt ska kopiera det förflutna. En del arkitekturdebattörer ligger faktiskt nära ett dekret Donald Trump utfärdade under sin förra regim där han deklarerade att alla nya statliga byggnader hädanefter skulle se ut som de gamla.
Den som är intresserad av nyskapande kultur får höja blicken över nationens gränser. Där finns stilisering, upphöjning, vridning av perspektiven: konst som inte reproducerar verkligheten utan tolkar den.
Nyligen hade Dramaten ett gästspel av spanska Angélica Liddell, en teaterskapare i gränslandet till performance. Numera är hon så etablerad att hon fick inleda årets teaterfestival i Avignon med sin scenkonstverk Dämon- El funeral de Bergman som börjar med en rasande monolog komplett med blottade kön och rumpor, en provokation som Salvador Dali och Luis Buñuel skulle ha nickat igenkännande åt för hundra år sedan. Sedan följer en Pina Bausch-inspirerad dansscen med ett kollektiv som kompletteras av en naken och en kåt påve. Den avslutande tredje akten är en vacker och nedtonad monolog där Liddell sitter vid Ingmar Bergmans kista och ber om stöd. Spännvidden är svindlande och föreställningen liknar inget annat som spelas på svenska scener i år.
På Dramaten visade åskådarna inte minsta reaktion på de blottade könen men när Bergman tillbads hördes viskningar. Vad menade Liddell? Själv hoppas jag att bönen till Bergman gick fram. Det behövs hjälp av Högre Makter för att få liv i den svenska experimentlusten. Annars sover snart alla kulturinstitutioner den realismens sömn som slutar i likstelhet.
Toppbild. Angélica Liddells föreställning Dämon- El funeral de Bergman har blicken fäst på framtiden. Foto: Luca Del Pia/Dramaten
***
