lördag 20 december
Hösten har bjudit på mängder med scensex. I ett Nobel- och julpyntat Oslo spelas just nu det som kallats husmorsporr, Margit Sandemos "Sagan om Isfolket". Och Sverige står inte långt efter i snuskiga uppsättningar 2025.
I luften hänger en bevingad Lucifer, naken med en diamantprydd jättepenis.
Snart kommer Siljes dotter Sol att bestiga honom i en aggressiv sexakt som sker på hennes villkor – varpå hon nio månader senare kommer att föda ett diaboliskt barn.
Så fortsätter arvssynden att fortplanta sig genom generationer av isfolk.
Den som började med bonden Tengel sålde sin själ till djävulen vilket ledde till en förbannelse över släkten där minst ett barn i varje generation för ondskan vidare.
Genom en vagina av papier mâché spottas så nya bebisar ut på löpande band, allt utspelat till dödsmetall, blod och djuriska ritualer.
Ovan scener är hämtade ur en ny dramatisering av Margit Sandemos otroligt populära romansvit Sagan om isfolket (bestående av 47 böcker), och som just nu spelas på Nationaltheatrets stora scen i Oslo.
Är det då bra teater? Nja, den norska kritikerkåren är minst sagt splittrad. Medan vissa kritiker har sågat den till fotknölarna, har andra hyllat den som nyskapande teater.
En norsk kollega jag möter dagen efter är nog något på spåret när hon säger att ”Det är väl en sån föreställning de sätter upp för att flirta med teaterns mest hängivna publik”, med en underförstådd blinkning till de mellan 50 – 70 år som gillar vad som i Sandemos fall brukar benämnas som husmorsporr.
Nu är inte Nationalheatret den enda teater som har bjudit på en orgie i sexsscener denna höst, baserad på så kallad kiosklitteratur.
Nyligen gästade Malmö Dockteater Kulturhuset Stadsteatern på med sin megaframgång The world is full of married men, baserad på tantsnuskdrottningen Jackie Collins omdebatterade debutroman med samma titel. Vad den handlar om? Swingerliv i London på det glada sextiotalet, så snuskigt att den förbjöds i Australien och Sydafrika – och aldrig har översatts på svenska.
När så den lilla fria uppstickasscenen Konträr för ett par veckor sedan bjöd på Malmögruppen Institutets Modellkollaps, en AI-genererad föreställning som resulterade i Kung Oidipus möter 2000-talets digitala porrindustri, ledde det förstås till – snusk.
I första scenen: En ung man masturberar till nätporr på ett berg av blöjor. I sista scenen: en gammal man masturberar till nätporr. Däremellan förekommer intensiva sexakter mellan Oidipus och hans mor/hustru Iokaste, iklädd ett slags röd porrdräkt.
”Vänjer du dig någonsin?” frågar en generad bänkgranne som kanske vet att jag är teaterkritiker. Ja, men det känns bara okey om själva sexakten har ett konstnärligt syfte, det vill säga tillför berättelsen en viktig poäng. Sexscener som enbart är spekulativa känns inte okey. Här vill Institutet skildra ”ett samtida internetlandskap som har översköljts av pornografi”, desinformation och som är algoritmiskt genererade. Med andra ord, innehållet är i symbios med det konstnärliga utförandet.
I fallet med Isfolket kan man tycka att mängden sex är lite av en övertolkning sett till förlagan, det vill säga romansviten, medan Institutets Jackie Collins-version är en kreativ och fri version, med dockor som tillför handlingen en ny och oväntad dimension.
Ovan exempel är nu bara ett axplock av 2025 års sexfixerade scenkonst. Om det är ett uttryck för oroliga tider där en vanmäktig frustration över alltings tillstånd måste få utlopp, eller ett desperat försök för teatrar med sjunkande anslag att locka en större publik, återstår att se.
***
