Hur står det till med de kristna värderingarna?
Tomma kyrkor i ett land och en världsdel som inte längre är ett kristet territorium – vad betyder det?
Påven Leo XIV har blivit en populär gestalt bland hedningarna i Europa. När den amerikanske presidenten uppfattar sig själv som Guds främste sändebud, när hans vicepresident uppträder som påvens överordnade, för att uppmana den katolska kyrkans överhuvud att vara försiktig med att yttra sig om teologi, när den amerikanske krigsministern ber Gud om hjälp, så att varje kula verkligen dödar en fiende – då har gränsen mellan de världsliga och de andliga herravälden uppenbarligen överskridits.
Och då upplevs det som en befrielse när påven tillbakavisar presidenten och hans närmaste ministrar: ”Ve dem som manipulerar religionerna och Guds namn till förmån för sina egna militäriska, ekonomiska och politiska vinster”. Sympatin för påven har dock inte mycket med tro eller religion att göra. Bifallen är ett uttryck för en fundamental hjälplöshet. Och så har man börjat leta efter stöd även på ställen, som fram till för några månader sedan tycktes vara mycket avlägsna.
Europa, bortsett kanske från de katolska länderna vid medelhavet, är inget kristet territorium längre. I synnerhet gäller det för Sverige. Visserligen finns kyrkoavgiften kvar, för hälften av befolkningen. Söndagen respekteras som en dag utan arbete (mer eller mindre), och man gläds åt de kyrkliga helgdagarna. I radion sänds gudstjänster, och julen är fortfarande familjens främsta fest – bredvid midsommarafton med sin hedniska tradition. Men hur kristet är samhället därutöver?
Frågan skulle också kunna låta: Hur är det med kunskapen om kristendomens konstituerande dokument, om bibeln? Kyrkan undviker dock sådana prövningar. Av given anledning. Ty det skulle visa sig att man inte ens kan förutsätta en någorlunda exakt kännedom om historien kring Adam och Eva. Hur var det med „ormen“ och skillnaden mellan god och ond? Det skulle vara vilseledande att tala om en „ateismens“ framfart. Inget beslut föregick okunskapen. Där det för inte för så länge sedan fanns en allmän kännedom om kristendomens grundbok, är det numera bara blankt. Det mest i ögonfallande tecknet på kristendomens minskande betydelse för samhället är förstås kyrkorna. Högt resar de sig över byar och städer, och många är av stort konsthistoriskt värde. Men finns det några församlingar kvar som kunde fylla dessa väldiga volymer?
De flesta gudstjänster skulle passa bättre till ett församlingshem, båda med hänsyn till människornas antal samt till gudstjänsterna svaghjärtade karaktär. I grunden är dessa patosfyllda byggnader lika dysfunktionella som parkeringshusen kommer att vara, den dagen när det inte finns någon privatbilism kvar. I synnerhet de protestantiska kyrkorna som brukar vara stängda – ”välstädade och låsta och besvikna som ett postkontor på söndag”, som poeten Rainer Maria Rilke diktade år 1923.
Och hur står det till med de ”kristna värderingarna”? Men vilka skall de vara? Inte budskapet ”Gud är en hammare”, som profeten Jeremias menade. Och framför allt inte de tio budorden, hela listan med ”du skall inte döda” eller ”du skall inte ljuga”. Det finns ingenting specifikt i dessa budskap, de gäller också i samhällen som vi uppfattar som främmande. Självklart att man skall akta den andre, självklart att man skall anpassa sig till gemenskapen, självklart att man skall vara tolerant, att man gärna vill ta tillvara på de egna möjligheterna, att man borde utveckla ett sinne för frihet, både den egna samt den andres. Dygder allihopa, välkomna, men ingenting som kristendomen skulle ha för sig själv.
Vill man däremot komma fram till kristendomens glödande kärna, till tron, som skiljer denna lära från alla andra religioner eller världsåskådningar, måste man tala om övertygelser som många människor idag inte alls är bekväma med. Ty då måste man tala om det mest otroliga, om evigheten. Om löftet, att varje invidivid, med kropp och själ, kommer att ta del av en tillvaro bortom all tid, i det goda, alltså i himlen, eller i det onda, i helvetet. Så viktigt måste det eviga livet bli för människan, att den jordliga tillvaron förefaller att vara betydelselös. Evigheten måste uppfattas som en realitet lika närvarande som en kroppslig värk.
Det kostar att driva genom en sådan lära: Under alla tider när den kristna tron inte bara ägde styrka, utan också makt, utövade kyrkan ett tvång som inte bara omfattade hela samhället, utan också trängde in i varje människas innersta tillvaro. Budskapet om det eviga livet krävde en radikalitet utan like: När allting stod på spel, kunde det inte finnas utrymme för fördragsamhet eller tolkningar. Inkvisitionen menade allvar, när den skickade en kättare på bålen för att rädda dennes själ. Och allt som idag gäller som individens elementära friheter, fick drivas genom med våld, mot kyrkan och dess universella anspråk.
Folk som åberopar ”de kristna värderingarna” som grund för dagens samhälle, vare sig det svenska eller något annat i Europa, brukar ha glömt stora delar av kristendomens grymma historia. Och så finns det en förkunnelse. Den brukar ställa till med problem när det blir tal om ”kristna värderingar”: Kärleksbudet tillhör visserligen inte dekalogen, men betraktas ändå som kristendomens viktigaste budskap. ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv”.
Och så finns varianten från Bergspredikan: ”Stå inte emot den som är ond, utan om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra åt honom.” Beskeden verkar inte duga som ett moraliskt fundament för ett samhälle som bygger på konkurrensen av alla mot alla. Den duger än mindre för att avvärja främlingar, invandrare och islamister av alla slag.
Visserligen nämns kärleksbuden till och med i Sverigedemokraternas kyrkopolitiska program – men enbart för att i nästa mening kräva att Svenska Kyrkan skall avsluta allt samarbete med ”Pride”-rörelsen eller muslimska organisationer. Men så är kärleksbudet också en av de mest invecklade tankar som Nya Testamentet bjuder på: Inte bara för att kärleken helt tillhör den enstaka människan, den som älskar och den som tar emot kärleken. Och detta gäller för kristna och för icke-kristna. Utan framför allt för att det är en omöjlighet att älska alla andra människor. Hur skall det gå till?
Man kan inte besluta att älska en annan människa, än mindre att älska alla andra människor. Och framför allt kan man inte befalla en människa att älska. Budet finns till, misstänker man, just för att det inte kan uppfyllas. Och så hamnar man i synd, och detta är förmodligen meningen med kärleksbudet. Sverigedemokraterna slipper synden, när de relativerar kärleksbudet på halva vägen – men så är kanske också denna brytning ett tecken på samhällets numera sekulära karaktär.
Länge ville man tro, framför allt i Europa, att det var framför allt ett hot från öst, från den islamska fundamentalismen, som utgjorde en fara för de liberala, sekulära samhällena på denna kontinent. På sistone verkar nu ett nytt hot vuxit fram, i form av en västlig fundamentalism, som medvetet tar den kristna tron i anspråk för att driva genom totalitära intressen, även om de ter sig vara mest av politisk och ekonomisk karaktär.
När den amerikanske krigsministern förklarar anfallet på Iran som ett ”heligt krig” och ett ”korståg” talar han inte i metaforer. Han menar allvar. Och hur möter man då fundamentalismen från den ena samt den andra sidan? Inte genom att själv än en gång utropa tron på köttets (!) uppståndelse. Eller genom att vilja förstå ”kärlek” som ett upprop till kamp. Utan kanske genom att, enligt upplysningens beprövade teknik, skilja mellan religion och politiskt intresse. Påven verkar nästan vara på väg.
Det gäller dock att noggrant läsa påvens ord. Han talade inte om dem som manipulerar tron. Utan om dem som manipulerar religionerna, i pluralis. Han talade varken som en präst eller en makt, utan som en auktoritet. Varpå Donald Trump framstod som en dåre – som hade hamnat i fel terräng.
***
Läs även: Varför brunsmetar bröderna Lundström Lewi Pethrus?
