Per Bolunds avgång: Så schabblade MP bort den gröna ledartröjan

Per Bolund meddelade på torsdagen att han lämnar språkrörskapet i MP vid stämman i höst, efter bara fyra år på posten. Man kan knappast säga att han slutar på topp. Tvärtom. År 2011 hade Miljöpartiet omkring 12 procent av väljarstödet i opinionsmätningarna. Men sedan har det gått utför och i dag är MP parkerat runt riksdagsspärren på 4 procent. Under samma period har Greta Thunberg etablerat sig som Sveriges kanske största världskändis, MP:s hjärtefrågor är mer i ropet än någonsin och i exempelvis Tyskland har systerpartiet Die Grünen haft stora framgångar. Var gick det snett för MP, egentligen? 

Miljöpartiet växte fram ur myllan av ny kunskap om vår omvärld och behovet av förändring i hur vi lever. Det bidrog med nya perspektiv och fyllde en funktion i svensk politik. Sedan grundandet på åttiotalet har många svenska väljare under åren någon gång sympatiserat med det, eller åtminstone uppskattat det för dess ambitioner och roll som påtryckarparti. De flesta förstår att det inte är så klyftigt att såga av den gren man sitter på. Naturen, vår omgivning och våra resurser behöver förvaltas väl, för att människor i framtiden ska ha chans att leva bra liv.  

Själv sympatiserade jag så mycket med Miljöpartiet en gång i tiden, att jag valde att engagera mig för partiet i kommunen där jag bodde. Utgångspunkten i min partiförening på den tiden var att människor inte är illvilliga, utan vill ha ett välfungerande och hållbart samhälle och att de själva vill bidra till det. Vår strategi var att tala till denna önskan och försöka göra det lättare att göra rätt, alltså agera hållbart. Saker skulle förändras, ett steg i taget, vilket skulle leda till förändrade beteenden som är positiva för miljön och som samtidigt accepterades av befolkningen. En klok strategi, skulle nog många säga. Ett problem är dock att den kräver tid och uthållighet. Av flera skäl har Miljöpartiet på nationell nivå inte velat eller klarat att uppbåda det tålamodet.  

På ett sätt kan man säga att MP:s framgång har varit partiets problem. Det har gjort en betydelsefull insats för att skapa medvetenhet om planetens begränsningar. Miljö- och hållbarhetsfrågor är nu en självklarhet att beakta för alla partier och det har således blivit trångt i den nisch där MP tidigare var ganska ensamt. Detta har tvingat dem att gå längre, skynda på och hitta nya sätt att rättfärdiga sin existens. Inte minst påtagligt blev det efter inträdet i regeringen 2014 och då MP fick rampljuset riktat mot sig på ett nytt sätt.  

Under den första delen av tiotalet försökte partiet lansera sig som en ”tredje kraft” i politiken, vid sidan av de traditionella blocken. Men i praktiken gick man mot mer styrning, fler förbud och mer krav på resurser eller omfördelning, det vill säga vänsterpolitik. De morötter som skulle användas för förändrade beteenden ersattes med piskor.  

Men de flesta väljare är inte intresserade av självspäkning, utan vill ha en utveckling som sker med sans och förnuft. De vill ha ett fungerande land, tillgång till el, säkerhet för sina nära och kära, företag som skapar jobb och, ja faktiskt, också ett land som i processen inte förstör miljön mer än nödvändigt. Gärna grön omställning – men inte genom att ge upp vårt välstånd, vår ekonomi och vår trygghet.

Parallellt med att MP blev mer vänsterauktoritärt gjorde allt fler samhällsproblem sig gällande, både orsakade av yttre omständigheter och av tidigare förd politik. På flera områden, såsom migration, säkerhet, energi och skola fanns här en möjlighet för Miljöpartiet att anta en roll som nytänkare och pragmatisk möjliggörare. Men i stället kom partiet att förknippas med politiska ståndpunkter som har skapat dessa samhällsproblem, såsom ”öppna gränser”, nedläggning av kärnkraften, en kvävd samhällsdebatt, överdriven feminism och en splittrande identitetspolitik. Det är ingen bra grund för ett parti att bygga vidare på.  

Efter åtta år i regeringsställning mellan 2014 och 2022 kan partiet inte heller hävda med trovärdighet att det inte har något med den förda politikens resultat att göra. Den saken har dock inte hindrat dem från att försöka skylla ifrån sig.  

Skepsisen mot Miljöpartiet beror inte bara på innehållet i deras politik, utan handlar också om bristande förtroende.  

Miljöpartiet har ända sedan starten hyst en del radikala åsikter, men har ändå generellt uppfattats som ett sympatiskt och genuint parti, som respekterar andra partier och deras väljare. Det har också haft en tydlig tilltro till människan och till att delaktighet och respektfulla meningsutbyten gör att samhället rör sig framåt. Detta har dock förändrats.  

Avgående språkröret Per Bolund sade nyligen till Aftonbladet att det är frustrerande för många miljöpartister att det, som han menar, sprids rena lögner och fördomar om Miljöpartiet: ”Det är kännetecknande för den nya extremhögern, att de skapar halmdockor som de för krig mot i stället för att föra krig mot det vi verkligen säger”. Uttalandet speglar en brist på självkritik. 

Merparten av den kritik som Miljöpartiet får i dag härrör nämligen inte från några små högerextrema grupperingar. Det räcker gott med att större delen av medelklassen är missnöjd med partiets sakpolitik och trosvissa och arroganta sätt.   

Givet allt detta är det inte konstigt att väljarnas förtroende för Miljöpartiet är lågt. Partiföreträdare stämplar människor med negativa epitet, som rasister, bruna eller extremhöger, bara för att de har andra åsikter än de själva. Detta gäller förstås inte alla miljöpartister, men då ledande företrädare återkommande ägnar sig åt sådant, är det omöjligt att bortse från. Partiets tidigare ödmjuka och sökande inställning har också bytts mot en där de vet bäst och nu ska styra samhället ”rätt”.   

MP är kanske det parti som fått mest plats i medierna, sett till sin storlek. Det finns alltså ingen annan att skylla på än sig själva, om väljarna inte förstår hur fantastisk deras politik är. 

Det sägs ofta att politik är en förtroendebransch. Att bete sig sakligt och respektfullt mot dem som tycker annorlunda, är en bra start om man vill nå framgång. Men för att ett parti ska frodas krävs också att det fyller en funktion i det politiska landskapet. Det krävs också en förmåga att förändra sig när tider och omständigheter förändras, något Miljöpartiet inte har klarat. 

Jag tror det blir svårt att reparera Miljöpartiet. Men det kan finnas en chans om man försöker starta på nytt utifrån sina rötter som ett respektfullt och systemkritiskt parti. Men finns någon som är redo att i rollen som nytt språkrör försöka leda partiet i den riktningen? Och är partiet redo för ett sådan person. Tveksamt.

Josefin Utas är forskarutbildad civilingenjör. Hon var kommunpolitiker och medlem i Miljöpartiet fram till 2016. Hon har också varit slöseriombudsman i Skattebetalarnas förening.

***

Läs även: Valresultat 2022 – vems fel var det?

Läs även: Därför är vänstern mer orolig för klimatförändringarna