Sergel – för stor för Sverige, för liten för världen

Johan Tobias Sergel är den bäste 1700-talsskulptör Europa missat. Detta eftersom han försvann från det europeiska konstlivet för att tillverka medaljonger i det avlägsna Sverige. Men 2026 får kanske Sergel sitt internationella genombrott.

I vår domineras Nationalmuseum av utställningen Sergel – fantasi och verklighet. Museet har nästan allt han gjorde i sina samlingar och öser på i samma anda som det stora varuhusets julskyltning. Samtidigt utkommer en påkostad biografi Johan Tobias Sergel – Konstnär och europé av Magnus Olausson som har till uttalat mål att exportera Sergel. Boken kommer också i på engelska och Nationalmuseums utställning ska vidare till New York. Två sekler försenat ska världen få veta att Sverige hade sin egen Michelangelo.

Johan Sebastian Sergel är på samma gång välkänd och osedd. Välkänd därför att alla någon gång har hört talas om hans erotiska och satiriska teckningar. Osedd eftersom hans teckningar visas oftare än skulpturerna. För många är han en seriefigur: korpulent gubbe med smak för prutthumor och samlagsteckningar som krökade med Bellman och gynnades av Gustaf III. Men vad gjorde han däremellan?

I Sergels liv utspelades det konstnärligt spännande i Rom och det socialt märkliga i Stockholm. Sergels far var tysk och arbetade som brodör vid hovet, han formgav och tillverkade det tyg som smyckade ceremonier och fester inklusive Serafimerordens band. Faderns yrke var både hantverk och konst och den kombinationen präglade också sonen som var både ekonomiskt begåvad och en formidabel tecknare och skulptör.

Den unge Sergels förmåga upptäcktes tidigt och bara 19 år gammal blev han anställd vid hovet hos hovskulptören l’Archevêque. Som ett officiellt underbarn fick han 1767 ett generöst stipendium som gjorde att han under drygt tio år vistades i Rom. Det var en gudagåva som den unge Sergel tog vara på. Under det dryga decenniet besökte han bland annat ruinerna i Pompeji och fick direktkontakt med antiken, inte minst i form av erotisk konst. Men Rom blev Sergels Paradis.

Magnus Olausson framställer i sin biografi Konstnär och europé Sergels liv under stipendieåren på ett sätt som får mig att tänka på 60-talets London. Rom var fullt av konststudenter som festade, pratade strunt och bytte partners. Och som rockens främsta gitarrister tävlade om vem som kunde spela det svåraste solot, så tävlade konstnärerna i så kallade fempunktsövningar om att skapa de mest överraskande och samtidigt anatomiskt korrekta verken.

Det var en tid som uppskattade det ekvilibristiska. Sergel var suverän både som sällskapsbroder och konstnär. Alla såg hans begåvning och en engelsk konstsamlare i Neapel karaktäriserar honom som den störste skulptören sedan Michelangelo. Sergel får beställning på en skulptur av den franske konungen som ska föreställa Amor och Psyke. Vägen till internationell stjärnstatus låg öppen.

Men så fälldes vägbommen ned i form av kallelse från Gustaf III. Dags att betala tillbaka. Slut på den internationella karriären. Hädanefter var Sergel den största karpen i den inhemska dammen.

Det hade kunnat gå illa. Gustaf III hade inte sett vad stipendiaten gjort i Rom, men han var nyfiken på Sergel, som trots allt var en kändis som på vägen hem blivit invald i Franska akademin. Gustaf III skyndar till Sergels ateljé och blir först förtjust först i skulpturerna, som just packas upp ur stora trälådor och sedan i Sergel själv.

Att det skulle gå så var inte självklart. Gustaf III beundrade allt franskt – Sergel däremot ogillade vad han kallade ”det avskyvärda franska maneret” . Medan de franska mästarna excellerar i detaljer, och med Olaussons ord slänger in så många prylar som möjligt i skulpturerna, koncentrerar sig Sergel på kropparna. Han klädde gärna sina modeller i toga eftersom det framhöll kroppens rörelse, i stället för kläderna. I dag framstår hans konst som mer levande än den då hyllade Antonio Canova som han hade bott granne med i Rom – och var avundsjuk på, eftersom denne fick bo kvar i den eviga staden.

På Nationalmuseum kan man studera det som gör Sergel modern i förarbetena till hans mest berömda grupp, Amor och Psyke. Statyn föreställer hur guden överger sin älskade som ligger på knä bredvid honom. Sergel förmänskligar myten och i flera förstudier i lera (som bränns till terrakotta) laborerar han med kropparnas hållning och uttryck. Modellerna är smidiga och levande som teckningar och den antika myten blir en skilsmässoscen som drabbar också en nutida åskådare.

Med tanke på Sergels popularitet skulle man kunna tro att Stockholm skulle vara nedlusat med Sergelstatyer. Men i stället gjorde Sergel 200 medaljonger och 40 byster. Dessutom gick åtskillig tid åt att umgås med Gustaf III – bland annat följde Sergel med kungen på en resa till Paris där han knappt hann med att besöka de konstnärer han ville träffa. 

Vi sentida betraktare kan bara drömma om vad Sergel skulle ha åstadkommit i Frankrike eller Ryssland (dit han blev inbjuden). I gengäld har Sverige en ocean av teckningar, både gjorda som förstudier av outförda statyer verk och mer på lek. De visar en värld som vibrerar av kroppslig glädje.

I själva verket var Sergel långa tider deprimerad och hade så svår gikt att han inte kunde lägga sig. I stället tillbringade han nätterna vid skrivbordet, där han oavbrutet skrev roliga brev till sina vänner – fyllda med sensuella och drastiska teckningar.

Det är lätt att förstå att Ingmar Bergman, som på många sätt var motsatsen till Sergel, ville göra film om Sergel och hans liv med älskarinnan Anna-Rella Hellström och deras barn. Erland Josephsson skulle spela huvudrollen och Bergman insisterade på att han måste gå upp rejält i vikt. Josephssons läkare avrådde, och projektet blev aldrig av.

Sergel skulle ha nickat förstående: han visste hur det var att leva i de inställda mästerverkens tid. Men 2026 kan det bli en storstilad återkomst. 

***

Läs även: Badin var en bonusprins värd titeln

Läs även: Vad ska rädda de pressade konstgallerierna?