Den frimodige Elensky brottas med den politiske Elensky
I Livet efter framtiden vill Torbjörn Elensky leda oss genom ett svårnavigerad politiskt landskap. Klara Klingspor möter en guide som brottas med sig själv.
Bild: Mikael Lundblad
När Montaigne 1571 drog sig tillbaka på sitt tornrum var det för att komma världen nära, inte distansera den. Så odlades filosofi vars oavslutade tankebanor är mer färdiga än de som stillas och inte längre är ”vind rakt igenom”. Bara den som misstror förnuftet löser medlemskap till tillitens beskärm i verklighetens hemliga sällskap.
Torbjörn Elenskys Livet efter framtiden: en guide till samtiden sympatiserar med lantadelsmannens sätt att essayer – försöka. Det handlar om övningar. Dessa, skriver Elensky i förordets captatio benevolentiae, när ambitionen att ”göra det lite svårare för läsaren att välja den ena eller den andra självklarheten”. Resonemangen vill vara oberoende, inte leda eller lyda, och samtidigt tro komplexitetens tragiska natur, den som ska göra oss motvalls.
Några självklarheter är emellertid nödvändiga. Katalogen av aktuella dilemman och trätofrön (kunskap och sanning, våld och makt, AI och automatisering, flyktingar och turister, säkerhet och frihet …) i avdelningarna ”var är vi?” och ”vad gör vi?” fogas med demokratisk desperation, erinrande om Mora Träsks Tigerjakten och en fantiserad tredje del: vi måste gå igenom det.
Vi kan inte gärna gå runt det.
Livet efter framtiden
Torbjörn Elensky
Fri tanke
Efter att Nietzsche brutit med Lou Salomé ägnade han nätterna åt att tända eldar i Genuas bergstrakter. Något behövde brinna och falna. Detta är ursinnet och ur-sinnet i Livet efter framtiden. Den är en utgrävning vars rena premisser drar sig från att ligga på knä och krafsa i gropen, den frilägger lämningar utan att smutsas ned, lånar Colin Crouchs postdemokratiska borste för att putsa fynd, men kringgår vad som har hänt på platsen, svävar hyperrealistisk.
Predikamenten ”när alla är överens om vad som är viktigt är vi illa ute” och ” drömmen om det omöjliga /…/ har en tendens att ge upphov till mardrömslika konsekvenser” binder upp titelns hegelianska civilisationskritik, insinuerar död och återfödelse. Begäret efter ett slutgiltigt facit förutsätter ingalunda att splittringen är större och farligare än förr, men man ska inte underskatta upplevelsens kraftledning; när Tjechovs tre systrar längtar till Moskva förebådar drömmen katastrof och för den enskilde kan en borttappad knapp vara viktigare än fred. Undergångar antikveras till historiska klichéer medan fiendens rosenrabatter växer väldeliga i minnet.
Kanske befinner sig livsvetenskaperna i vad Arthur Koestler kallade ”idéernas inkubationstid”. Kanske står vi i fel krater med fel redskap; man kan inte förlösa barn med spade och arkeolog.
Samhällsberättelsens tvekan mellan intellektualism som svarar via frågor och den som frågar via svar hindrar denna kunskap. Snillets originalitet består i val men den frimodige Elensky brottas med den politiske Elensky och jag kommer på mig med att leta efter den kortessäistiska Elenskys fönster, öppna mot främmande trädgårdar där det som är sällan motiverar det som förstås.
Iakttagelser kräver självcentrering på samma sätt som begränsade synvinklar gör människan blind för jaget.
Precis som Rabelais tror jag att vår världsbild är en skepparhistoria och precis som mystikerna tror jag att människan däri söker den oceaniska känsla som försonar intryck med idéer. Man måste vara hav innan man kan vara våg.
Om löftet om en konciliant vägvisare infriats hade Livet efter framtiden likt Montaignes dagar stämts i tungförlamning. I stället konstaterar den förvånat: ”Det är mig själv jag målar”. Det är en vädjande och förpliktigande tavla, signerad med vinddrag från ett tornrum.
Toppbild. Torbjörn Elensky är aktuell med den nya boken Livet efter framtiden. Foto: Mikael Lundblad/Fri tanke
***
Läs även: Den ofrånkomligt religiösa människan
När Montaigne 1571 drog sig tillbaka på sitt tornrum var det för att komma världen nära, inte distansera den. Så odlades filosofi vars oavslutade tankebanor är mer färdiga än de som stillas och inte längre är ”vind rakt igenom”. Bara den som misstror förnuftet löser medlemskap till tillitens beskärm i verklighetens hemliga sällskap.
Torbjörn Elenskys Livet efter framtiden: en guide till samtiden sympatiserar med lantadelsmannens sätt att essayer – försöka. Det handlar om övningar. Dessa, skriver Elensky i förordets captatio benevolentiae, när ambitionen att ”göra det lite svårare för läsaren att välja den ena eller den andra självklarheten”. Resonemangen vill vara oberoende, inte leda eller lyda, och samtidigt tro komplexitetens tragiska natur, den som ska göra oss motvalls.
Några självklarheter är emellertid nödvändiga. Katalogen av aktuella dilemman och trätofrön (kunskap och sanning, våld och makt, AI och automatisering, flyktingar och turister, säkerhet och frihet …) i avdelningarna ”var är vi?” och ”vad gör vi?” fogas med demokratisk desperation, erinrande om Mora Träsks Tigerjakten och en fantiserad tredje del: vi måste gå igenom det.
Vi kan inte gärna gå runt det.
Livet efter framtiden
Torbjörn Elensky
Fri tanke
Efter att Nietzsche brutit med Lou Salomé ägnade han nätterna åt att tända eldar i Genuas bergstrakter. Något behövde brinna och falna. Detta är ursinnet och ur-sinnet i Livet efter framtiden. Den är en utgrävning vars rena premisser drar sig från att ligga på knä och krafsa i gropen, den frilägger lämningar utan att smutsas ned, lånar Colin Crouchs postdemokratiska borste för att putsa fynd, men kringgår vad som har hänt på platsen, svävar hyperrealistisk.
Predikamenten ”när alla är överens om vad som är viktigt är vi illa ute” och ” drömmen om det omöjliga /…/ har en tendens att ge upphov till mardrömslika konsekvenser” binder upp titelns hegelianska civilisationskritik, insinuerar död och återfödelse. Begäret efter ett slutgiltigt facit förutsätter ingalunda att splittringen är större och farligare än förr, men man ska inte underskatta upplevelsens kraftledning; när Tjechovs tre systrar längtar till Moskva förebådar drömmen katastrof och för den enskilde kan en borttappad knapp vara viktigare än fred. Undergångar antikveras till historiska klichéer medan fiendens rosenrabatter växer väldeliga i minnet.
Kanske befinner sig livsvetenskaperna i vad Arthur Koestler kallade ”idéernas inkubationstid”. Kanske står vi i fel krater med fel redskap; man kan inte förlösa barn med spade och arkeolog.
Samhällsberättelsens tvekan mellan intellektualism som svarar via frågor och den som frågar via svar hindrar denna kunskap. Snillets originalitet består i val men den frimodige Elensky brottas med den politiske Elensky och jag kommer på mig med att leta efter den kortessäistiska Elenskys fönster, öppna mot främmande trädgårdar där det som är sällan motiverar det som förstås.
Iakttagelser kräver självcentrering på samma sätt som begränsade synvinklar gör människan blind för jaget.
Precis som Rabelais tror jag att vår världsbild är en skepparhistoria och precis som mystikerna tror jag att människan däri söker den oceaniska känsla som försonar intryck med idéer. Man måste vara hav innan man kan vara våg.
Om löftet om en konciliant vägvisare infriats hade Livet efter framtiden likt Montaignes dagar stämts i tungförlamning. I stället konstaterar den förvånat: ”Det är mig själv jag målar”. Det är en vädjande och förpliktigande tavla, signerad med vinddrag från ett tornrum.
Toppbild. Torbjörn Elensky är aktuell med den nya boken Livet efter framtiden. Foto: Mikael Lundblad/Fri tanke
***
Läs även: Den ofrånkomligt religiösa människan
