Videoporren kom – nu dominerar ytterligheterna

Offentligheten har tagits över av konstiga ytterligheter. Inte undra på att många checkar ut.

Ni vet hur det var när hemvideon kom. Plötsligt behövde behövande män inte låtsas att de var på väg någon annanstans, innan de hastigt kastade sig in i porrbiografernas kladdiga mörker. Man kunde fortfarande riskera att träffa på chefen när man köpte videokassetten, men sedan var man bokstavligen hemma. Föredrog man att genera sig för brevbäraren och beställa »Ulla och fula gubbarna i möbelaffären« från en av alla småannonser längst bak i Expressen, kunde man till och med handla hemifrån.

Det är inte så konstigt att just den nischen av videomarknaden expanderade på ett sätt som fick dygdens försvarare att blekna. Enligt den urbana legenden var porrindustrin så stor att det var den som slutligen bestämde vilket videoformat som skulle bli standard: VHS eller Betamax. Porr fanns främst i det förra formatet, så det blev VHS.

Porren sägs dessutom ha varit avgörande för att utveckla automatisk textning, onlinebetalningar, att Blu-Ray vann över HD DVD och för att internet kunde växa så snabbt.

Mycket, inte bara livet självt, börjar alltså med frejdig kopulering. Men det intressanta, både i livet och i det här fallet, är det som händer sedan.

Ganska snart breddades och stabiliserades videomarknaden. Det visade sig att folk inte bara är intresserade av att se andra människor nakna, de vill också titta på danska Matador, följa David Attenborough upp i lövverket i Amazonas och äntligen ta del av Fritz Langs Metropolis.

Samma sak med de andra porrdrivna utvecklingarna. Andelen pornografiska avsändare på internet har sjunkit och ligger nu kring fem procent. Andelen sökningar efter pornografi är högre än andelen porrsidor, men det är ändå uppskattningsvis sex av sju sökningar som inte handlar om porr. Ytterkanterna har blivit ytterkanter igen.

Men offentligheten i stort går åt andra hållet.

Det finns väl ingen riktig brytpunkt, men någonstans när frågan om skattefinansierad lesbisk insemination lyftes upp till en viktig politisk vattendelare, etablerades mönstret. Steg för steg trycktes de stora, breda frågorna ut till förmån för de udda, spektakulära frågorna. Det som finns i ytterkanterna skulle göras till det centrala och det centrala skulle göras till ytterkant. Det var många som samarbetade i det här projektet: akademiker med nya, radikala favoritidéer, intresseorganisationer med smala agendor, de tjattrande klasserna i behov av uppmärksamhet.

Medialt var det en helgjuten förändring: under skydd av proklamationer om tolerans och inkludering kunde man äntligen återvända till Kiviks marknad. Ibland blev det nästan plågsamt tydligt, som när Conchita Wurst återuppväckte den skäggiga damen i Melodifestivalen. Tidningar, som av nymoralismen hade tvingats ta bort sina porrannonser och nakna bröst, kunde återinföra dem igen under vinjetter som »kroppspositivism« och »polyamori«.

Och på den vägen är det. Nu har offentligheten i stort sett tagits över av konstiga ytterligheter.

Klimathysteriker ställs mot klimatförnekare. Virushysteriker mot antivaxxare. Rasideologin är tillbaka på bred front. Den anses progressiv. Fascismen sägs stå för dörren. Eller möjligen den världsomspännande islamifieringen. Ju tokigare, desto bättre.

Offentligheten har gått från allmänning till dårkista. Den intellektuella motsvarigheten till videoporren tar död på all normalitet och ersätter den med det extrema, det egendomliga och det bisarra. Kan man klandra medborgare som checkar ut?

Text:

Toppbild: TT