Kärnkraften – från existentiellt hot till plånboksfråga

På morgonen den 28 april 1986 gick larmet på Forsmarks kärnkraftverk i Uppland. En anställd hade passerat strålningskontrollen och något var fel. Skorna gav utslag. Tillräckligt för att stoppa all verksamhet. När något är oklart i ett svenskt kärnkraftverk antar man det värsta. 800 personer evakuerades. Men ganska snart stod det klart att felet inte kom inifrån verket. Personalen analyserade vindar, lufttryck, regn. Spåren pekade österut, mot ett land som inte brukade förklara sig.

Två dagar tidigare, den 26 april, hade reaktor fyra i Tjernobyls kärnkraftverk i den sovjetiska delrepubliken Ukraina exploderat och radioaktiva partiklar hade börjat sin resa över Europa. Men omvärlden fick alltså inget veta – förrän ingenjörerna på Forsmark i praktiken räknade ut vad som måste ha inträffat. Samma kväll erkände Moskva.

Det som hände i Tjernobyl går att beskriva i siffror, men de säger inte allt. Två kärnkraftstekniker dog av själva explosionen och ytterligare 31 personer dog kort efteråt av akuta strålskador. Ytterligare 6000 barn och ungdomar drabbades av sköldkörtelcancer och tiotusentals människor beräknas ha lidit av sviterna senare i sina liv. Drygt en halv miljon människor kommenderades in för att sanera efter förödelsen.

Arbetet med den så kallade sarkofagen, en konstruktion av betong och stål, påbörjades tämligen omgående och pågick i sex månader. Därunder finns fortfarande 200 ton radioaktivt kärnbränsle. Skalet förstärktes 2019.

Om olyckan hade inträffat tio år tidigare hade kärnkraften i västvärlden kanske inte överlevt som energikälla. På 70-talet fanns en utbredd och djupt rotad misstro mot kärnkraft. Inte bara mot riskerna, utan mot själva idén. Folk misstrodde storskaliga tekniska system och centraliserad makt. Och lösningar som krävde att man litade på experter. Den obönhörliga tillväxten genom automatisering och urbanisering skapade skav. Det blev motstånd. Upprorsåret 1968 kom, och därefter Gröna vågen.

Oron gick tvärs över blockgränserna i Sverige – vilket förvirrade socialdemokratin, retade upp moderaterna och bar fram centerpartisten och kärnkraftsmotståndaren Torbjörn Fälldin till makten. Partiet fick 25 procent i valet 1976, och han fick statsministerposten. Men det nya kraftslaget blev också hans fall. Fälldin vägrade ”dagtinga med sitt samvete” när det gällde att ladda Barsebäck. Regeringen avgick. Folkpartiledaren Ola Ullsten tog över – han hade mycket mindre problem med kärnkraft. Sen kom Three Mile Island-olyckan.

En serie operatörsmisstag och tekniska fel ledde till en partiell härdsmälta i Pennsylvania. USA stod på randen till en katastrof, 20 mil från huvudstaden Washington. Två veckor tidigare hade filmen Kinasyndromet haft premiär. Verkligheten hann ikapp fiktionen. I Sverige svängde oppositionsledaren Olof Palme och krävde folkomröstning. Den hölls i mars 1980. Resultatet var otydligt eftersom det fanns tre linjer och ingen fick majoritet. Men riksdagen drog slutsatsen att kärnkraften skulle avvecklas ”med det snaraste”. I alla fall senast 2010.  

Men tidsandan hade börjat glida. I USA regerade Ronald Reagan, i Storbritannien Margaret Thatcher. I Sverige flyttades fokus från kollektiva rörelser till individens villkor i välfärdslabyrinten. Från systemkritik till institutionskritik. Kärnkraften förlorade sin centrala plats i debatten, men gav eko en sista gång efter katastrofen i Tjernobyl.

Året efter, 1987, införde riksdagen det så kallade tankeförbudet om kärnkraft. Ingen fick längre göra konstruktionsritningar för kärnkraftverk. Det var olagligt att beräkna kostnader. I dag är det svårt att föreställa sig något liknande, men förbudet avskaffades först 2011. Avvecklingen påbörjades, fast allt färre visade någon entusiasm. Många var emot nedläggning. Näringslivsikonen Percy Barnevik från ABB till exempel.

”Vi har i Sverige billig el, vi har ren el, vi har säker el, vi har kort sagt den energiförsörjning som alla andra länder skulle vilja ha. Och vårt huvudsakliga bekymmer är hur vi på kortast möjliga tid skall komma ur denna situation”, var hans kommentar.

I mitten av 00-talet hade klimatet intagit rollen som det största hotet mot mänskligheten. Visserligen innebar Fukushima-olyckan i Japan 2011 en tillfällig tvekan. Tyskland gjorde helt om i energipolitiken med sin Energiewende, men det var ett undantag. De flesta andra länder, inklusive Sverige, började se kärnkraften i ett helt nytt ljus.

När Tidöpartierna vann valet 2022 var kärnkraften en bidragande faktor. Det var på många sätt en omvänd spegelbild av valet 46 år tidigare, då Thorbjörn Fälldin blev statsminister. Kärnkraften var nu inte problemet, utan i stället lösningen. Elpriserna hade stigit kraftigt när Ryssland startade fullskaligt krig i Ukraina ett halvår tidigare. Frågan var så het att statsvetarna i Göteborg kom att döpa valet 2022 till ”Energivalet” eftersom både medier och väljare hade frågor om elpriser, bensinpriser och kärnkraftens framtid högt på dagordningen under valrörelsens sista vecka.

Framför allt var frågan viktig för Kristdemokraterna, vilket egentligen var otippat. Till skillnad från kärnkraftsvänliga moderater och folkpartister hade dåvarande KDS stött kärnkraftskritiska Linje 3 i folkomröstningen 1980. Svängningen kom när klimatkrisen var ett faktum och KD ingick i Alliansregeringen.

”Vi älskar den kanske inte, med de uppenbara baksidor som den trots allt har, men vi inser samtidigt att kärnkraften under överskådlig tid har en viktig roll att spela”, skrev partiledaren Göran Hägglund 2009.

Men det var efterträdaren Ebba Busch som tog kärnkraften i famnen, och det var hon som blev energiminister i Tidöregeringen 2022. Och valåret 2026 är kärnkraften nästan lika omtalad som den var för 50 år sedan, fast på ett helt annat sätt. Få pratar om riskerna med strålning, slutförvar eller andra miljökonsekvenser. Alla pratar om pengar – och därmed är vi framme vid vad som av allt att döma blir en ny energiöverenskommelse i svensk politik.

Det märktes på Vänsterpartiets kongress förra helgen, då man slog fast att partiets valrörelse skulle handla om vanligt folks hushållsekonomi. En del ombud ville ha partiets kärnkraftsmotstånd i valplattformen – men varningarna haglade. Det kunde Vänsterpartiet bara förlora på.

– Vi vet redan hur en valrörelse som enbart handlar om kärnkraft gick. Om vi skriver in det så är vi där igen. Nämner vi ordet kärnkraft så kommer vi att få sitta och svara på frågor om varför vi är mot den, sa ombudet Anders Österwald från Norrbotten.

Än tydligare var partiets EU-parlamentariker Malin Björk.

– Jag har suttit i många debatter med högerpartier. Kärnkraft är det enda de vill prata om. Vi har gjort ett strategiskt val. Vi ska inte servera dem en kärnkraftsdebatt.

Spiken i kistan slogs i av ett ombud från kärnkraftskommunen Varberg, där Ringhals ligger.

– Hos oss har alla människor har ett förhållande till kärnkraft. Vi skulle få prata om det varje gång vi knackar på en dörr. Vi väljer mellan politiskt inflytande och politisk relevans. Har vi med kärnkraft i valplattformen blir det svårt för många av oss att bedriva valrörelse.

Kongressen accepterade partistyrelsens linje – ingen kärnkraft i valrörelsen. Men chansen att V slipper tala om den får betecknas som minimal. Med Tidösidan i underläge, och hushållen i halv panik för att elpriserna ska börja stiga, är kärnkraften ett trumfkort som regeringen kommer spela ut så ofta det går. Trots att det kommer ta många år att bygga den.

Även om energiminister Ebba Busch stjäl det mesta av rampljuset har Liberalerna nu en liten chans att märkas. 40 år efter att Ola Ullsten gick i otakt med tidsandan har Liberalerna en doktor i reaktorfysik som statssekreterare på Klimat- och näringslivsdepartementet. En fritt vald mening ur Daniel Westléns vetenskapliga artiklar (exempelvis: ”The excellent neutronic properties of helium allows for a low plutonium fraction in the fuel, which yields a low reactivity swing”) kanske balanserade på laglighetens gräns under tankeförbudets tid. I dag är den kulturellt kapital i energipolitiken.

– De ryska reaktorerna i Tjernobyl var felkonstruerade. De var byggda på ett farligt sätt. Vi kommer inte att bygga farliga reaktorer i Sverige, det har vi både författning och en sträng strålsäkerhetsmyndighet som ser till. I grunden berodde olyckan i Tjernobyl på att man inte tog säkerheten på allvar och att man inte aktivt letade efter sina brister. Så har vi aldrig arbetat i Sverige, säger Daniel Westlén.

Något liknande uttrycker den finska miljöpartisten Oras Tynkkynen, gruppledare för De Gröna i den finska riksdagen. Hans parti accepterar kärnkraft, till skillnad från sina svenska kolleger.

– Katastrofen i Tjernobyl kan inte inträffa på samma sätt hos oss på grund av den tekniska konstruktionen hos våra kärnkraftverk. Och det krävdes aktiv misskötsel av reaktorn i Tjernobyl, vilket inte var förvånande i ett socialistiskt land som Sovjetunionen. I Fukushima var det en tsunami som triggade katastrofen, och en tsunami kan inte inträffa i Östersjön. Så även om man inte kan utesluta möjligheten av en stor kärnkraftsolycka är sannolikheten i länder som Finland väldigt, väldigt liten och jag tror det gäller för Sverige också, säger Oras Tynkkynen.

I Oskarshamn har kommunen precis fått 4,3 miljoner kronor av Naturvårdsverket för att utreda platsens förutsättningar för fler reaktorer. Kommunstyrelsens ordförande Andreas Erlandsson (S) har varit i kontakt med många aktörer som vill bygga ny kärnkraft i Sverige, och hoppas att det sker i just Oskarshamn, där Sveriges första reaktor togs i drift i början av 1970-talet.  

– Vi ska göra allt vi kan, för den folkliga förankringen finns. Få här är emot kärnkraft, säger han och låter inte särskilt orolig för att hans parti kan få sällskap i regeringen av kärnkraftskritiska miljöpartister och vänsterpartister efter valet.

– Många vänsterpartister är för kärnkraft, säger han.

Framtiden är utstakad. Allt förbrukat svenskt kärnbränsle, 8000 ton, ligger på mellanlager i Oskarshamn. Här ska det sedan kapslas in och överföras till djupförvaret som ska byggas i Östhammar i Uppland. Det finns en lösning från start till mål. Och kärnkraftsdebatten är numera nyanserad, tycker Andreas Erlandsson.

– Jag tror svenska folket är för normala elpriser och då behöver man alla kraftslag. Det är en plånboksfråga, säger han.

Där är vi nu. 50 år efter Fälldin-regeringen handlar kärnkraft om hushållsekonomi. Det är bara att fråga hans sentida kollega Rickard Nordin, energipolitisk talesperson (C) som trycker på just pengarna när han rasar mot regeringens kärnkraftsoffensiv.

– Den stora problematiken med politiken som förs nu är de enorma kostnaderna som vältras över på skattebetalarna. Den tekniska risken och olycksrisken är också en kostnad som staten blir stående med. Det är oansvarigt av många skäl. Inte minst med tanke på att hushållen redan har det tufft ekonomiskt. Då ska de inte behöva bära den bördan också, varken via elräkningen eller skatten, säger han.

Eftersom ingen ny kärnkraft hinner byggas varken till höstens val eller nästa, kanske inte ens till valet 2034, handlar det inte om plånboken här och nu – utan om den statliga upplåning som krävs för att garantera ett elpris som är tillräckligt högt för att producenterna ska vilja bygga nya reaktorer. Summan har beräknats till ungefär 400 miljarder kronor. Utslaget på hela befolkningen motsvarar det runt 40 000 kronor per svensk.

Vi går alltså mot en valrörelse där en regering till höger står på barrikaderna för att en fembarnsfamilj ska få subventionera kärnkraftssutbyggnad med en kvarts miljon. Samtidigt som V gör allt för att dölja sin motvilja mot sådan spendersamhet. För att göra alltihop ännu konstigare ska lånen tas för att skydda kommande generationer från krympande ekonomi och välfärdsförluster i ett land med instabil elproduktion. Samtidigt som nuvarande generationer förbereder sig på elprischocker och bensinransonering.

Att göra stora framtidsinvesteringar med lånade pengar är naturligtvis inte konstigt, och ofta rätt. Just nu betalar Sverige till exempel 14 000 kronor per svensk och år för att bygga upp ett starkt försvar mot Ryssland. Och faktum är att önskan att säkra det egna landets energiproduktion har en statistisk koppling till någon sorts nationalism, enligt statsvetarna Sören Holmberg och Björn Rönnerstrand som undersökt saken.

De kallar det för den kärnkraftspolitiska paradoxen. Å ena sidan är satsningar på kärnkraft starkt kopplade till högern. Å andra sidan tycks vägen till kärnkraft vara kantad av statliga subventioner och garantier, vilket inte alls rimmar med traditionell högerideologi. Statsvetarna får vända sig mot Frankrike, där kärnkraften lyfts fram som en hörnsten för landets energisuveränitet. Kanske går det ihop ändå.

Från andra sidan Bottenviken tittar miljöpartisten Oras Tynkkynen förvånat på den svenska lösningen med statligt subventionerade garantipriser på kärnkraftsel. Något sådant planeras inte i Finland.  

– Kanske har det att göra med den finansiella situationen. Sverige har en starkare ekonomi. I Finland kan vi inte lägga hundratals miljarder på att subventionera kärnkraft. Det är helt uteslutet, säger han.

Men för statssekreteraren och reaktorfysikern Daniel Westlén (L) är den svenska finansieringsmodellen inte konstig alls.

– Investeringar i kärnkraft är långsiktiga, och även om det är uppenbart att de behövs, är det inte säkert att den enskilda investeraren kan bära den ekonomiska risken. För övrigt är det bara en liten del av elproduktionen som kommer att få stöd genom riskdelningsmodellen. Effekten av ny kärnkraft blir att elpriserna sjunker och det är mycket möjligt att elkunderna kommer att vinna mer på det lägre priset än vad stödet kostar, säger han.

***