Bokrecension: Vackert språk – men tråkig handling

Edward St Aubyns nya roman har ett vindlande vackert språk, men den statiska handlingen och de skissartade figurerna tråkar ut.

Text: Mats Almegård

Bild: David Sandison

Två gamla studiekamrater från Oxford möts igen efter en lång tid: Lucy återvänder till Storbritannien efter sex år som företagskonsult i New York – hon är på väg till Europa för att söka upp intressanta innovatörer, på uppdrag av sin krävande chef på ett företag som investerar i idéer och uppfinningar runt om i världen.

Dubbelblind av Edward St Aubyn.
Översättning: Erik Andersson
Albert Bonniers förlag.

Hennes väninna från universitetet är den desillusionerade genetikern Olivia som snart ska publicera en neurovetenskaplig studie om schizofreni (hon har förblivit akademiker, till skillnad från Lucy) och som har börjat vantrivas inom akademin. Denna tar med sin nya pojkvän, botanikern Francis som arbetar med att kartlägga naturen och att bevara olika djur- och växtarter.

Romanen Dubbelblind börjar med vad som först förefaller bli en  fin kväll. Olivia är lite sen när hon kommer fram till Londons kanske hippaste vinbar, Noble Rot (den finns på riktigt och är väl värd ett besök). Hon introducerar, inte utan nervositet, sin nya kille och gamla kamrat för varandra. Men sedan de beställt vin berättar Lucy att hon tidigare under dagen varit hos doktorn för, vad hon tror, en rutinkontroll. Hon erkänner att hon är nervös för provsvaren – och både Olivia och Francis förklarar sig genast villiga att följa med henne som stöd.

Lucys skakningar i kroppen, vilka hon tolkat som stress utlöst av det hårda arbetstempo som hennes chef Hunter (en Steve Jobs-liknande tech-investerare som bor i ett palats i Big Sur, Kalifornien) tvingar henne att upprätthålla, visar sig vara en tumör i hjärnan. Den idylliska hemkomsten till London, återseendet med den gamla vännen Olivia och mötet med dennas pojkvän blir kort sagt inte alls vad Lucy tänkt sig.

Hennes skrämmande sjukdom får dem att börja söka svar på hur hjärnan fungerar, och hur mycket vi präglas av arv respektive miljö. I romanen flätas detta samman med en bihandling i vilken ett bortadopterat tvillingpar utvecklats till två helt olika personligheter.

Det är också större frågor som denna, om neurovetenskap och hjärnans vindlande hemligheter – eller arternas bevarande i naturen och det ständigt överhängande klimathotet – som på riktigt intresserar författaren Edward St Aubyn. Han strösslar texten med vetenskapliga termer, filosofiska och vetenskapliga resonemang, samtidigt som hans personporträtt är väl ytliga.

De är snarare spelbrickor på en större spelplan än fördjupade porträtt där läsaren verkligen får lära känna dem. Även handlingen blir faktiskt lidande av det mer idétunga i romanen. Den är visserligen en fröjd att läsa – men det beror nästan uteslutande på språkhanteringen. Det är exakt och akademiskt, men ändå vindlande och vackert på samma gång.

Och detta är nog något som de som läst Edward St Aubyns självbiografiska romaner om Patrick Melrose känner igen sig i: det eleganta språkbruket, lyhört översatt av Erik Andersson. Trogna läsare kommer också att känna igen de mondäna miljöer som skildras i romanen (där personerna rör sig mellan tjusiga restauranger i London och läckra stränder på Franska rivieran eller i Kalifornien). Men till skillnad från Patrick Melrose-sviten kommer de att bli lite uttråkade över den statiska handlingen och de skissartade personbeskrivningarna.

Kanske behöver Edward St Aubyn helt enkelt mer tid på sig som romanförfattare? Romanerna om Patrick Melrose fungerade kanske inte bara bättre för att de var självbiografiska, utan för att han fick utrymme att breda ut sig? Dubbelblinds 269 sidor borde egentligen räcka, men på något konstigt sätt verkar det som att de inte gör det.

***

Prenumerera på Fokus här.