”Jorden håller på att gå under och vi överutnyttjar våra naturresurser på grund av kapitalismen”

”Att vara eller inte vara en vara, det är frågan.” Denna centrala replik i Das Kapital, som nu får premiär på Dramaten, ringar in vad det hela handlar om genom att blinka till Hamlets kända monolog. Magnus Lindman har bearbetat runt 2 000 sidor till en föreställning på en och en halv timme, medan Örjan Andersson står för regi och koreografi. 

Ensemblen ska denna dag, när vi träffas för intervju, för första gången spela igenom scen för scen, utan något avbrott. De gör det till tonerna av Jonathan Johanssons nykomponerade musik. I fonden ovanför scenen finns ett mindre scenrum inbyggt, ett fikarum på en arbetsplats med en rutschkana i mitten som leder ner till stora scenens tiljor. En efter en, utspritt under hela föreställningen, kommer de elva skådespelarna och fyra dansarna kanande i hög fart nerför och studsar ut i ett vitt, kaklat scenrum – utannågra dörrar eller fönster. 

Det är ett klaustrofobiskt rum, där finns inga vägar ut, säger Örjan Andersson.
Kanske en bild för hur vi alla är instängda i konsumismens och tillväxtens era. Vid ett par tillfällen under intervjun återkommer i alla fall Örjan Andersson till att ”vi alla sitter fast i det kapitalistiska systemet”. 

Det brukar sägas att kapitalismen har sina brister, men att vi inte har något bättre system? 

– Exakt, det är precis det som vi tar upp i föreställningen, säger Magnus Lindman.

De tycker båda att kapitalismen i dag presenteras som en form av naturlag – som det självklara och bästa sättet att leva på. Men är det här verkligen det system som fungerar bäst, finns det inga andra alternativ? Den värld vi lever i har inte uppstått av sig själv, tanken att vi ska köpa och sälja varor och tjänster, utan den världen bygger på ett system.

Detta system vill de i sin uppsättning syna, bland annat med hjälp av humor, lekfullhet och en organisk koreografi. Den har växt fram genom att Örjan Andersson gett ensemblen olika uppgifter och på det sättet samlat på sig material. 

– Jag kan till exempel be dem att röra sig som en katt, eller som om de vore omgivna av lera, säger han.

– Det gör att skådespelarna lättare kommer loss, förklarar han, för de känner inga krav på att vara skickliga dansare. De kan utgå från sina egna kroppar, röra sig på sitt eget sätt. 

– Det skapar en frihet och naturlighet i uttrycket, säger Magnus Lindman.

Örjan Andersson menar att ”kapitalismen idag är allenarådande som ism”. Det spelar ingen roll om du är amerikan, svensk eller kines.

Är det ett problem?

– Ja, ur vissa aspekter är det naturligtvis det. Jorden håller på att gå under och vi överutnyttjar våra naturresurser på grund av kapitalismen. Samtidigt är kapitalismen något som definierar oss som människor. Det är ju vi själva som har skapat det systemet. 
Och så skapas vi också av det systemet. Extremt mycket i våra vardagsliv är påverkat av kapitalismen. Som att vi jobbar fyrtiosju veckor om året och är lediga fem, istället för tvärtom, säger Magnus Lindman.

Hans manus är uppbyggt som en slags skapelseberättelse där man kan se kapitalismen som vår tids religion, att kapitalet har tagit Guds plats. På ett folkbildande sätt har Lindman valt att lyfta några av Marx grundteorier där bruksvärde beskriver en varas användbarhet och hur väl den lyckas tillfredsställa våra behov, varufetischism handlar om att det avgörande i ett kapitalistiskt system blir att en vara kan bytas mot pengar, varan tillskrivs ett närmast magiskt eget värde, blir en slags fetisch, vilket Marx menar gör att vi även börjar betrakta våra relationer som varor, direkt och indirekt tvångsarbete syftar på slaveri respektive vår tids så kallade löneslavar, och slutligen mervärdesteorin som ringar in skillnaden mellan den anställdes lön och värdet på de varor eller tjänster som den anställde producerar. 

Grunden är att när jag som arbetsgivare betalar dig en lön som anställd måste du inte bara arbeta in din egen lön utan också lite mer pengar så att jag går med vinst. Det är detta som är mervärdet. Det betyder att du jobbar gratis åt mig en del av arbetsdagen. Du får inte betalt fullt ut för det du gör, men du gör hela jobbet. Det är därför som Marx menar att lönearbete är ett indirekt tvångsarbete och jämför det med slaveriet. 

I slutet av föreställningen börjar rollerna på scen vända sig mot Marx påstående att de saknar frihet i det kapitalistiska systemet, en tes som en av rollerna driver vars repliker handlar om att det är kapitalet som är fritt, inte arbetstagarna.

Då svarar några av de andra rollerna att det inte stämmer, att de visst är fria och har det bra. Det gäller oss i västvärlden men det finns mycket lågavlönad arbetskraft i andra delar av världen, till exempel barnarbetare som producerar varor som vi importerar – och de är inte särskilt fria alls, påpekar Magnus Lindman. 

I manuset ingår även några av Marx filosofiska funderingar. Det är nästan poetiska bilder av vad en människa och ett arbete är. Många av dessa tankar har inte med politik att göra. 

De beskriver hur kapitalet påverkar våra relationer, hur vi ”har mer förtroende för pengar än för varandra” som Marx säger, fortsätter Örjan Andersson.

De vill båda att publiken ska börja fundera kring de problem som följer med kapitalismen, inte minst de skenande klimatförändringarna, men de kommer inte med några förslag på politiska lösningar. 

Den här uppsättningen ska vara till för alla. Ingen i publiken ska behöva känna sig utpekad eller skambelagd. Vi är inte ute efter att provocera utan vill tillsammans med publiken titta på det här systemet som påverkar oss alla, säger Magnus Lindman.

***

Läs även: ”Jag vill göra något som är jävligt svårt”

Läs även: Eirik Stubø: ”Jag har upplevt Mozart på ett spa på Kuba – sånt klarar jag mig utan”