Oksanen och Edevald är värda Stora Journalistpriset
Hur kunde våra politiker och redaktioner bli så grundlurade? Patrik Oksanen och Andreas Edevald har skrivit ett nytt standardverk om svensk nutidshistoria.
Patrik Oksanen och Andreas Edevald kan med fog kallas för några av Sveriges ledande säkerhetspolitiska experter utanför Försvarsmakten eller våra underrättelsetjänster. Det finns så många styrkor i deras bok Den sista lögnen: Estonia och den ryska spionens arv (Volante) att det blir svårt att lista dem alla.
Till att börja med är det ett genuint journalistiskt gräv. Medelst rigorösa efterforskningar har de båda författarna svart på vitt avslöjat vad många nog anade. Att konspirationsteorierna kring Estonias förlisning 1994, som vissa gillar att skoja om och andra, tyvärr, tar på allvar, går att härleda till en rysk påverkansoperation. En operation som lyckades till den grad att en riktigt usel dokumentär tilldelades Stora Journalistpriset – en skandal som borde resulterat i juryn kollektivt fått avgå. Det är en aspekt av bokens storheter, men det finns också den historiska aspekten.
Genuin historisk grundforskning
Skildringen av den ryske underrättelseofficeren Anton Surikov, som låg bakom hela operationen kring Estonia, är genuin historisk grundforskning. Som någon som trodde sig vara relativt insatt i kalla kriget är det bara att lyfta på hatten. Avslöjandet och skildringen går att jämföra med hur Stasichefen Markus Wolf fastnade på bild i Sverige. Alternativt den brittiske journalisten Phillip Knightleys (1929–2016) biografi om spionen Kim Philby. Den här boken borde utgöra standardläsning för att alla som gör anspråk på att vilja förstå svensk, baltisk och rysk nutidshistoria. Kort sagt är det lysande och det finns mer att ösa ur.
Författarna skriver så pass flyhänt att man inte vill lägga boken ifrån sig. Det är ett populärvetenskapligt reportage som för tankarna till historikern Peter Englunds prosa. Tidningar likt Expressen eller DN borde kontraktera Oksanen och Edevald till att baka ned boken till en sommarserie. Personligen skulle jag köpa varje lösnummer eller överväga en prenumeration. Som läsare blir man lärd, berörd och stundvis förbannad. Speciellt på hur delar av det svenska etablissemanget så pass lättvindigt köpte de lögner som ursprungligen planterades av Surikov. Det är många som borde ställa sig i skamvrån över sin egen naivitet, oavsett om de förstår det eller inte. Tyvärr är man också själv naiv om man tror att de själva skulle våga erkänna att de var lättlurade.
Den sista lögnen: Estonia och den ryske spionens arv
Patrik Oksanen och Andreas Edevald
Volante
Det tillhör en recensents plikt att också hitta nackdelar i en bok och en sådan är att den gärna hade fått vara 200 sidor längre. Men som författare vet man att också förlaget dikterar formatet. Likaså hade det varit behjälpligt med en lödigare källförteckning. Tematiskt hade man också gärna sett ett större resonemang kring konspirationsteorier och Estonia som ett svenskt nationellt trauma. Förvisso är det en klyscha, men det går att argumentera för att Palmemordet och Estonia var då Sverige förlorade sin moderna oskuld. I SVT:s dokumentär Statsministrarna menar exempelvis Carl Bildt att Estonia var mer traumatiskt i Sverige än i Estland, då vårt grannland i närtid faktiskt var vana vid att ett stort antal människor dött. Men detta är petitesser.
Borde tilldelas Guldspaden
Om svensk journalistik ska göra skäl för sitt namn borde Den sista lögnen tilldelas Guldspaden, då det är en genuin kartläggning av hur Sverige faktiskt gick på en lögn som planterades av främmande makt. Om juryn för Stora Journalistpriset vågar stå för sina handlingar borde de också dra tillbaka priset för den så kallade Estoniadokumentären, och i stället ge priset till Oksanen och Edevald. Till detta ska läggas att boken borde vara obligatorisk läsning för alla som arbetar mot utländska påverkansoperationer och bli föremål för en filmatisering.
Personligen hoppas jag på en uppföljning, då författarna lär ha en massa extramaterial som inte kunde inkluderas i denna upplaga. Ämnet är för spännande för att ignorera och tyvärr ytterst relevant i den tid vi lever i. Vi har inte längre råd att vara naiva när det gäller vår relation till Ryssland och därför behöver vi folkbildare likt Patrik Oksanen och Andreas Edevald.
Slutligen återstår det för mig att helt enkelt uttrycka min djupaste tacksamhet för det arbete som de har lagt ned. Det är inte alltid roligt att hamna i skottgluggen för främmande makt och dess nyttiga idioter på hemmaplanen. Det är därför vi ska vara tacksamma att det finns människor som orkar att göra det, och att vi andra kan ta del av deras forskning.
Kort sagt: mitt varmaste tack.
***
