Rädda svenska barn från kulturlösheten

När jag arbetade i Göteborg blev jag inbjuden att föreläsa för elever på en gymnasieskola. Ämnet var segregation. Eleverna som kom från utsatta områden berättade att de kände sig som kulturella analfabeter när de mötte svenska elever på gymnasiet. De hade inte fått möta vårt litterära arv och de insåg att de, trots att de var födda i Sverige, hade stora luckor i det svenska språket. Jag fick andnöd när vidden av sveket mot eleverna så småningom sjönk in.

Martin Aagård skrev nyligen i Dagens ETC att vi måste skydda barnen från Lars Trägårdh. Det är motsägelsefullt när privilegierade kulturskribenter kritiserar att elever ska få ta del av kulturkanon. Aagård förutsätter nämligen att tillgången till litteratur och bildning är likvärdigt i alla skolor. Det är bara att släppa lärarna fria så löser det sig. Om det ändå vore så enkelt.

Att påstå att kulturgemenskap skapas bara lärarna får göra sitt jobb låter rimligt vid en första anblick. Men det förutsätter att alla lärare har en relation till vårt litterära arv, samma grad av bildning och förtrogenhet med att bygga undervisningen på litteratur. Jag kan informera Aagård att det inte är så verkligheten ser ut. Lärare formas givetvis av sina erfarenheter, utbildning och läsvanor precis som alla andra. Vad händer med de elever som möter lärare som inte ens läser böcker, som själv kommer från hem där det inte fanns böcker, än mindre någon som läste för dem? Vad händer när elever möter lärare som saknar kunskap om de författare som format språket, idéerna och förståelsen för omvärlden? Om inte skolan rustar eleverna kulturellt, vilka ska då göra det? Aagård svarar inte på de frågorna.

Kulturkanon är inte en ideologisk fråga. En kanon i läroplanen är inte hela lösningen men det är ett fundament och något skolan kan samlas kring. En kulturkanon visar att det finns vissa gemensamma referenser som skolan har ett ansvar att förmedla till alla elever oavsett socioekonomisk bakgrund. Det handlar inte om att begränsa kulturen utan att säkerställa att alla elever oavsett bakgrund får tillgång till något som annars riskerar att bli förbehållet de privilegierade.

Det är lätt att romantisera lärarens professionella frihet, men utan ett ankare blir skolan allt annat än jämlikt, och det är eleverna som betalar priset. I ett klassrum får elever möta August Strindberg, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. I ett annat klassrum passerar de obemärkt förbi. Är det verkligen rimligt?

Samtidigt är det viktigt att understryka att en kanon inte kommer att utgöra hela kulturutbudet i en skola. Lärare kommer alltid att komplettera med litteratur, internationella perspektiv och en variation av konstnärliga uttryck. Det är det som är lärarens frihet. Utan en gemensam grund kommer eleverna fortsätta att komma till gymnasiet och upptäcka att de är kulturella analfabeter. Det är att svika eleverna.

Det finns en felaktig föreställning att en kanon skulle vara statisk, som att man en gång för alla kan slå fast vad som är värdefull litteratur. En kanon måste förändras över tid och därför kommer den aldrig att utgöra ett hot mot kulturell mångfald.

Diskussionen borde i stället handla om skolans roll i integrationsarbetet. Skolan måste vara en plats som ger elever tillgång till kultur och litteratur som de inte möter hemma. Att avfärda en kanon som ett elitprojekt kommer leda till att det endast är de redan privilegierade barnen som får tillgång till vårt litterära arv.

Det verkliga hotet är inte Lars Trägårdh, utan att så många elever aldrig ens får möta vårt litterära kulturarv.

***

Läs även: Regeringen kör över Skolverket om kulturkanon

Läs även: Sverker Sörlin: ”En eftergift till Sverigedemokraterna”