Han hade smak för att skapa bisarra scener

Jonas Cornell, regissör och författare, dog den 29 oktober. Han blev 83 år gammal.

Text: Staffan Heimerson

Bild: Ragnhild Haarstad / SvD / TT

Jonas Cornell var en betydande regissör knuten till Sveriges mest tongivande teater, Stadsteatern i Stockholm – gärna Shakespeare och Becket, ännu hellre Molière. Men inte bara.

Han var också filmmakare, regissör för bortåt trettio filmer och teveserier. Och han svarade för en film som kom att bli både kult och kassasuccé: ”Varning för Jönssonligan”.

Bredden i ämnen och kollisionerna i stil kan leda den oinsatte att tänka: Här har vi en sång-och-dans-man präglad av vår tid!

Men icke. Cornell arbetade och levde sitt liv under radarn. ”Jonas”, sa en av hans åldrade arbetskamrater på teatern, ”var sannerligen inte de stora festernas man. Han sökte inte offentligheten.”

Tillbakadragenheten har skapat en nästan absurd situation: den som söker mera än bas-fakta om Cornell lämnas i sticket. Det finns inga citat att plocka fram i vilka han skjutit sig i foten. Det finns ingen överdriven djärvhet, inga uppseendeväckande hobbies, inga exempel på att han kommit på kant med arbetskamrater.

”Han gjorde sitt jobb, och han gjorde det bra, och sen höll han käften”, noterar en kollega.

Beskt tillade en annan, ironiserande om vår egotrippade tid: Jonas rörde sig förbluffande lite i kretsarna…Han drog sig tillbaka till Djurgården, där han bodde, och till sin familj. Allt bortom Djurgårdsbrunnskanalen var de andras värld.

Jonas Cornell var samtidigt nästan karikatyren av ”en intellektuell”. Det föll sig naturligt. Han växte upp i bildad borgerlig, till en del judisk, miljö med respekt för kultur. Fadern var förlagsdirektör i Stockholm, av farbröderna var en historiker, en annan diplomat, i släkten fanns hjärnforskaren David H. Ingvar och revyartisten Cilla Ingvar.

Äpplet föll inte långt från päronträdet och Jonas Cornell blev mycket beläst. Detta kan avläsas i hans produktion. Han satte tänderna i författare som Stieg Trenter, Sjöwall och Wahlöö och fiktiva figurer som agenten Hamilton. 1967 hade han 29 år gammal debuterat med filmkomedin ”Puss och kram”. I den hade Sven-Bertil Taube och Agneta Ekmanner huvudrollerna; Ekmanner blev Cornells hustru livet ut.

Han hade smak för att skapa bisarra scener: I kortfilmen ”Salto Mortal” klättrade en ung Richard Wolf upp och ner för en trampolin och backade ut en likkista. I den nu bortglömda filmen ”Riktiga män bär alltid slips” borstade Micke ”Svullo” Dubois tänderna med Coca Cola istället för tandkräm.

Cornell tog sig an Jönssonligan (men bara den första och stilsättande filmen, uppföljarna låg i andra regissörers händer). Om han traktade efter större erkännande för denna insats blev han besviken för filmerna har nästan helt kommit att förknippas med Gösta Ekman.

Jönssonligan hade kunnat bli pannkaka. Det var inte ens en originalidé utan en svensk plankning av de danska kriminalkomedierna ”Olsen-banden”. Han gjorde även ”Grisjakten”, baserad på den filosofiske läkaren P.C. Jersilds roman, till en framgång. Huvudrollen, byråchefen Siljeberg i Statens boskapsinspektion, ett organ för utslaktning av svin, spelades av Hans Alfredson – utan mustasch.

Även Jersilds ”Babels hus”- med hård kritik av sjukvården – blev film genom Jonas Cornells försorg. Och Birgitta Stenbergs ”Apelsinmannen” blev tv. Han skrev vidare manus åt flera Beck-filmer och vann en Guldbagge för bästa manus till ”Mannen på balkongen”.

En pikant detalj är hans medverkan i en serie pornografiska noveller som de sista åren på sextiotalet bildade bokserien ”Kärlek”. Cornells välavlönade bidrag hette ”Adjö Stefano!” Handlingen i korthet: Det är 1965 på den italienska Rivieran. Svensken Stefan är där för att tjäna pengar. Han är eftersökt av allt från rika änkor till uttråkade hemmafruar och pengarna tjänar han som sexuell partner. Och så vidare.

Ändå var detta alltså en man som i swinging Stockholm höll låg profil. Ingen enstöring, men heller inte en man som vandrade på stan för att visa upp sin egen förträfflighet.