Den meningslöse mannen på gatan
SVT och SR intervjuar folk på gatan om högt och lågt. Det är lättjobbat och billigt, men slapp och meningslös journalistik.
Bild: Unsplash
Först det uppenbara: vi säger ”mannen på gatan”. Inte ”kvinnan”. Eller ”transpersonen”. Eller ”den binäre”. Men ha överseende. Den här texten handlar inte om kön utan om röster ur folkdjupet: eller i alla fall röster från kvarteren kring Fältöversten på Östermalm, ett stenkast från Sveriges Radio och Sveriges Television på Gärdet. Klassisk enkätmark.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Näringslivets Medieinstitut publicerar löpande en lista på alla de gånger då SVT och SR intervjuat just ”mannen på gatan” och glömt – eller medvetet underlåtit – att redogöra för vederbörandes politiska kopplingar. Förbryllande ofta sitter personen i fråga i stadsdelsnämnden eller kommunfullmäktige för Miljöpartiet eller Vänsterpartiet.
Listan erbjuder dråplig läsning, speciellt som SR och SVT med dåraktig envishet slår ifrån sig all kritik om att vara partiska med argumentet att det alltid är en ren slump och/eller otur i arbetet. Men om vi bortser från den återkommande jävsproblematiken så lurar ett annat fenomen av mer principiell karaktär i busken och det är: varför haffar media överhuvudtaget folk i flykten för att höra vad de anser om komplicerade ämnen som inflation, segregation, vaccindoser, kärnkraft och framför allt: kriminalitet och brottsbekämpning? Har det skett ett bombdåd eller en skottlossning ser SVT nästan alltid till att intervjua de boende i det aktuella området, trots att svaren alltid blir desamma som sist (det vill säga igår):
”Jag trodde det var smällare”,
”Man tror ju inte att de ska hända i ett sånt här område”,
eller det underförstått högerpopulistiska:
”Vi måste flytta. Det går inte att bo kvar här längre.”
Det är variationer på en beprövad dramaturgi: yrvaken medelklass om dådet skett i Limhamn eller Bromma – luttrad underklass om det hänt i Rosengård eller Hjulsta. Frågan infinner sig: är dessa röster nödvändiga för en djupare förståelse om det samhälle vi lever i? Tillför de något nytt? Nix.
Men det är tacksamt att sticka en mikrofon under näsan på en traumatiserad människa. Det blir ”bra teve” eller ”bra radio”, som man säger internt i public service-bolagen. ”Human interest” kallas det på engelska. Greppet introducerades för den breda allmänheten av tidskriften The New Yorker på 1920-talet; man skulle skildra storyn bakom storyn, gärna med söta djur och barn i huvudrollerna. Den mjuka och mänskliga historien bakom de kalla rubrikerna.
Detta den lilla människans perspektiv har även lyfts fram av etnologer och folklivsforskare som Studs Terkel och Mark Laita (och här på hemmaplan en gång av journalisten Lubbe Nordström). Mark Laita driver YouTubekanalen Soft White Underbelly och för några år sedan fick han globalt genomslag när han hittade en familj med svårt inavlade syskon på West Virginias landsbygd. Några av syskonen hade aldrig lärt sig att prata. De skällde som hundar när man tilltalade dem.
Jag har själv kört bil genom den delen av West Virginia i början av nittiotalet och kan även jag vittna om ett annat slags värld med andra slags människor än de som befolkar medias tyckarsoffor. Vissa påstår att det finns sådana enklaver även i Sverige: i norra Värmland, i innersta Småland, I Kågedalen, i Östjämtland…
Kanske sant, kanske inte. Det är hursomhelst sällan som SR och SVT sträcker sina intervjumikrofoner så långt. Sverige är fortfarande fullt av vita fläckar trots att statsmedia håller sig med sammanlagt 57 olika lokalredaktioner.
Riskfritt?
Att fråga Nisse i Hökarängen eller Abdul i Hallonbergen vad han anser om ditten eller datten är, i vilket fall, riskfritt för statsmedia, sett ur ett neutralitetsperspektiv. Jag tror att det är därför de så gärna vill ha dem med. När Studio Ett och Agenda plockar in kontroversiella experter som Jerzy Sarnecki och Nina Rung (medvetet ordval från mig) får de räkna med tusentals upprörda kommentarer i sociala medier. Nån måste sitta och moderera skiten. Ett Sisyfosarbete.
Att släppa fram forskare, experter och makthavare i etern kräver också att redaktören och reportern sätter sig in på djupet ämnet. Mer jobb alltså. Dessutom finns alltid risken att en annan expert eller forskare kliver fram och säger:
”Ha! Min kollega pratar ju i nattmössan! Han är ökänd på vårt institution! En galenpanna! Varför tog ni in honom?”
Jag minns med värme Jaques Servin och Igor Vamos även kända som The Yes Men .
För tjugo år sedan åkte de runt i världen och utgav sig för att vara ”experter” utsända av exempelvis WTO – World Trade Organization, McDonald's eller Dow Chemicals. Servin och Vamos bluffade in sig på prestigefyllda kongresser och seminarier där de sedan gick upp i talarstolen och med rak rygg och öppen blick framförde nya kreativa synsätt och idéer. Ett av de mer minnesvärda var när de lanserade förslaget att återvinna mänsklig avföring och göra hamburgare av den, så kallade ”eBurgers”. En produkt som sedan skulle säljas till fattiga människor i tredje världen. På många ställen applåderades detta av högutbildade män och kvinnor som inte vågade trotsa flocken och ställa sig upp och säga: ”Vad fan står ni och säger?! Är ni inte kloka?!”
Sådant civilkurage, eller bara sund nyfikenhet, är en bristvara även i Sverige. Minns Christian Stichler, den tyske journalisten som hade den dåliga smaken att ställa logiska följdfrågor under Folkhälsoinstitutets presskonferenser under pandemin. Sällan har svenska journalistnäbbar rynkats så ogillande som då. ”En vetgirig journalist? Vet hut!”
I och för sig blir SVT och SR ibland lurade med betydligt enklare medel. Som den gången de haffade Yonan Oglu på gatan och frågade honom om de skenande matpriserna. Yonan ondgjorde sig över det höga priset på zucchini – hela hans familj verkade leva av denna gräsliga grönsak. I själva verket var det komikern Thanos Fotas som fick feeling och spelade upp en liten sketch för den ivrigt nickande Aktuelltreportern. För många var det uppenbart att han drev med dem, men Aktuellt själva verkade mest förtjusta över att ha hittat en så vältalig ung invandrare.
De var kanske brända av den gången de intervjuade en nysvensk kvinna som rev åt sig mikrofonen och vägrade släppa, och sedan tilltalade nationen på en obegriplig rotvälska. Länge och inlevelsefullt.
Sådana asymmetriska mannen-på-gatan-intervjuer säger nåt om vår samtid. På riktigt. Mer sånt!
***
