Varför brunsmetar bröderna Lundström Lewi Pethrus?

Insinuationen är troligen den svåraste angreppsmetoden att hantera för den som utsätts. Inlindade anklagelser är närmast omöjliga att försvara sig emot: ”Det sägs att X är överdrivet intresserad av småpojkar”, eller ”Har Y slutat slå sin fru?” När etiketten väl har klistrats på är den mycket svår att bli av med.

Det senaste seklets värsta epitet är att bli ihopkopplad med Adolf Hitler. När naziststämpeln väl har tagits till är det utomordentligt svårt för den anklagade att undanröja misstanken. Just därför måste den brukas med största noggrannhet.

Bröderna Lundströms val att dra Hitlerkortet i sin studie av pingstledaren Lewi Pethrus har gett dem ett genomslag som få andra forskare kan drömma om. Den allvarliga tillvitelsen gör det extra viktigt att ha ordentligt på fötterna. Men tyvärr rymmer deras studie allvarliga brister.

Tesen att Lewi Pethrus, Pingströrelsen och KDS skulle ha varit en skara hängivna nazistvänner är en mycket kraftfull anklagelse. En sådan behöver därför underbyggas med starka belägg i källmaterial. Men ju mer man läser av bröderna Lundströms studie Sista brevet till Hitler inser man att sådana belägg saknas. Om bröderna hade valt en sakligare ingångsvinkel hade det gynnat alla parter – inte minst deras egen trovärdighet som forskare.

Bokens centrala hypotes är att Lewi Pethrus skulle ha närt en önskan att skriva ett hyllningsbrev till Adolf Hitler. Författarna vill i det längsta hålla läsaren i nyfikenhet inför upplösningen. Jag kan dock lösa den undrande ur sin vånda: arkivresan till Berlin finner aldrig det eftersökta hyllningsbrevet till Führern. Inte heller i något annat arkiv upptäcks något sådant. Författarna sammanfattar besviket: ”Brevet är försvunnet.” Men i nästa andetag medger de att det kanske aldrig skickades. Och slutligen: ”Ingen vet om det ens blev skrivet.”

Inte i något sammanhang kan man bygga en anklagelseakt på 340 sidor på så lösan sand, och allra minst i seriös akademisk forskning. Detta är också ett huvudproblem med Sista brevet till Hitler. Projektet framstår i grunden som att författarna först bestämt sig för en slagkraftig boktitel, för att därefter försöka finna stoff att fylla den med.

Utrymmet här räcker inte för en djupare analys på brödernas framställning. Men ett genomgående tema är en närmast försåtlig användning av källmaterialet. Nästan varje gång man går via fotnoten till den åberopade källan visar den sig nämligen ha en delvis eller helt annan innebörd än vad bröderna anger.

Huvudanklagelsen är för det första direkt vilseledande: Båda de bästa primärkällorna från Europeiska Pingstkonferensen 1939 berättar att det inte var Pethrus som väckte idén om brevskrivande. Det var i stället de ungerska delegaterna som berättade om den press de levde under, och undrade om inte konferensen ville sända en skrivelse till landets regering. Konferensens värd Lewi Pethrus svarade då att en sådan hälsning skulle kunna sändas till alla deltagande länders ledare. Inget tyder på en särskild ambition att tillskriva just Nazitysklands ledare, men utifrån förslaget vore det inte förvånande om ett sådant brev hade upptäckts både i Tredje rikets och andra regeringars brevkorgar.

I avsaknad av ett sådant brev tar bröderna Lundström till kreativa grepp för att driva tesen att Pethrus nog ändå skulle ha velat sända Hitler en vänskaplig hälsning. Och här hamnar den i historieforskning så centrala punkten representativitet i fokus. En historiker har aldrig rätt att fritt rycka enskilda citat ur sitt sammanhang. Man behöver ärligt ställa följdfrågor: Finns det andra formuleringar som pekar i annan riktning? Ger de citerade orden en rättvisande bild av skribentens tankegång och uppsåt? Ligger de i linje med eller i konflikt med andras resonemang vid samma tid? Bristen på sådan analys gör att brödernas forskningsmetod måste beskrivas som otillräcklig.

Det finns likafullt intressanta spår i boken som hade varit värda att fördjupa. Självfallet finns det inslag i Lewi Pethrus rika produktion som kan anses diskutabla; de korrekta exempel som författarna lyfter har dock redan analyserats av andra forskare. Och visst tycks det finnas inslag även hos andra profiler som väcker frågetecken. Men när en hel rad aktörer utan motivering beslås med titeln ”nationalsocialist” väcker framställningen tyvärr fler frågetecken än svar. Bröderna Lundströms osakliga hantering av Lewi Pethrus kastar därför tyvärr en skugga också över de delar som annars hade kunnat ge intressanta tillskott till frikyrkoforskningen.

Ytterligare en brist i boken är dess brist på perspektiv. Dess anklagelser om nazivänlighet skulle – ofta med större fog – kunna riktas även åt annat håll. Svenska Missionsförbundets missionsföreståndare Axel Andersson skrev 1929 kritiskt om den vandrande juden – ”hatande folken och hatad av dem tillbaka”. Och ärkebiskop Erling Eidem reste bevisligen till Berlin och samtalade med Hitler. Det är inte mitt uppdrag att spekulera kring varför bröderna under ett valår sätter Lewi Pethrus, Pingströrelsen och KDS på de anklagades bänk. Men det vore trots allt juridiskt intressant hur domstol skulle ställa sig till frågan om denna studie uppfyller kraven för förtal av avliden person.    

Sista brevet till Hitler illustrerar den gamla sanningen att den som läser en text med enbart en färg på glasögonen kommer endast att finna det man söker. Författarnas udda lösning att beskriva Pethrus bok I dag lek, i morgon tårar som ett slags brev till Hitler är ett sådant exempel. En ärligare analys av denna bok är att dess kritik av 1940-talets nöjesliv passar väl in i vad frikyrkor i allmänhet ansåg vid tiden. Huvudbeviset att månskensbonden Pethrus i ett avsnitt lånar ordet ”ogräs” från en Jesusliknelse, och att Hitler en gång använt samma ord i Mein Kampf är en synnerligen svag sammankoppling.

Med samma metod kan vilken skribent som helst kopplas ihop med vad som helst, och en historiker kan inte arbeta så. Bröderna Lundströms bok framstår tyvärr mer som aktivism än som seriös forskning. Förutsättningar fanns för en intressant analys, men de försvann i en fåfäng jakt på ett brev som endast tycks ha funnits i författarnas fantasi.

Per Ewert är filosofie doktor, direktor vid Claphaminstitutet och skriver en post doc-studie om senaste seklets frikyrkorörelse i Sverige.

***

Läs även: Böckernas bok berättar allt vi behöver veta

Läs även: Därför håller kristna fast vid ”woke” när resten av samhället går vidare