”Vem ska sponsra den fria teatern?”
Kulturens finansiering ska breddas med kapital från näringsliv och filantroper. Men frågan är, vilken kultur?
Det här är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Kulturminister Parisa Liljestrand (M) vill att kulturen ska finansieras mer av företagssponsring och privata gåvor. Men det är att börja i fel ände av korven.
För om svenskt näringsliv och filantroper ska vilja lätta mer på plånboken krävs det till att börja med förkunskaper. Kanske inte så mycket om den klassiska kulturen (den är ofta mer välbekant), men om den nya och progressiva. Den som pekar framåt och kan vara morgondagens klassiker.
Överlag uppstår det ofta skepsis för just det outforskade, det som inte definieras som de sköna konsterna – beaux-arts.
Bildkonsten är ett undantag. Där kan man tjäna pengar om man upptäcker en okänd konstnär i en källarlokal som sedan blir stor och berömd. I de fallen blir sponsring mer en ekonomisk investering. Kanske leder det rentav till att man blir en samlare som sedan öppnar ett stort boutique-museumpå en central adress i stan, med sitt eget namn som logga.
Vad jag oroas över är teaterkonsten. Här finns inga pengar att hämta. Däremot (på sin höjd) vackra och kulturhistoriska lokaler där man kan idga representation. Som att skåla i champagne i Dramatens marmorfoajé och på kuppen kanske också spana in en kulturkändis.
I min ganska breda umgängeskrets – nej, den består inte bara av kulturutövare utan också folk inom näringslivet, vårdsektorn, politiken och så vidare – är jag därför en exotisk fågel.
Att gå på teater upplevs som någonting obskyrt och nästan lite farligt. Och går man ändå är det just på Dramaten eller Operan.
Fria grupper i ytterförort anses i det närmaste lite ekivokt att besöka. Och då talar jag ändå om 60- och 70-talister, vi som fick ideal som folkbildning och kulturskolor med modersmjölken.
I dag diskuteras hellre senaste säsongen av The White Lotus eller annan trendande streaming -tv i högre grad på en middagsbjudning än en uppsättning som Atlantis Hyperborea på Moment:teater i Gubbängen i Stockholm, trots att den handlade om 1700-talets Olof Rudbeck.
Det är tidsandan. Kulturen verkar generellt finnas i alla färre vuxna svenskars DNA.
När den tunga näringslivstrojkan Antonia Ax:son Johnson, Stefan Persson och Jacob Wallenberg i en debattartikel i DN (15/5) skriver att de ser ett ökat intresse för att sponsra kultur inom finansvärlden borde jag därför bli glad.
Ändå oroar jag mig. För den smygande känslan som uppstår är: vilken kultur? Här nämns visserligen just fria teatergrupper. Och visst händer det att de också sponsrar. Men jag skulle våga påstå att ytterst få finanstoppar understödjer just fria grupper. Till undantagen hör megamecenaten Svante Bergström, Lynx grundare, och hans teaterstiftelse som inte som inte bara håller grupper som Playhouse Teater vid liv utan också häromåret tog över ägandet av teaterförlaget Colombine.
Därför borde Handelshögskolans rektor Lars Strannegård inte bara släppa in bildkonsten på Handelshögskolan, utan även låta studenterna gå på teater. Inte för att det är nyttig utan tvärtom, för att den ska skapa kaos i hjärnan, får den att byta tankebanor för att sedan smältas ned till ett intellektuellt kapital som ingen börskrasch kan ta ifrån dig.
Varför inte börja med en mindblower som ”Eurotrash” på Galeasen i Stockholm?
***
