Ska AI få förstöra min 2 200 dagar långa streak?

Strax före pandemin bestämde jag mig för att putsa upp min gamla skolfranska igen. Det började att kännas besvärande att jag semestrat årligen i Frankrike under ett decennium och ändå inte behärskade språket mer än att kunna beställa på restaurang. Där går gränsen mellan att turista och att försöka tränga djupare in i ett land och dess kultur.

Som kulturintresserad bildningsvurmare kände jag också ett ansvar att förbättra mina franskkunskaper. Som ett led i denna strävan scannde jag av marknaden för olika språkappar och fastnade för Duolingo. Med den gröna ugglan som sällskap gjordes språkövningarna till ett mobilspel, med dagliga utmaningar som gjorde tragglandet av glosor och fraser och grammatik till en lättsam lek. Perfekt i kollektivtrafiken eller under stunder av väntan.

Åren gick, med den gröna ugglan som daglig kompanjon och streaken blev längre och längre tills den i sig blev en drivkraft att inte sluta med de dagliga övningarna. Appen utvecklades successivt och fler och mer avancerade övningar tillkom. Kul! Särskilt uppskattade jag ljudövingarna, där skådespelare läst in olika dialoger som kompletterades med frågor som man kunde besvara skriftligen eller muntligen. Jag kände att mina franskakunskaper långsamt blev bättre.

Men medan mina franskakunskaper blev bättre märkte jag att Duolingoappen blev sämre och sämre. Övningarna blev konstigare och mer stelbent formulerade. Skådespelarna ersattes av robotröster. I april i år kom förklaringen i ett mejl från VD:n Luis von Ahn till alla anställda, där han förklarade att Duolingo skulle vara ett ”AI först”-företag. I mejlet förklarade von Ahn att omfamnandet av ny teknik ända från början varit en nyckelfaktor bakom företagets framgångar. Till exempel valde man att prioritera mobilanvändandet i en tid då konkurrenterna satsade på desktop-gränssnitt.

Att vara ett ”AI först”-företag innebar enligt von Ahn bland annat att inga konsulter skulle tas in för att lösa uppgifter som AI kan lösa. Jag antar att det var där skådespelarna försvann. Vidare ska AI-kompetens vara en avgörande faktor vid nyrekrytering och utvärdering av medarbetare och anställningar ska bara göras i de fall då uppgifter inte kan automatiseras.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Såväl medarbetare som användare rasade mot den nya inriktningen. Många sade upp sina prenumerationer på appen i protest. von Ahn beskrev själv i en intervju med Financial Times att han var chockad över mängden negativa reaktioner.

Själv är jag inte det minsta förvånad. Språk är kultur och kultur är språk. Med automatiseringen har den kulturella och mänskliga dimensionen, som gjorde den lekfulla språkinlärningen givande och rolig från början, gått förlorad. Det enda som håller mig kvar nu är min över sex år långa streak. Utan den hade jag lämnat Duolingo för länge sedan. jag är med andra ord fast i det som nationalekonomerna kallar för “the previous investment trap”, där jag fortsätter att investera min dyrbara tid på något bara för att jag lagt så mycket tid på det tidigare.

Jag är bara rädd för att om jag överger min streak, som utgör själva motivationen för dessa dagliga språkövningar, så kommer det att vara svårt att hitta någon annan lika motiverande faktor. I förlängningen kommer det att gå ut över min språkinlärning och jag kommer även i fortsättningen att vara turisten som enbart kan beställa de vanligaste rätterna med sin knaggliga skolfranska.

För var dag som går tillsammans med den allt omänskligare gröna ugglan närmar sig dock dagen då det inte längre känns värt det, då inte ens sju år är skäl nog att fortsätta. Är detta ett problem för Duolingo? Man hade kunnat hoppas på det, men bortfallet av trogna användare kompenseras med råge av alla nya användare. Kvaliteten vägs upp av volym, och företagets vinster fortsätter att öka.

Det finns en sinister symbolik i att företaget i februari i år i ett PR-stunt deklarerade att den gröna ugglan Duo, var död, för att senare återuppstå. Den återuppståndne visade sig inte vara någon frälsare utan ett språkinlärningens Frankensteins monster.

Lars Anders Johansson är författare och journalist och driver podcasten Budoarstämning