Därför dumpar vänstern identitetspolitiken

Om det är något som fångar läsarens öga vid en granskning av Socialdemokraternas och Vänsterpartiets valplattformar inför höstens val, så är det den uttalade kärleken till Sverige. ”Vi älskar Sverige”, heter det hos de förra. ”Vi vill … bygga Sverige starkt” hävdar V.  Denna tillgivenhet för Sverige vittnar om ett större skifte av pragmatisk och kanske också ideologisk natur.

Om vänstern tidigare såg det som ett uttryck för progressiv jämlikhet och social rättvisa att främja kulturella, etniska, religiösa och könsbaserade gruppidentiteter som i olika grad avvek från majoritetsnormen, så vill man idag lägga sig närmare majoriteten. Alltså har S som mål att ”[f]örsvara den svenska demokratin och vårt sätt att leva.” Vänsterpartiet är visserligen mer obenäget att brista ut i hyllningar till fosterlandet. Men även i deras valplattform finner man en formulering om att Sverige behöver ”en regering som står på folkets sida” – folkets alltså, inte någon marginaliserad grupps.

Det vi bevittnar här handlar åtminstone åtminstone delvis om identitetspolitikens reträtt. Med identitetspolitik avses då en politik som syftar till att genom positiv särbehandling – särskilda hänsyn, satsningar, prioriteringar, rättigheter eller undantag – stödja minoriteter som identifierar sig utifrån egenskaper som kultur, religion, etnicitet, hudfärg, könstillhörighet eller sexualitet. Identitetspolitiken har haft en tendens att provocera majoriteten utan att för den skull samla minoriteterna hos vänstern. Den höjer konfliktnivån i samhället, men utan att vänstern vinner några val på detta. Detta är också en tänkbar anledning till att vänstern idag i stället vill betona den större samhällsgemenskapen.

Insikten om att identitetspolitik är en felsatsning återfinns i ett intressant dokument från 2025 med titeln Partiprogrammets strategiska inriktning, författat av Jens Börjesson på uppdrag av Vänsterpartiets programkommission. Här påpekas till att börja med att ”politisk kommunikation handlar lite om vad man själv gillar och mer om vad vi tror funkar för de vi vill nå.” Partiet uppmanas att fokusera på breda väljargrupper i stället för att enbart försöka attrahera marginaliserade grupper med intresse av ett radikalt budskap: ”Om man bara utgår från en enskild och utsatt grupp är det logiskt att högt värdera ett tilltal som riktar sig till den gruppen. Som vänster har vi en bredare uppgift. … Vi behöver nu aktivt tala till många grupper samtidigt … På många sätt handlar det om att utgå från där folk är idag, inte var vi vill att de ska vara.”

Varför fungerar då inte identitetspolitiken? Enkelt uttryckt därför att den bygger på ett antagande att majoriteten inte skulle börja resonera som minoriteterna om värdet av att hävda sin egen kultur, sina egna värderingar och normer. Majoriteten förmodas ha så dåligt samvete för olika minoriteters faktiska eller förmenta marginalisering, att dess medlemmar villigt skulle låta sig läxas upp, be om ursäkt, öppna plånboken och gilla läget. Men i stället har identitetstänkandet gjort majoriteten medveten om att den faktiskt också har en identitet.

När identitetspolitiken tog sin början under 1970-talet handlade den om kultur. Inte i den humanistiska meningen, det vill säga litteratur, musik, konst, teater och annat som avhandlades på tidningarnas kultursidor. Utan i den antropologiska meningen, där kultur är något som definierar en grupp och som omfattar dess språk, religion, traditioner, normer och värden. År 1971 blev Kanada det första landet vars regering definierade sin officiella politik som mångkulturell. Den dåvarande premiärministern, Pierre Trudeau, hävdade att en ”kraftfull mångkulturalism” skulle ”stödja och uppmuntra de olika kulturer och etniska grupper som ger struktur och vitalitet till vårt samhälle” och därigenom ge dessa gruppers medlemmar ”tillit till sin egen individuella identitet”.

Detta var också den svenska officiella synen på minoritetskulturer, så som den kom till uttryck i regeringens proposition 1975:26 om nya riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken, där det föreslås att ”[i]nvandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten”.

Samtidigt fanns en ovilja att tala om en specifik svensk kultur, och om man gjorde det så var det ofta i nedsättande och självutplånande ordalag. Som när Mona Sahlin, den dåvarande socialdemokratiska regeringens integrationsminister, i en intervju med Turkiska ungdomsförbundets tidning Euroturk år 2002 kunde uttrycka tvivel på om det finns någon svensk kultur värd att försvara: ”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är … Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker.”

Inom akademin kom identitetspolitiken inte sällan att ta överhanden över den akademiska friheten. Det började i USA. Under paroller om ”social rättvisa” och ”inkludering” brännmärktes själva idealet om vetenskaplig objektivitet som ett sätt att utesluta minoritetskulturers perspektiv på verkligheten. Här fick rättvisekrigarna draghjälp av den postmodernism som vid samma tid tog sig in på universiteten. Ett av postmodernismens kännetecken är att den avvisar idén om objektiva sanningar till förmån för olika perspektivberoende ”diskurser”.

Med denna utgångspunkt blir det inte relevant att fråga om påståenden om samhällen och sociala förhållanden är sanna eller ej. I stället vill man veta vem som gör påståendena och vilka grupper som gynnas eller missgynnas av att de sprids. Rättvisekrigarna kräver något annat än en öppen och förutsättningslös diskussion. De kräver knäfall och underkastelse, och inte sällan får de också detta. Ibland i bokstavlig mening, som i samband med en Black Lives Matter-demonstration i Stockholm 2020, då en kvinnlig polis gick ner på ett knä, höjde höger arm med knuten näve i ”black power-gesten” och höll upp en papperslapp med texten ”White silence is violence”.

Barbara Applebaum, utbildningsforskare med inriktning på ”kritiska vithetsstudier”, skriver i sin bok Being White, Being Good: White Complicity, Responsibility, and Social Justice Pedagogy  från 2010 att vita kommer undan för lätt om de bara går med på att de är privilegierade. De måste också erkänna att de är ”medskyldiga till systematisk rasism”. (Det var just detta polisen vid BLM-demonstrationen i Stockholm gjorde.)

Frågor om könstillhörighet hör också till identitetskriget. 2021 såg sig den brittiska filosofiprofessorn Kathleen Stock tvungen att säga upp sig från University of Sussex. Detta sedan transaktivister demonstrerat mot henne och polisen uppmanat henne att stanna hemma, eftersom de inte kunde garantera hennes säkerhet på universitetsområdet. Orsak? Hon hade ifrågasatt transdogmen att könstillhörighet är en fråga om identifikation snarare än biologi.

Samma år ställde också Forum för genusvetenskap vid Mittuniversitetet in ett planerat seminarium om Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens. I boken pekar Ekman på hur transideologin kastar om föreställningarna om (biologiskt) kön och (socialt skapade) könsroller. Man behandlar kön som en social konstruktion, medan den könsroll (eller ”genusmönster”) man identifierar sig med ses som ens ”verkliga” könstillhörighet. Men varför skulle inte en pojke som vill bära klänning och sminka sig fortsätta att vara en pojke? Med transideologins genombrott har vi fått en ”biologism utan biologi”, skriver Ekman. Detta var mer av åsiktsfrihet än vad genusvetarna på Mittuniversitetet kunde svälja. Ett seminarium kring Ekmans bok innebar ”en för stor risk att människor skulle bli kränkta”, hette det. Ledningen för det genusvetenskapliga forumet var dessutom angelägna att påpeka att det ”inte är en plats för transfobi och transhat”. Att ifrågasätta ses alltså som att hata.

När man inte längre tror på sanningar bortom ”diskurser” blir frågor om ordval känsliga. Så var fallet i Uppsala i januari 2019 när Inga-Lill Aronsson, lektor i musei- och kulturarvskunskap, besvarade en fråga från en student om hur man kan hitta information om ras i äldre kataloger från aktiv, museer och bibliotek. Aronssons svar gick ut på att man ibland måste söka på de ord som användes i äldre tid, och för att förtydliga nämnde hon ordet ”neger”.  

För detta blev Aronsson föremål för en anmälan och beordrades att infinna sig för en uppläxning av universitetets ”likavillkorsspecialist”. Varken hennes platschef eller det fackliga ombud som var närvarande försvarade henne. Ingen påpekade alltså den elementära skillnaden mellan att nämna ett ord och att använda det om någon eller något. (Inte ens Svenska Akademiens ordlista försöker låtsas som om ordet ”neger” inte finns.)

I en demokrati kommer förr eller senare en brytpunkt där identitetspolitiken inte längre är politiskt gångbar. Den inträffar när tillräckligt många av majoritetetssamhällets medlemmar tröttnar på en situation där de skuldbeläggs och läxas upp för påhittade oförätter.

Identitetsaktivismen har berett marken för en ny typ av politiker som inte hämmas av den politiska korrekthetens röda linjer – en Donald Trump, en Nigel Farage, en Marine Le Pen, en Geert Wilders, en Jimmie Åkesson. Andra partier kommer att följa efter. 

Inte för att majoriteten befolkas av rasister och fobiker, som identitetsaktivisterna har hävdat, utan därför att majoriteten likaväl som minoriteterna består av människor som inte uppskattar att fulstämpas och vantolkas. Man blir helt enkelt förbannad när man beskylls för att predika hat bara för att man inte köper idéer som att män som kallar sig kvinnor därmed också är kvinnor, eller att alla vita är rasister.

Identitetskrigarnas egenrättfärdiga intolerans fungerar självmarginaliserande. När den insikten når partier som vill vinna demokratiska val, så avtar rimligen också deras intresse för att ge sig hän åt identitetspolitik. Detta är i så fall inget att beklaga.   

Per Bauhn är professor emeritus i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet.

***

Läs även: ”Demokratin minskar – även i Sverige”

Läs även: ”Liberalernas opinionslyft är fake news”