”Sverige behöver en grön ny giv”

Det brukar heta att historien inte upprepar sig, den rimmar. I dag ekar världen av 70-talets djupa oljekriser. Sedan några år har kriserna börjat hopa sig och världen genomgår nu den svåraste energikrisen på ett halvsekel. Forskarna talar om polykriser för att förstå vår nutid – multipla kriser som krokar i och förstärker varandra.

Fossil energi används numera som ett geopolitiskt vapen. Det strypta utbudet gör att bränslepriserna ökar, vilket leder till att sektorer beroende av fossila bränslen försvinner med konkurser, arbetslöshet och social oro som följd. Krigen gör samtidigt att mindre resurser satsas på den nödvändiga klimatomställningen. Samtidigt ökar de höga bränslepriserna intäkterna till oljeländerna Ryssland och Iran. Det skapas därmed en ond cirkel: klimatförändringar verkar destabiliserande på världen med minskade skördar, ökad fattigdom och nya flyktingströmmar.

Diktaturer tjänar ekonomiskt på sin utpressning och på själva källan till klimatförändringarna. Energi är också en central faktor för inflationen. Det är svårt att hitta episoder i världens industrialiserade historia med global inflation som inte drivits av stegrande energipriser. De mest kända är förstås oljekriserna 1973 och 1979 som ledde till prischocker, inflation och global ekonomisk kris. De utdragna energi- och industrikriserna som följde i Europa lärde oss vad svåra prischocker i värsta fall leder till: avindustrialisering, massarbetslöshet och politiskt missnöje. Samtidigt lärde vi oss också hur de kan bemötas.

Historiskt har arbetarrörelsens svar på komplexa samhällskriser alltid varit framåtblickande och bejakande. Så var det under efterkrigstiden, när arbetarrörelsen krokade arm med de stora industriföretagen och den moderna välfärdsstaten byggdes upp. Och så även på 70-talet, när oljekriserna och begynnande globalisering satte en stenhård hård press på västvärldens oljeberoende ekonomier.

I Sverige mötte Olof Palmes regering oljekrisen med ett massivt investerings- och omställningsprogram. Kärnkraften byggdes ut, men storskalig energieffektivisering och användning av inhemsk bioenergi spelade också en stor roll. Oljan fasades ut, både för uppvärmning och inom tung industri. Och staten spelade en aktiv roll: genom omfattande investeringar, subventioner och regleringar. Den krisande stålindustrin togs över och ställdes om. Pappersindustrins övergång till bioenergi understöddes.

Den svenska energiomställningen på 70- och 80-talet saknar i själva verket motstycke. Utsläppen minskade både snabbare och mer än vad de flesta länder – däribland Sverige – har lyckats med under de senaste årtiondena. Det som gör omställningen unik är också dess sociala dimension. Samtidigt som Sverige ställde om energisektorn så fortsatte utbyggnaden av välfärden. Arbetstiden förkortades, barnomsorg och äldrevård byggdes ut. Grundläggande jämställdhetsreformer, som Sveriges unika föräldraledighet, infördes. Ojämlikheten minskade till historiskt låga nivåer och arbetslösheten steg aldrig över 4 procent, trots omvälvningarna.

Man kan säga att Sveriges energiomställning på den tiden inte bara var rekordsnabb, den var också rättvis i ordets bästa bemärkelse: frukterna av utvecklingen kom flertalet till del. Omställningen präglades heller inte av bensinuppror eller högerpopulism. Tvärtom, utfasningen av olja ur energisystemet hade brett stöd. För att lyckas krävdes både höjd skattekvot, aktiv arbetsmarknadspolitik och fokus på full sysselsättning. Redskapen hade socialdemokratin lärt sig behärska. Under efterkrigstidens extremt snabba samhällsomvandling var kärnan arbetsmarknadspolitik och investeringar, omfördelande skattepolitik och utbyggd samhällsservice. Också denna period präglades av betydande kostnadskriser på grund av geopolitisk turbulens och industriell omvandling.

Socialdemokratins historiska strukturpolitik bär på tre särskilt viktiga lärdomar för att lösa dagens kriser:

• Vi måste ta itu med pris- och energikrisernas grundläggande orsak – att vi fortfarande är beroende av fossila bränslen vars pris sätts på en allt mer volatil global marknad. För att lyckas krävs återigen en aktiv stat som investerar i energieffektivisering, elektrifiering och förnybar energi för att göra det svenska samhället fossilfritt och därmed också robustare.  

• Det räcker inte att driva på den tekniska gröna omställningen. Starka sociala skyddsnät är grundbulten för att skydda mot marknadens nycker. Vi måste reparera och stärka arbetsmarknadspolitiken och socialförsäkringarna som eroderat under flera decennier. Det kräver en höjd skattekvot och mer omfördelande politik.  

• Politiken måste hjälpa familjer och företag genom strukturomvandlingen genom att motverka arbetslöshet och prischocker. Att ha råd med grundläggande behov såsom boende, el och mat är en politisk fråga. Nyckeln till en framgångsrik strukturomvandling, klimatomställning och rättvis fördelning är hur prischockerna hanteras av politikerna.

Hittills har Tidöpartierna fokuserat på kortsiktiga och breda skattesänkningar på fossila bränslen, medan strukturomvandlingen bort från det fossila gått i baklås och hundratusentals svenskar glidit ned i fattigdom. Samtidigt har välfärdens skyddsnät urholkats och fler faller igenom. Högern möter vår tids energikris och strukturomvandling på motsatt sätt jämfört med socialdemokratin på 70-talet: genom att främst gynna de rika, förneka krisens grundorsaker och bita sig fast i föråldrad teknik.

Inom arbetarrörelsen däremot finns en lång rad reformförslag som har dragit lärdomar av 70-talets krispolitik och kan bemöta polykriserna. S-föreningen Reformisterna har sedan 2021 drivit på för en grön ny giv, ett grönt reformprogram för en strukturomvandling till ett både fossilfritt, mer jämlikt och konkurrenskraftigt Sverige, synkroniserat med EU:s politiska program för en grön strukturomvandling, EU:s Green Deal. Flera av elementen i Reformisternas reformagenda har också under de senaste åren blivit Socialdemokraternas politik:

• Ökad lånefinansiering av investeringar i klimatnyttig infrastruktur, som alltför länge skjutits upp av strama budgetregler.  

• En strategisk och aktiv industripolitik med en statlig investeringsbank som kan mobilisera och styra mer kapital till investeringar i industrins omställning.

• Ett större statligt ansvar för energiomställningen både genom efterfråge- och produktionsstöd för hållbara biobränslen och förnybar energi, för att motverka prischocker och garantera tillgången till prisvärd el och drivmedel.

• Stärkt statlig styrning och koordinering av omställningen genom en ny klimathandlingsplan och sektorsvisa omställningsplaner för energisektorn, transportsektorn, jord- och skogsbruket samt industrin.

• Kraftfull fördelningspolitik som utjämnar klyftorna – en skattereform där de rika får bidra mer, stärkt barnbidrag och socialförsäkringar, utbildningspolitik för att möta företagens kompetensbehov, subventioner för att sänka kostnaderna för elbil, kollektivtrafik, och ett nationellt energieffektiviseringsprogram för att sänka hushållens el- och transportkostnader.

Vid ett rödgrönt maktskifte finns fundamenten på plats för en ny, grön, socialdemokratisk strukturpolitik. Sedan 2022 har de politiska svaren på energi- och kostnadskriserna i stort sett varit brandkårsutryckningar. Men de samverkande kriserna är här för att stanna tills nya globala ekonomiska strukturer har stabiliserat sig. Socialdemokratin måste återigen möta kriserna med en framåtblickande strukturpolitik. Det stora politiska projektet för svensk socialdemokrati under 2030-talet är att slutföra det arbete som Olof Palme inledde på 70-talet och som Göran Persson döpte på 90-talet: det gröna folkhemmet.

Annie Ross är ordförande för S-föreningen Reformisterna.

***

Läs även: Kinas oljeberoende på väg bli geopolitisk fälla

Läs även: Oljechocken kan avgöra Tidös valchanser