En dröm blir sann när Mjällby gör det omöjliga
Strikt styrning, affärsmässighet, hårt arbete och milt storhetsvansinne. Så kom det lilla fotbollslaget från Listerlandet att toppa Allsvenskan.
Filmen Sliding Doors från 1998, med Gwyneth Paltrow, undersöker hur huvudkaraktärens framtida liv kommer att gestalta sig, om hon i ett givet ögonblick antingen precis hinner komma innanför tunnelbanedörrarna. Eller om hon blir kvar på perrongen.
Filmen gör gällande - genom att parallellklippa hennes alternativa livsbanor utifrån om hon hann in eller ej - att det där pyttelilla ögonblicket kan bli helt avgörande.
Blekingelaget Mjällby AIF, hade sin emblematiska sliding-doors-upplevelse borta mot svenskturkiska Prespa Birlik en kulen novemberdag 2016.
Förlust hade inneburit degradering tre år i rad, efter att först ha ramlat ner från Allsvenskan till Superettan, sedan direkt ännu ett steg ner, till division 1 södra.
Ångesten var fruktansvärd, har bland andra exspelaren, sedermera sportchefen, Hasse Larsson berättat.
-Vi hade fyra, fem miljoner i skulder. Hade vi trillat ner i division 2 … Jag vet inte hur vi skulle ha fått rätsida på det, säger han i en artikel i Expressen, och gissar att man vid förlust hade kunnat harva i division 4 idag.
Att matchen var viktig för bygden, visas av att 800 av Sillastrybarna - namnet på det gamla fiskesamhällets supporterförening - rest till Malmö för att stötta. Notera att tätorten Mjällby, en del av Sölvesborgs kommun, hyser endast totalt 1 400 invånare.
Laget vann, 3-0. Och vände snart hissen uppåt i seriesystemet. 2020 noterade man sin största framgång någonsin, när man kom femma i Allsvenskan.
Och i år, med nästan halva serien spelad, stoltserar Mjällby i allsvensk serieledning, före storklubbarna Hammarby, AIK, Elfsborg, Malmö. Det borde, liksom humlans flykt, inte vara möjligt.
Lik förbaskat är det det. Varför?
Delar av framgångsformeln - en legering av hårt arbete, milt storhetsvansinne och ett anammande av affärsmässiga principer och strikt målstyrning - anas redan under klubbens tidiga år.
1 april 1939 slås klubbarna Listers IF och Hälleviks IF ihop till en gemensam förening, Mjällby AIF. Mannen bakom projektet mötte mycket hån och motstånd, men han var en slagkraftig lokal ledargestalt, tillika lantbrukare, som inte gav upp lätt. Axel Bengtsson var en visionär som ville se större framgångar för bygden.
Senare sålde han egen mark billigt till föreningen, så att nu klassiska Strandvallen, liggandes precis intill havet och en camping, kunde byggas. Invigningen 28 juni 1953 skedde genom match mot tyska Germania Leer. På Mjällbys hemsida läser vi:
“Matchen vanns klart av Mjällby (4-1), men det var några andra aktörer den dagen som stal föreställningen från spelarna. Efter 30 spelade minuter stormades planen av minkar som precis hade importerats till listerbygden. Matchen fick avbrytas en kort stund. Sedan den dagen har Mjällby AIF och minknäringen följts åt.”
Bengtsson blev minkfarmare, och snart många med honom. Han visionerade om ömsesidigt förstärkande processer mellan fotboll, turism och näringsliv. Så småningom, läser jag på hemsidan, växte listerbygdens slagord fram: “Tillsammans gör vi det omöjliga möjligt!”
Landets mest kände minkfarmare på 80-talet var tveklöst den nästan landslagsmässige stenhårde frisparksskytten Sven-Bertil Andersson. Tillsammans med bland andra bröderna Bosse och Rolf-Inge förde han på rekordsnabba fem år upp Mjällby från fjärdedivisionen till Allsvenskan.
Premiären april 1980 samlade 8438 åskådare till Strandvallen - fortfarande gällande publikrekord. Spelarna hade alla heltidsjobb. Men lyckades framöver karva ut två träningtimmar på onsdag och fredag eftermiddag, förutom kvällspassen.
Från 1980 kan också nämnas panikinhyrningen till sommaren av engelske stjärnan Frank Worthington från Birmingham City. Han hann spela tio matcher och göra fyra mål. Han är död nu, Worthington, men slutade aldrig tala om de svenska kvinnorna. På frågor om favoritklubb i karriären, svarade han inte sällan Hanöhus Nightclub. Vilket är ett nöjesetablissemang i lilla Mjällbys lilla granne Hällevik.
I en Expressenkrönika tar Mats Olsson upp Worthingtons eftermäle i bygden: “Skrönorna är många och saftiga, som den om tjejen han raggade upp och gick hem till. När hon gick till jobbet på morgonen kom hennes mamma in med te till engelsmannen - och kröp sen ned i sängen."
Säsongen slutade med degradering. Sedan blev det lite jojo. Upp i Allsvenskan, ner igen. Upp - och så ner. Efter 25 års frånvaro fick man sedan uppleva fem allsvenska år på raken från 2010. Men klubben missköttes. Comebackande tränare Anders Torstensson, som var med även då, har i efterhand berättat om “hybris”, resulterande i misslyckade spelarvärvningar, kortsiktighet, slarv med detaljarbetet.
Året för ångestmatchen mot Prespa Birlik, 2016, omsatte klubben 12 miljoner kronor. Det egna kapitalet låg på minus 4,5 miljoner. Men fotbollsgudarna var alltså snälla just den dagen. Och ur denna benådade sliding doors-erfarenhet växte en beslutsamhet fram i klubben; att denna gång skulle man göra allting rätt. Fotbollen är central i bygdens identitet. Att missköta den vore därför att svika sig själv.
Näringslivsprofilen Magnus Emeus var då nytillträdd ordförande. Han införde ett nytt arbetssätt, med noggrant satta mätbara mål och kontinuerlig resultatuppföljning, inom idag tolv olika områden: anläggning, ungdom, akademi, kommunikation, biljett, event et cetera.
Målen - inklusive en massa underområden - följs upp månadsvis. Ständig utvärdering pågår. Hur många klipp på säljbara spelare bör läggas ut på sociala medier? Hur många akademispelare ska vara med i seniortruppen?
Även spelet på plan bryts ner i data på extrem detaljnivå. Antal inträden i motståndarnas straffområde, antal bollvinster på offensiv planhalva, procentuellt bollinnehav, med mycket mera.
2024 hade omsättningen växt till 85 miljoner. Det egna kapitalet låg på 46 miljoner. Mycket tack vare att talangerna Otto Rosengren och Noah Persson sålts till Malmö FF och schweiziska Young Boys för totalt 30 miljoner Försäljningarna har beskrivits som “optimala”, genom att de gällde lokala förmågor ur egna akademin. Obefintlig investeringskostnad, alltså. Nollrisk.
Den stabila ekonomin gör att klubben inte tvingas till spelarförsäljningar under sommaruppehållet. Kanske kan därför gulsvarta Mjällby - med humlan som maskot - flyga hela vägen mot sitt första allsvenskt guld.
Sannerligen en vacker hemläxa för oss alla i så fall: En stor dröm kan bli sanndröm - och tillsammans kan vi göra det omöjliga möjligt.
***
Filmen Sliding Doors från 1998, med Gwyneth Paltrow, undersöker hur huvudkaraktärens framtida liv kommer att gestalta sig, om hon i ett givet ögonblick antingen precis hinner komma innanför tunnelbanedörrarna. Eller om hon blir kvar på perrongen.
Filmen gör gällande – genom att parallellklippa hennes alternativa livsbanor utifrån om hon hann in eller ej – att det där pyttelilla ögonblicket kan bli helt avgörande.
Blekingelaget Mjällby AIF, hade sin emblematiska sliding-doors-upplevelse borta mot svenskturkiska Prespa Birlik en kulen novemberdag 2016.
Förlust hade inneburit degradering tre år i rad, efter att först ha ramlat ner från Allsvenskan till Superettan, sedan direkt ännu ett steg ner, till division 1 södra.
Ångesten var fruktansvärd, har bland andra exspelaren, sedermera sportchefen, Hasse Larsson berättat.
-Vi hade fyra, fem miljoner i skulder. Hade vi trillat ner i division 2 … Jag vet inte hur vi skulle ha fått rätsida på det, säger han i en artikel i Expressen, och gissar att man vid förlust hade kunnat harva i division 4 idag.
Att matchen var viktig för bygden, visas av att 800 av Sillastrybarna – namnet på det gamla fiskesamhällets supporterförening – rest till Malmö för att stötta. Notera att tätorten Mjällby, en del av Sölvesborgs kommun, hyser endast totalt 1 400 invånare.
Laget vann, 3-0. Och vände snart hissen uppåt i seriesystemet. 2020 noterade man sin största framgång någonsin, när man kom femma i Allsvenskan.
Och i år, med nästan halva serien spelad, stoltserar Mjällby i allsvensk serieledning, före storklubbarna Hammarby, AIK, Elfsborg, Malmö. Det borde, liksom humlans flykt, inte vara möjligt.
Lik förbaskat är det det. Varför?
Delar av framgångsformeln – en legering av hårt arbete, milt storhetsvansinne och ett anammande av affärsmässiga principer och strikt målstyrning – anas redan under klubbens tidiga år.
1 april 1939 slås klubbarna Listers IF och Hälleviks IF ihop till en gemensam förening, Mjällby AIF. Mannen bakom projektet mötte mycket hån och motstånd, men han var en slagkraftig lokal ledargestalt, tillika lantbrukare, som inte gav upp lätt. Axel Bengtsson var en visionär som ville se större framgångar för bygden.
Senare sålde han egen mark billigt till föreningen, så att nu klassiska Strandvallen, liggandes precis intill havet och en camping, kunde byggas. Invigningen 28 juni 1953 skedde genom match mot tyska Germania Leer. På Mjällbys hemsida läser vi:
“Matchen vanns klart av Mjällby (4-1), men det var några andra aktörer den dagen som stal föreställningen från spelarna. Efter 30 spelade minuter stormades planen av minkar som precis hade importerats till listerbygden. Matchen fick avbrytas en kort stund. Sedan den dagen har Mjällby AIF och minknäringen följts åt.”
Bengtsson blev minkfarmare, och snart många med honom. Han visionerade om ömsesidigt förstärkande processer mellan fotboll, turism och näringsliv. Så småningom, läser jag på hemsidan, växte listerbygdens slagord fram: “Tillsammans gör vi det omöjliga möjligt!”
Landets mest kände minkfarmare på 80-talet var tveklöst den nästan landslagsmässige stenhårde frisparksskytten Sven-Bertil Andersson. Tillsammans med bland andra bröderna Bosse och Rolf-Inge förde han på rekordsnabba fem år upp Mjällby från fjärdedivisionen till Allsvenskan.
Premiären april 1980 samlade 8438 åskådare till Strandvallen – fortfarande gällande publikrekord. Spelarna hade alla heltidsjobb. Men lyckades framöver karva ut två träningtimmar på onsdag och fredag eftermiddag, förutom kvällspassen.
Från 1980 kan också nämnas panikinhyrningen till sommaren av engelske stjärnan Frank Worthington från Birmingham City. Han hann spela tio matcher och göra fyra mål. Han är död nu, Worthington, men slutade aldrig tala om de svenska kvinnorna. På frågor om favoritklubb i karriären, svarade han inte sällan Hanöhus Nightclub. Vilket är ett nöjesetablissemang i lilla Mjällbys lilla granne Hällevik.
I en Expressenkrönika tar Mats Olsson upp Worthingtons eftermäle i bygden: “Skrönorna är många och saftiga, som den om tjejen han raggade upp och gick hem till. När hon gick till jobbet på morgonen kom hennes mamma in med te till engelsmannen – och kröp sen ned i sängen.”
Säsongen slutade med degradering. Sedan blev det lite jojo. Upp i Allsvenskan, ner igen. Upp – och så ner. Efter 25 års frånvaro fick man sedan uppleva fem allsvenska år på raken från 2010. Men klubben missköttes. Comebackande tränare Anders Torstensson, som var med även då, har i efterhand berättat om “hybris”, resulterande i misslyckade spelarvärvningar, kortsiktighet, slarv med detaljarbetet.
Året för ångestmatchen mot Prespa Birlik, 2016, omsatte klubben 12 miljoner kronor. Det egna kapitalet låg på minus 4,5 miljoner. Men fotbollsgudarna var alltså snälla just den dagen. Och ur denna benådade sliding doors-erfarenhet växte en beslutsamhet fram i klubben; att denna gång skulle man göra allting rätt. Fotbollen är central i bygdens identitet. Att missköta den vore därför att svika sig själv.
Näringslivsprofilen Magnus Emeus var då nytillträdd ordförande. Han införde ett nytt arbetssätt, med noggrant satta mätbara mål och kontinuerlig resultatuppföljning, inom idag tolv olika områden: anläggning, ungdom, akademi, kommunikation, biljett, event et cetera.
Målen – inklusive en massa underområden – följs upp månadsvis. Ständig utvärdering pågår. Hur många klipp på säljbara spelare bör läggas ut på sociala medier? Hur många akademispelare ska vara med i seniortruppen?
Även spelet på plan bryts ner i data på extrem detaljnivå. Antal inträden i motståndarnas straffområde, antal bollvinster på offensiv planhalva, procentuellt bollinnehav, med mycket mera.
2024 hade omsättningen växt till 85 miljoner. Det egna kapitalet låg på 46 miljoner. Mycket tack vare att talangerna Otto Rosengren och Noah Persson sålts till Malmö FF och schweiziska Young Boys för totalt 30 miljoner Försäljningarna har beskrivits som “optimala”, genom att de gällde lokala förmågor ur egna akademin. Obefintlig investeringskostnad, alltså. Nollrisk.
Den stabila ekonomin gör att klubben inte tvingas till spelarförsäljningar under sommaruppehållet. Kanske kan därför gulsvarta Mjällby – med humlan som maskot – flyga hela vägen mot sitt första allsvenskt guld.
Sannerligen en vacker hemläxa för oss alla i så fall: En stor dröm kan bli sanndröm – och tillsammans kan vi göra det omöjliga möjligt.
***
