Därför är budgeten en ständig huvudvärk för Moderaterna

Per Westerberg, talman i Sveriges riksdag, surnade till och kallade till ”krismöte”. 

Det var långt ifrån första gången som väsentliga delar av statsbudgeten läckt ut, innan den presenterades formellt i riksdagen. Det var inte ens första gången som ”läckorna” snarare var ogenerade förhandspresentationer, initierade av regeringen själv. Året innan, 2008, hade finansminister Anders Borg rent av åkt på ”budgetturné” och berättat om sänkt bolagsskatt och infrastruktursatsningar. Allt medan riksdagen ännu väntade på nådiga luntan. Men nu, i september 2009, hade Per Westerberg fått nog. Journalisterna hade fått större delen av budgeten dagen innan riksdagen fått den: 

”Det här har varit ett sluttande plan de senaste tio åren där mer och mer av budgeten har presenterats innan den har överlämnats.” 

Så, alltså, dags för en rejäl åthutning. 

Resultatet? Ingenting. Två år senare, 2011, var läckagen lika iögonfallande och Per Westerberg lät uppgiven i Dagens Nyheter: 

”Som talman har jag ingen kontroll över de här sakerna.” 

I år tog Elisabeth Svantesson tre dagar på sig att läcka det väsentliga i höstbudgetens skattepolitik. På söndagen – den sämsta nyhetsdagen – kom den negativa nyheten att brytpunkten inte skrivs upp. På måndagen den positiva nyheten att det blir ett nytt jobbskatteavdrag. På tisdagen att även pensionärerna får sitt. 

En centralt placerad moderat med mångårig erfarenhet är inte säker på att det var så klokt: 

– På söndagen retar man upp de egna, som vill ha skattesänkningar. En del av dem blidkas kanske på måndagen, men då blir pensionärerna arga i stället. På tisdagen blidkas de, men då har många moderata anhängare redan hunnit bli arga, minst en gång. 

När läckagen snuttifierat budgeten till den grad att till och med skattepolitiken delas upp i olika delar, menar samma källa, blir det svårt att förmedla en helhet. Det är ett problem för Moderaterna, inte bara i relation till de egna sympatisörerna. Det här är en regering som måste förhandla med Sverigedemokraterna, ett parti som står för en ekonomisk politik med klara vänsterinslag. När den moderata finansministern har svårt att redogöra för Moderaternas övergripande idé med den ekonomiska politiken, hamnar partiet i en sämre förhandlingsposition. 

Upprördheten i de moderata leden över att brytpunkten inte justeras handlar till stor del just om att det ses som en urholkning av den moderata paradidén: arbetslinjen. Men upprördheten speglar också en skillnad i förväntningarna på borgerliga och socialdemokratiska regeringar.  

Folkbladets Widar Andersson berörde saken i en ledare tidigare i veckan: Socialdemokraterna betraktar sitt regerande som en sammanhängande helhet, eftersom de förväntar sig att ha makten. Det gör att förhoppningarna på varje enskild budget blir mindre. De borgerliga partierna vill däremot leverera systemförändrande och oåterkalleliga förändringar i varje budget, eftersom känslan av att ha makten till låns dröjer kvar. En budget som inte innehåller sådana reformer, eller rent av är i strid med dem, blir därför en styggelse. 

Kan Moderaterna bli bättre på att svälja kompromisser för maktens skull, likt Socialdemokraterna? 

En långvarig moderat strateg tvekar ett ögonblick, innan svaret kommer: 

– Kanske är Moderaterna på väg att bli ett maktadministrerande och därmed statsbärande parti… 

Det låter varken entusiastiskt eller övertygat.

***

Läs även: När är the bottom nådd?

Läs även: Det finanspolitiska ramverket har inte tjänat oss väl