Maria Maunsbach: Jag är övermätt på ”viktiga böcker”

"Det här ska bli året då jag värnar om allt glatt. Ska det gnällas, ska det gnällas från en ostämd fiol – annars är ledorden kul och mysigt." Så avslutade Maria Maunsbach en krönika i Sydsvenskan i januari detta år och av någon anledning brände sig orden fast i mitt minne: Kanske för att jag själv hade en ovanligt miserabel nyårsafton och var i stort behov av uppmuntran och glädje just då. 

Det som började illa blev värre, kan man väl säga: 2022 har knappast utvecklat sig till ett kul och mysigt år. I februari invaderade Ryssland Ukraina och ett blodigt krig rasar sedan dess. Europa befinner sig i en galopperande elkris som leder till nedsläckta städer, stängda badhus och mörklagda monument – i Paris släcks Eiffeltornet och i Berlin dväljs numera Statsoperan och Charlottenbergs slott i mörker. Lägg till detta den högsta inflationen på decennier, ökade räntor, fallande bostadspriser och rekorddyr bensin och mat. 

Hur håller man modet uppe i dystra tider? Får man ens vara glad när klimatet är hotat, fattigdomen kryper närmare och Putin hotar med kärnvapen? Detta vill jag dryfta med Maria Maunsbach. Och hur gick det med föresatsen att göra 2022 till ett glatt år? 

Vi stämmer träff på Patisserie David i centrala Malmö. Jag släpar med mig hennes senaste roman Lucky Lada och jag hela vägen hemifrån Borrby och bläddrar i den på tåget mot storstaden, medan jag funderar över hur denna historia som utspelar sig i juletid bäst beskrivs. En ung kvinna har firat helgen med sin familj i barndomsbyn, sedan är det dags för hemvändarkväll på det lokala nöjespalatset. Är boken en utvecklingsroman? En mustig historia från den skånska landsbygden? En Piraten-pastisch? 

Tio minuter före utsatt tid slår jag mig ner med en cappuccino vid ett bord med god sikt över Östergatan. Maria Maunsbach korsar gatan med bestämda steg och gör entré med utstrålning som en operadiva, med röda läppar, stort hårsvall och intelligent blick. 

När också hon fått en cappuccino sätter vi oss tillrätta med Lucky Lada och jag, röd och grann, mitt på bordet. Jag undrar vad hennes intresse för att prata och skriva om sex handlar om. 

Maria Maunsbach var programledare för det mycket frispråkiga Ligga med P3 mellan 2015 och 2017. Sex är också ett tydligt tema i hennes två tidigare romaner: Bara ha roligt (2018) samt Hit men inte längre (2019) – och en inte oväsentlig ingrediens i Lucky Lada och jag.

– Jag ville skriva om flickstreck, förklarar hon när vi sitter mitt emot varandra.

I skrivandet av sin senaste roman lät hon sig inspireras av Fritiof Nilsson Piratens skrönor i allmänhet och, som titeln antyder, i synnerhet Bombi Bitt och jag. För er som inte har Piratens alster i färskt minne kan de beskrivas som lätt skruvade, burleska berättelser från Skåne. 

Bombi Bitt och jag (1932) är en någorlunda självbiografisk uppväxtskildring med pojken Eli som berättare. Tillsammans med den tre år äldre Bombi Bitt ägnar han sig åt diverse muntra äventyr mot en fond av karaktärer, som Patron Esping, målaren Vricklund, Jöns Pumpare och sockerhoran Franskan. De "pojkstreck" Eli och Bombi Bitt ägnar sig åt tänjer på gränserna och nosar på den frihet de föreställer sig att vuxna äger.

I Marias Maunsbachs roman – som liksom Piratens innehåller spår av sanning – är Eli ersatt av Freja Morgenstjerne och spelplatsen flyttad till det skånska inlandet, nämligen Höör. Tillsammans med väninnorna Julia, Gabban, Maja och Sirintar gör hon sådant som flickor gör när de förvandlas från barn till unga kvinnor – och en hel del av det handlar om sex.

– När jag funderade över vad ett flickstreck kunde vara landade jag bland annat i sex. Flickor leker med sin gryende sexualitet i högre utsträckning än pojkar i sitt testande av gränser, säger hon. 

När jag läste Maria Maunsbachs skildringar av bland annat fotfetischism, posering på höskullen och en otillåten sexakt i skyltfönstret till Stenbergs bilar mitt i Höör – slogs jag av hur sällsynt det är med berättelser om helt otraumatiskt sex i svensk samtidslitteratur. Det mesta som skrivs om liggande, i alla fall om det handlar om unga kvinnors liggande, är problematiserande och rätt trist, som om det alltid innebär ett övergrepp för kvinnan. 

DN:s Åsa Beckman gjorde samma iakttagelse i våras och hyllade tre skånska författare – Maria Maunsbach, Amanda Romare och Amanda Svensson – för deras "ostyriga kvinnoskildringar där sex får vara sex". Man kan fråga sig varför det är just skånska författare som levererar ostyriga kvinnoskildringar, utan pekpinnar och moraliska budskap.

– Det är en fördel att befinna sig på visst avstånd från Stockholm, säger Maria Maunsbach. Man blir friare i sitt skapande.

Med behörigt avstånd till maktens epicentrum måste man inte ständigt förhålla sig till den kulturelit som befolkar förlagen och redaktionerna. 

– Jag ville skildra en kvinnotyp som inte är så vanlig i fiktionen – den bullriga som skrattar högt, som inte spottar i glaset, som tar plats och inte ber om ursäkt för sig själv. 

Det var en nisch som ingen annan gjorde anspråk på i svensk litteratur.

– Jag är övermätt på "viktiga böcker". Humor och underhållning betraktas ofta som lite fulare.

Är det inte precis vad vi behöver, säger jag, skratt och glädje när världen är orolig. Maria Maunsbach nickar. Säger att hon försöker utforska värme och glädje rent konstnärligt. Humor och värme har en förvandlande kraft. Just nu arbetar hon med två projekt – en berättelse om kärlek och en pjäs om två kvinnors vänskap. 

– Man kan ju fråga sig om det är försvarbart att, med ett krig sextio mil bort och ett allmänt besvärligt politiskt klimat, ägna sig åt frågor som vänskap och kärlek. Å andra sidan hade jag antagligen skrivit om kärnvapenkrig om alla andra hade ägnat sig åt frodiga skildringar av Skåne, säger hon och slår ut med armarna.

Jag skruvar lite på mig eftersom jag är ålagd att ställa den numera obligatoriska frågan om Sverigedemokraterna. Partiet som alla förväntas förhålla sig till, gjorde i höstas ett mycket bra val, inte minst i Skåne. Vad tror du om Sverigedemokraterna och Skåne, försöker jag, varför har de växt sig så stora just här? 

Frågan är inte obekant för Maria Maunsbach. Hon skrev en uppmärksammad text som berörde temat i Dagens Nyheter i somras: Sverige är ett inskränkt land och det gäller också i Höör. Nu suckar hon, knappt hörbart, men anstränger sig artigt för att komma med ett svar. 

– Kanske handlar det om en känsla av nationell orättvisa, att folk långt från makten och Stockholm känner sig förfördelade, funderar hon högt. 

Sedan tystnar hon, ser på mig och frågar hur hon egentligen ska kunna säga något om det: 

– Jag kan ju bara sitta här och resonera som en hobbytänkare, säger hon.

I stället pratar vi om kulturens roll i tider av kris, om hopp och om vikten av att se det vackra, det komiska och det lite skeva i tillvaron. En av kulturens uppgifter är att skänka hopp, och behovet av hopp är akut just nu, det enas vi om. 

När jag promenerar mot Malmö C för att ta tåget hem tänker jag att det viktigaste en författare kan ägna sig åt just nu är att undersöka det goda, det glada och det underbara i tillvaron. Det är sådana böcker som kan hjälpa oss att uthärda oro och elände, böcker som påminner oss om vad det är att vara människa och att det också, ofta, är ganska härligt och spännande att leva. Just en sådan bok bär jag i min handväska, Maria Maunsbachs knallröda skånska skröna. 

***

Läs även: Jenifer Malmqvist: "Barns sorg är randig"

Läs även: Hela Sverige hatar Tre pappor