Spike Lee: »Någon borde skaka galler«

Text: Gunnar Rehlin

» Det är tveklöst den bästa film jag gjort. Den slår allt, även ’Do the Right Thing’ och ’Malcolm X’», säger Spike Lee till Fokus.

Han talar om »When the Levees Broke: a Requiem in Four Acts«, en fyra timmar lång dokumentär som nyligen visats på filmfestivalerna i Venedig och Toronto. Den hade premiär i amerikansk tv den 29 augusti, ett år efter att orkanen Katrina drog in över USA:s sydkust.

Samma dag kunde man i tv se president George W Bush hålla tal i New Orleans och hylla stadens befolkning. Spike Lee säger med avsmak i rösten:

– Han är så full av skit att jag bara kände för att spy. Jag kunde inte lyssna på det. Han stod där och talade om återuppbyggnad. Vilken? Det finns fortfarande inget vatten, ingen gas, ingen elektricitet. Inget har förändrats.

– Jag har förresten förstått att många i Europa tror att det var Katrina som direkt orsakade katastrofen. Men så var det inte. Orkanen missade New Orleans och gick vid sidan av. Det var de bristfälliga vallarna som inte stod emot vattenmassorna som orkanen piskade fram. Det var någons fel och någon borde skaka galler för det.

När Spike Lee förstod vad som hade drabbat New Orleans tog han kontakt med Sheila Levins på tv-bolaget HBO. Det togs snabbt beslut om att filmen skulle göras. Längden: två timmar.

– Men det höll ju inte. Och det gjorde inte budgeten heller. Den fördubblades också.

Hans lilla team flög till New Orleans utan att veta någonting annat än att det skulle bli en film. Allt var ostrukturerat, det fanns inget manus, och egentligen ingen annan plan än att berätta om Katrina och hur katastrofen drabbade människorna i New Orleans.

– De sa till oss »Berätta vår historia.« Det lovade vi att göra, och det löftet har vi hållit.

Spike Lee samlade på sig mängder med material från olika tv-bolag och privatpersoner som själva hade filmat. Till sist hade han över 500 timmar film att arbeta med.

– Vi kan säga att det var ett episkt redigeringsarbete, säger han och ler.

Det finns många upprörande och starka scener i filmen. Inte minst får vi följa flera personer som tvingades fly under katastrofen och som återkommer bara för att finna sitt tidigare liv i ruiner.
Spike Lee har intervjuat politiker och militärer och försöker ställa de ansvariga till svars. Några har nobbat honom, som till exempel Barbara Bush och Condoleezza Rice. Den sistnämnda går han mycket hårt åt.

Han ägnar också en bit av filmen till en i USA omdiskuterad konspirationsteori, nämligen att vallarna skulle ha sprängts av en explosion, detta för att vattenmassorna skulle strömma in i de fattiga områdena och inte drabba de välbeställda.

– Jag säger inte att det förhåller sig så, men det finns många i New Orleans som tror att det var så. De säger att de hörde explosioner samtidigt som vallarna brast. Och jag skulle inte hålla det för helt otroligt. Den amerikanska historien är full av exempel på hur man från de styrande konspirerat för att fattiga och svarta ska drabbas i stället för rika.

Spike Lees filmer har ofta tagit upp rasism, men i filmen om New Orleans handlar det om klass, inte om ras. De rika klarade sig, de fattiga dog. Och Lee är mycket cynisk när han ser på vad som händer i USA nu. Eller, snarare, det som inte händer.

– Hur kan ett litet land som Holland ha så bra skyddsvallar? Varför kan man inte kalla till sig några holländska ingenjörer och låta dem bygga nytt?

Tror han att staden kommer att överleva? »Requiem« i titeln på hans film står ju för sorgemässa.

– Ja, men det finns så mycket liv och vilja hos människorna i New Orleans att jag tror staden kommer att resa sig. Musikern Wynton Marsallis, som är med i filmen, säger att »det här är ett avgörande ögonblick i den amerikanska historien«. Så är det. Många av dem som drabbades har blivit politiskt aktiva. Om man tvingas stå på ett tak i fem dagar och inte får någon hjälp, då är det nog lätt att man börjar se saker och ting på ett nytt sätt.