Har den svenska glesbygden någon framtid?
Krympande och åldrande befolkning, färre barn, skolor, affärer och minskat skatteunderlag. Trots omständigheterna känner glesbygdens politiker framtidshopp.
Josefina Syssner är professor i kulturgeografi vid Linköpings universitet.
– Alla politiska ledare – oavsett vilket sammanhang de verkar i – borde fundera på i vilken mån de bidrar till hopp i samhället. Landsbygden har sina specifika utmaningar. Men frågor om hopp och framtid är precis lika aktuella i stora och växande kommuner, liksom på nationell nivå, säger hon.
Vad är då hopp? En googling visar på olika svar. Bland annat ”synonymt med att önska och drömma om något”. Josefina Syssner menar att hoppet består av tre beståndsdelar. Den första är framtidsperspektivet – det handlar om våra tankar om en snar eller avlägsen framtid. Den andra beståndsdelen är våra idéer om vad som är önskvärt och möjligt. Den tredje delen är aktiv handling.
– Politikerna har en jätteviktig uppgift att sätta ord på sitt hopp och vilket samhälle de vill ha framöver. Inte bara komma med kritik eller krislösningar.
I sin forskning är Josefina Syssner inriktad på glesbygdsfrågor.
– Det är viktigt att veta hur samhällen fungerar på olika platser – i förorter, storstäder och på landsbygd. Vi forskare hjälps åt att lägga det pusslet. Jag har tagit rollen att undersöka hur det är att leva och vara beslutsfattare i glesbygd.
Hoppfulla platser? Om hopp och hoppfullhet i periferin
Josefina Syssner
Nordic Academic Press
Boken handlar därför om hopp bland politiker i glesbygdskommuner, där problemen kan vara stora med en krympande befolkning som blir allt äldre, ett minskat barnafödande, skolor som läggs ner, affärer som försvinner, ett minskat skatteunderlag och försämrad service. I sådana orter kan det vara svårt att se hur platserna ska kunna utvecklas och blomstra.
Josefina Syssner har intervjuat kommunalråd i tio kommuner spridda över Sverige.
– Många som lever och jobbar i Sveriges glesbygd har föreställningen om att allt skulle ordna sig om bara fler flyttade till just den orten. Men det är ofta en osannolik utveckling. Går det att hoppas på något annat? Det är en fråga som intresserar mig.
Kommunalrådens svar visar att de känner hopp och framtidstro, även om en del har haft svårt att formulera sig i sådana termer.
– De är inte vana vid att få den sortens frågor.
En del svar handlar om stora radikala förhoppningar, som visioner om ett annat samhälle. Andra svar tar upp mer vardagliga saker, som att människor ska trivas, känna sig trygga, hemma och välkomna i kommunen. Hoppet kan också vara pragmatiskt och jordnära, som att kunna erbjuda invånarna en bra service och samtidigt ha ekonomin i balans.
Josefina Syssner lyfter också fram det hon kallar ett strategiskt hopp. Det innebär att hoppet i sig ses som en gemensam kraft, där människor går samman på en ort och hittar lösningar på ett problem och därmed gör platsen lockande för fler att bo kvar i, eller att flytta till.
Men även om boken handlar om hopp och framtidstro bland politiker i glesbygd så kan frågorna lyftas även till ett större existentiellt perspektiv, menar Josefina Syssner.
Existentiella frågor börjar nu ta en större plats i samhällsdebatten. Regeringen har till exempel gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utveckla arbetet med existentiell hälsa inom ramen för den nationella folkhälsopolitiken.
– Att känna hopp är värdefullt för oss som individer. Vi behöver alla forma en bild av hur vår egen framtid kan se ut. Hoppet är viktigt också ur nationell synvinkel. Men i ett polariserat samhälle skiljer sig människors syn på samtid och framtid åt. Då kan det vara svårt att leda samhällsutvecklingen i en viss riktning.
I sin bok lyfter Josefina Syssner också frågan ifall allt tal om att vi lever i en mörk tid bidrar till att göra tiden mörkare än den i själva verket är. Att vi inte bara blir osäkra på vart vi är på väg utan också på vart vi kan ta vägen.
– Vi behöver alla prata om det här, blicka framåt och uttrycka vår framtidstro.
Hon jämför med rättighetsrörelser bakåt i historien, som arbetarrörelsen och kvinnorörelsen.
– Där fanns en samlad kraft att formulera en framtid som såg annorlunda ut. En förmåga till att känna hopp om att förändring är möjlig, och som också visade sig vara det.
En av Josefina Syssners egna slutsatser är vikten av att även kunna tänka på hopp i ett mindre perspektiv.
– I den värld vi har i dag med klimatförändringar, krig, polarisering i samhället och samhällshotande kriminalitet kan många få en känsla av hopplöshet. Men det går att hoppas på stort och smått, på kort och lång sikt. Då kan det vara lättare att hitta glimtar av hopp.
Hon nämner begreppet ”hoppfulla stunder” som används inom forskningen.
– Sådana stunder ger en positiv kraft. Kanske handlar det om att ”nu sa någon nåt bra” eller ”nu kom vi fram till det här beslutet tillsammans”. Man känner ofta mer hopp tillsammans med andra, än när man sitter själv framför teven och tittar på nyheter man inte kan göra något åt.
En annan slutsats hon drar efter arbetet med boken är vikten av kunskap.
– När man förstår hur saker hänger ihop så öppnar sig också möjligheter till lösningar. Förståelse ger glimtar av hopp. Här har till exempel vi forskare ett ansvar för att dela med oss av vår forskning och göra samhället mer begripligt.
En insikt är vikten av samarbete. Det gäller att hitta näring i olika sammanhang, framhåller hon. Bland politiker, med kollegor, i föreningar, med barn och unga, i ett byalag.
– Kunskap och sociala sammanhang bidrar till hopp. Vi människor upplever en mening i att tillsammans bidra till något som har ett större syfte än oss själva. Hopp och handling hänger ihop.
***
Josefina Syssner är professor i kulturgeografi vid Linköpings universitet.
– Alla politiska ledare – oavsett vilket sammanhang de verkar i – borde fundera på i vilken mån de bidrar till hopp i samhället. Landsbygden har sina specifika utmaningar. Men frågor om hopp och framtid är precis lika aktuella i stora och växande kommuner, liksom på nationell nivå, säger hon.
Vad är då hopp? En googling visar på olika svar. Bland annat ”synonymt med att önska och drömma om något”. Josefina Syssner menar att hoppet består av tre beståndsdelar. Den första är framtidsperspektivet – det handlar om våra tankar om en snar eller avlägsen framtid. Den andra beståndsdelen är våra idéer om vad som är önskvärt och möjligt. Den tredje delen är aktiv handling.
– Politikerna har en jätteviktig uppgift att sätta ord på sitt hopp och vilket samhälle de vill ha framöver. Inte bara komma med kritik eller krislösningar.
I sin forskning är Josefina Syssner inriktad på glesbygdsfrågor.
– Det är viktigt att veta hur samhällen fungerar på olika platser – i förorter, storstäder och på landsbygd. Vi forskare hjälps åt att lägga det pusslet. Jag har tagit rollen att undersöka hur det är att leva och vara beslutsfattare i glesbygd.
Hoppfulla platser? Om hopp och hoppfullhet i periferin
Josefina Syssner
Nordic Academic Press
Boken handlar därför om hopp bland politiker i glesbygdskommuner, där problemen kan vara stora med en krympande befolkning som blir allt äldre, ett minskat barnafödande, skolor som läggs ner, affärer som försvinner, ett minskat skatteunderlag och försämrad service. I sådana orter kan det vara svårt att se hur platserna ska kunna utvecklas och blomstra.
Josefina Syssner har intervjuat kommunalråd i tio kommuner spridda över Sverige.
– Många som lever och jobbar i Sveriges glesbygd har föreställningen om att allt skulle ordna sig om bara fler flyttade till just den orten. Men det är ofta en osannolik utveckling. Går det att hoppas på något annat? Det är en fråga som intresserar mig.
Kommunalrådens svar visar att de känner hopp och framtidstro, även om en del har haft svårt att formulera sig i sådana termer.
– De är inte vana vid att få den sortens frågor.
En del svar handlar om stora radikala förhoppningar, som visioner om ett annat samhälle. Andra svar tar upp mer vardagliga saker, som att människor ska trivas, känna sig trygga, hemma och välkomna i kommunen. Hoppet kan också vara pragmatiskt och jordnära, som att kunna erbjuda invånarna en bra service och samtidigt ha ekonomin i balans.
Josefina Syssner lyfter också fram det hon kallar ett strategiskt hopp. Det innebär att hoppet i sig ses som en gemensam kraft, där människor går samman på en ort och hittar lösningar på ett problem och därmed gör platsen lockande för fler att bo kvar i, eller att flytta till.
Men även om boken handlar om hopp och framtidstro bland politiker i glesbygd så kan frågorna lyftas även till ett större existentiellt perspektiv, menar Josefina Syssner.
Existentiella frågor börjar nu ta en större plats i samhällsdebatten. Regeringen har till exempel gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utveckla arbetet med existentiell hälsa inom ramen för den nationella folkhälsopolitiken.
– Att känna hopp är värdefullt för oss som individer. Vi behöver alla forma en bild av hur vår egen framtid kan se ut. Hoppet är viktigt också ur nationell synvinkel. Men i ett polariserat samhälle skiljer sig människors syn på samtid och framtid åt. Då kan det vara svårt att leda samhällsutvecklingen i en viss riktning.
I sin bok lyfter Josefina Syssner också frågan ifall allt tal om att vi lever i en mörk tid bidrar till att göra tiden mörkare än den i själva verket är. Att vi inte bara blir osäkra på vart vi är på väg utan också på vart vi kan ta vägen.
– Vi behöver alla prata om det här, blicka framåt och uttrycka vår framtidstro.
Hon jämför med rättighetsrörelser bakåt i historien, som arbetarrörelsen och kvinnorörelsen.
– Där fanns en samlad kraft att formulera en framtid som såg annorlunda ut. En förmåga till att känna hopp om att förändring är möjlig, och som också visade sig vara det.
En av Josefina Syssners egna slutsatser är vikten av att även kunna tänka på hopp i ett mindre perspektiv.
– I den värld vi har i dag med klimatförändringar, krig, polarisering i samhället och samhällshotande kriminalitet kan många få en känsla av hopplöshet. Men det går att hoppas på stort och smått, på kort och lång sikt. Då kan det vara lättare att hitta glimtar av hopp.
Hon nämner begreppet ”hoppfulla stunder” som används inom forskningen.
– Sådana stunder ger en positiv kraft. Kanske handlar det om att ”nu sa någon nåt bra” eller ”nu kom vi fram till det här beslutet tillsammans”. Man känner ofta mer hopp tillsammans med andra, än när man sitter själv framför teven och tittar på nyheter man inte kan göra något åt.
En annan slutsats hon drar efter arbetet med boken är vikten av kunskap.
– När man förstår hur saker hänger ihop så öppnar sig också möjligheter till lösningar. Förståelse ger glimtar av hopp. Här har till exempel vi forskare ett ansvar för att dela med oss av vår forskning och göra samhället mer begripligt.
En insikt är vikten av samarbete. Det gäller att hitta näring i olika sammanhang, framhåller hon. Bland politiker, med kollegor, i föreningar, med barn och unga, i ett byalag.
– Kunskap och sociala sammanhang bidrar till hopp. Vi människor upplever en mening i att tillsammans bidra till något som har ett större syfte än oss själva. Hopp och handling hänger ihop.
***
