I Linnés växtsamling kan vi se Guds ansikte
I sanslöst vackra Linnés herbarium får vi genom Sverker Sörlins texter och Lena Granefelts bilder möta den store vetenskapsmannens försök att finna Gud.
Carl von Linné var naturstudiets motsvarighet till den samtide Johann Sebastian Bachs kompositioner. Deras vetenskapliga och konstnärliga drivkraft var teologisk, de båda föreställde sig att de kunde närma sig Gud genom Skapelsen, att systematisk kartläggning av växt och djurriket eller världens toner och harmonier, skulle visa oss en djupare och högre ordning för vår tillvaro.
Linnés herbarium: växtarkens dolda historia
Sverker Sörlin och Lena Granefelt
Bokförlaget Arena
När Linné inledde sitt arbete med att samla växter i papperstryck (herbarium) i slutet av 1720-talet utvecklade han en tradition. Man har återfunnit flera tusen år gamla torkade växter från det forna Egypten, men det är först i 1400-talets Italien som tekniken att samla och pressa växter på papper tar sin början. Läkaren och botanikern Luca Ghini i Bologna började rent empiriskt studera naturen i stället för att förlita sig på antika texter, och skapade både en botanisk trädgård och ett herbarium.
Renässansitalienarna samlade sina växter i böcker, Carl von Linné pressade dem på enskilda blad och det gav honom helt andra möjligheter att både omkategorisera och uppdatera dem. Han samlade nära 14 000 arter från Europa, Amerika, Asien och Afrika i det som ännu i dag utgör grunden för all modern botanisk forskning över två sekler efter att det sammanställdes. Nu har miljöhistorikern Sverker Sörlin och fotografen Lena Granefelt dokumenterat herbariet med text och fotografier i den otroligt vackra boken Linnés herbarium: växtarkens dolda historia.
Redan som student började Linné att sammanställa sitt herbarium. Under ett par års tid samlade han in 600 olika svenska växter som fullständigt belamrade studentrummet i Lund. Sedan gav sig Linné ut på jakt efter fler arter under sina resor genom Sverige och planterade dessutom nya i Botaniska trädgården i Uppsala. När han sedan var verksam i Nederländerna och England på 1730-talet växte samlingen substantiellt genom tillgången på växter från kolonierna. Med tiden skulle hans studenter och lärjungar resa världen över för att försöka sammanställa ett komplett herbarium över alla världens växter.
Linnés samtida kritiker vände sig emot hur “erotiskt” han beskrev växternas förökning och “samliv”, man fann det vara ett omoraliskt och osmakligt språkbruk i det vetenskapliga sammanhanget. Samtidigt erkände Linné plantornas delade könsliga natur, eller mer specifikt en kvinnlighet i växtriket som berövade det en tidigare “oskuldsfull” prägel.
Trots att Linnés herbarium varit oumbärligt för att förstå växtrikets evolutionära natur var inte Linné tillräckligt sexuell för att utläsa den själv. Han var fast i en gammal föreställning om att alla arter skapats av Gud i tidernas begynnelse och att de sedan dess inte förändrats. Av just det skälet var han övertygad om att han skulle kunna kartlägga vad han tänkte sig som mest var ett tiotusental arter under en livstid.
För honom var arterna i en platonsk eller aristotelisk mening en slags urformer, men när Linné efterhand började inse artrikedomens omfattning slöt han sig till att naturen på något vis ger upphov till nya växter och djur. Han tänkte att detta skedde genom hybridisering, att arter helt enkelt korsas i någon slags naturliga processer.
Linné kände inte till att världen flera gånger drabbats av massdöd bland växter och djur (förutom Bibelns syndaflod). Samtidigt var inte evolutionstanken helt främmande, den hade funnits med som ett alternativ sedan de gamla grekerna, övervägts av den store katolske läromästaren Thomas av Aquino på medeltiden och endast tolv år efter Linnés död skisserar det tyska universalgeniet Johann Wolfgang von Goethe tanken om att arter anpassar sig och förändras över tid.
Sedan 1780-talet är Linnés herbarium förvaltat av Linnean Society of London och återfinns ännu i ett källarrum i London. Den andra stora Linné-samlingen finns på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Granefelt har gjort ett gediget arbete i att fotografera växtarkiv. Hon fångar inte bara färger, inneslutna frön och botanikers genom åren antecknade tankar och observationer genom linsen, i hennes bilder anar vi också något annat, en djupare tanke och struktur, en evig källa till liv.
Toppbild. Carl von Linné i samisk dräkt, målning av Hendrik Hollander från 1853. Omslaget till Sverker Sörlins och Eva Granefelts bok Linnés herbarium. Foto: Amsterdams universitet/Wikimedia Commons/Bokförlaget Arena
***
