”Göteborgskravallerna” befinner sig mitt i det sår man vill utforska

Det börjar med en radio. Ur den strömmar Gudrun Schymans fördömande. Över ligistfasonerna. Inget med politisk aktivism hade det att göra. Samma visa från nye justitieministern Thomas Bodström. Förminldrande omständigheter saknas.

När Göteborgs stadsteater premiärvisar Göteborgskravallerna –  som om en annan värld var möjlig av Jerker Beckman i regi av Niklas Hjulström och koreografi av Peter Svensson är 15 av de på scenen studenter på Göteborgs scenskola. Och när radion har tystnat  börjar de röra sig, trevande runt ett bord, belamrat med kassar, påsar och väskor. Inalles 25 personer på scenen, dröjande åtbörder, bylsiga kläder, färgglada sjalar, gympadojor. 

En kvinna i svart rock och en roströd och rosabeigerandig halsduk vankar fram och tillbaka, rastlöst, drömskt eller både och.

Det är ett Göteborg där nu, mars 2026, och då, juni 2001 möts, och där rollfigurer är dubbelexponerade, där två versioner av samma jag samtalar med varandra på scengolvet. En kamplysten yngling och en i medelåldern fortfarande undrande: vad hände? Ut mot publiken svävar frågor: Vad har misslyckats? Och repliker: En annan värld är möjlig. Hela jävla vänsterrörelsen. Göran ville inte ha dialog. Jag borde ge honom en örfil.

Det är ömsom 2001 års fraser, vibrerande: De har inte bevisat att restaurangen är helt demolerad. Ömsom 2026 års blick i backspegeln: Jag var en slacker. Syndikalist.

Slackern står på scenen, skriker fascistsvin åt poliserna. Så säger en annan, hon dyker upp i nuet från nuet: Jag är död nu. Hela mitt liv kom att präglas av det som hände då. Av mitt nej till EU och nedskärningen av offentlig sektor. Av miltariseringen, festung Europa, av mitt motstånd mot att makten flyttar till transnationella företag, av att demokratin flyttar längre ifrån oss.

Det är en lysande början, som etablerar ett utforskande syfte innan spelet tar fart, och föreställningen kliver ur den realistiska, dokumenterande och undersökande dräkten. Scenen bäddas in i ett rött lyriskt ljus i vars vackra drömska skimmer, omgiven av dessa unga människor och gamla aktivister, en sångare, i djupt körsbärsröd konstym står med en gitarr. Det är Timo Räisänen. Han sjunger lika vackert som han plockar fram fantastiska ljud på sin gitarr, en skimrande scen som dröjer sig kvar långt efter att den avlösts av nästa: en polispappa anno 2001 som ska ut och se till att det blir en lugn helg. 

Sedan följer några kvartssekelgamla både oroliga och revoltromantiska referenser till upproren i Prag och Amsterdam, och en oro över att den svenska polisen aldrig har behövt hantera något sådant förut. Inte ens Håkan Jaldung. Särskilt inte Håkan Jaldung.

Publiken i den fullsatta salongen på Göteborgs stadsteater skrattar. Poliserna har fått tips om att det bland demonstranterna finns terrorister. Skolorna där demonstranterna övernattar stängs. Namnet Jaldung, dåvarande polischefen, är inte glömt. Timingen i replikerna är hög: någonstans där finns ännu AFA, någonananstans Schillerska och Hvitfeldtska, och poliserna, som har familjer och är nervösa, och någonstans finns en ägare av en pizzeria, vemodigt och vackert spelad av Kjell Wilhelmson. 

EU-ledarna kom till stan, och George W Bush. Texten manar språklig skönhet i denna tolkning  av vad som hände. Och regi och koreografi låter den stora ensemblen ta plats över hela scenen. Helhetsupplevelsen blir mäktig. Någon påpekar efteråt att myllret måste betraktas som ett ställningstagande i en tid när teater med snåla budgetar oftare spelar uppsättningar med få skådespelare. 

Här bjuds scenkonst av det generösa slaget – den är visuell, omöjlig att slita ögonen ifrån.

Göteborgs stadsteater har under senare år inte ryggat för att på repertoaren också placera sig mitt i en stad som ett halvsekel efter att varven försvann ännu brottas med självbilden. I uppsättningar som Pontus Stenshälls Processen skildrades politikerklassens benägenhet att byråkratisera konsten, och i Ibsens Folkefiende, den vänskapskorrumperade Göteborgsandan. Den förlorade självkänslan bearbetades i en pjäs om Blåvitt, för 40 år sedan i Europatopp, fram till alldeles nyligen en klubb i vad som tycktes vara evig kris. 

Nu kravallerna. Precis innan paus begrundar Kjell Wilhelmssons lika övertygande som sympatiske pizzeriaägare vemodigt det faktum att 25 år efter att de unga radikala demonstranterna mot världsordningen demolerat hans restaurang, är han en annan än han var då. Han brukade rösta på Göran Persson i landet och Johansson i staden. Nu är det partiet som startades av de nazister som brukade komma in på hans restaurang och hota hans personal som gäller för honom.

I det ögonblicket befinner sig Göteborgskravallerna mitt i det sår man vill utforska.

Intensiteten efter pausen är lägre. Kanske i linje med pjäsens fråga – hur kunde det bli så här? Den är också terapeutisk. I Timo Räisänen röst, kostym och i ljudet från hans vemodiga gitarr blev även själavården teaterkonst.

***

Läs även: Eurotrash – en roadtrip genom dagens sönderfallande Europa

Läs även: Högaktuell teatersoppa om en glödhet energidebatt