Houellebecq attackerar med glatt humör

Så har den franske provokatören Michel Houellebecq kommit ut med en ny roman igen, den åttonde i ordningen. Det inhemska mottagandet har dock hittills inte skapat något större rabalder, vilket säkert delvis har att göra med att intrigen den här gången varken har med islamism eller prostitution att göra, ämnen som författaren tidigare undersökt och som gett honom ett rykte som islamofob och kvinno­hatare.

Även om Michel Houellebecqs kvinnoporträtt fortfarande är platta (en kvinna kan bara vara lycklig om hon ägnar sitt liv åt en man) så är Anéantir (Förinta) en spännande och läsvärd berättelse. Houellebecq tar återigen ett stort grepp på samtiden, och han gör det med sedvanlig humor.

Romanens titel får nog sägas vara ganska typisk, lagom skrämmande, lagom deppig. Michel Houellebecq har ju gjort sig känd för att inte rädas vår tids stora frågor. Med glatt humör angriper han det postindustriella västerländska samhället: den tekniska utvecklingen, politikens roll, religionerna och islamiseringen, kvinnans frigörelse och demografin, individualismen och konsumtionen, för att inte säga konsumismen.

Michel Houellebecqs typiske (anti)hjälte är en ensam, rökande, medelålders fransman som väljer hämtmat och prostituerade från menyer på internet medan han tittar på mer eller mindre obskyra tv-kanaler. Protagonisten Paul Raison i Anéantir är inledningsvis inget undantag. Han har gått igenom de franska elitskolorna och är finansministerns rådgivare och bästa vän. Han lever i ett barnlöst och olyckligt äktenskap.

Berättelsen inleds med ett antal närmast drömlika cyberattentat av aldrig tidigare skådat omfång. De följs så småningom av verkliga attentat, också de i en global skala.

Här finns även en politisk tråd. Vi befinner oss strax före presidentvalet 2027 och presidenten (även om namnet aldrig skrivs ut så förstår man att det är Macron) håller på att avsluta sin andra mandatperiod. Han planerar en reform eller snarare kupp som ska göra det möjligt för honom att komma tillbaka i valet 2032. Under mandatperioden däremellan ska en före detta tv-stjärna först bli vald till president och sedan agera marionett. Finansministern ska vara den som håller i trådarna.

Premiärminister och ett stort antal parlamentsledamöter avskaffas.

Men sedan händer en hel del oväntat. För Frankrike har det under den andra av presidentens mandatperioder gått lysande. Landet har, tack vare den duglige finansministern, återtagit sin position som den femte största ekonomin i världen. Så småningom ska det visa sig att även attentaten är positiva för Frankrikes ekonomiska utveckling. 

Denna blomstring kommer dock inte alla till del, stora delar av Frankrikes befolkning lever ungefär som i dag, i den globaliserade ekonomins bakvatten. Detta gäller Pauls syster och svåger som bor i norra Frankrike, och det gäller även hans bror som är statsanställd konservator och det vårdbiträde från Benin han blir förälskad i.

Paul själv tillhör dock den del av befolkningen som klarar sig fint och som röstar på det ideologilösa både-och-alternativet i mitten (Macron). Men det ska visa sig att det här i första hand inte är en roman om politik, även om vi får följa valkampanjen där finansministern gör bra ifrån sig med hjälp av en duktig och söt spinndoktor. Det är heller inte en roman om global terrorism – de magiskt-religiöst inspirerade attentaten reds knappast ut, även om de tillfälligt stoppas.

I stället glider berättelsen mer och mer över i »det lilla livet«, och, vilket är mindre övertygande, resonemang om religion i allmänhet och katolicism i synnerhet. Det är som om Paul skulle vilja komma fram till ett mystiskt avklarnat religiöst förhållningssätt i tillvaron, men han klarar det inte. Han är, liksom Houellebecqs alla hjältar, ohjälpligt fast i förnuftet och materien.

Ändå måste man säga att Pauls tillvaro blir betydligt bättre då hans usla äktenskap går in i en ny fas. Han själv börjar prata med sin fru igen. Hon släpper snart sin militanta veganism och börjar intressera sig för matlagning, sex och framför allt för honom.

Pauls gamla pappa får en hjärnblödning. Han blir helt förlamad men har kvar hela sin övriga hjärnkapacitet. Familjen lyckas få in honom på ett bra äldreboende där de gamla tas väl omhand med sjukgymnaster, specialbyggda rullstolar, promenader och allt vad man kan önska sig. Pappan har dessutom en sambo sedan några år tillbaka som ser det som sin livsuppgift att ta hand om honom.

Men, så bra kan förstås inget vara i längden, boendets direktör omplaceras och de gamla blir snart liggande i sina sängar i sin egen avföring. Avgörandet för om en patient får tas därifrån ligger inte hos familjen, utan hos boendets chef. Paul och hans familj tar hjälp av en mystisk organisation som står en katolsk högerrörelse nära och lyckas få ut pappan i en rolig scen som mest liknar ett välplanerat bankrån där bytet har ersatts av en gammal förlamad man.

Och det är här, kring livets slut, som romanen sedan cirklar på olika vis. Pappan är stum, Paul har egentligen aldrig vetat vad han sysslat med i sitt yrkesliv och nu är det för sent. Ändå gör han försök att närma sig sin pappa och finner någon form av ro i att bara sitta tillsammans med honom och titta ut på ett vackert franskt landskap där vinden drar genom träd och över mjuka fält.

Paul själv drabbas också. Han får en dödlig sjukdom som vid ett tillfälle får honom att utbrista att han hellre dör än får tungan avskuren, vilket väl får sägas vara ett hyggligt credo för en talande, skrivande och ätande man – eller en författare.

Den franska kulturen definieras ofta av fransmännen själva som just styrd av tungan. Det är språket och köket som bär den. Och det är i denna kultur som Anéantir faktiskt tryggt skriver in sig. Inte sjutton kommer den att förintas – inte så länge Michel Houellebecq får ha ett ord med i laget.

Karin Stensdotter är författare, bosatt i Paris.

***

Läs även: Spännande thriller om ryskt giftprogram

Läs även: Anne-Marie Berglund passade inte in på parnassen

Läs även: Recension: Febrig kärlek på krigets Balkan

Prenumerera på Fokus här.