Partilojalitet är ett oädelt amalgam av sentimentalitet och klantänkande

Det finns numera många galna knallhattar i den skränigare delen av näringslivet. De bygger raketer och bunkrar, övervakar oss alla och suger strömmen ur våra elnät. Men vad man än säger om näringslivet är en av dess mer attraktiva sidor bristen på sentimentalitet. Dubbel italiensk bokföring är visserligen möjligheternas konst, men till syvende og sidst måste det gå ihop på sista raden. Om inte väntar obönhörligen kontrollbalansräkningen och konkursen.

Lösningarna, innan man hamnar i det finala skedet, är lika befriade från gråtmildhet – en del skulle kanske säga skrupler. Man kan sälja sig till högstbjudande. Fusionera. Lura skjortan av någon med pengar som brinner i fickan. När saken är biff skäms man inte, utan sätter sig ned och genomgår en personlighetsförändring baserad på ren vilja. Det man tvingats göra blir genast det man alltid drömt om att göra och nu kör vi!

Entusiasm är ett funktionellt under inom näringslivet. Den kan uppstå ur tomma intet, enbart därför att den behövs. Och så går kommersen vidare.

Politiken är inte alls så där. Hade Liberalerna varit ett företag hade de fusionerat med en större konkurrent för länge sedan. Hade Moderaterna varit ett företag hade de köpt upp branschkollegorna under Reinfeldt, när kursen var i topp och framtiden ljus. Men politiken är en värld utan strukturomvandling. Förstörelsen är sällan kreativ. Ibland till den grad att det saknas självbevarelsedrift.

De som pysslar med politik kan stoltsera med det där ibland. De menar att deras bransch, till skillnad från krämarnas, handlar om idéer, övertygelser och principer. Det är därför de vägrar att gå samman, köpa upp eller bli uppköpta.

Det argumentet, vågar jag påstå, är ren och självförhärligande goja. Inte för att politiken saknar idéer, övertygelser och principer. De finns där. Men dels visar politiker i allmänhet ofta att de har lätt att böja, eller rent av byta ut sina idéer, övertygelser och principer när det passar. Dels är skillnaderna i idéer, övertygelser och principer mellan svenska partier rätt små. Inom blocken ännu mindre. Hade vi ett annat valsystem skulle naturligtvis alla borgerliga partier – och antagligen en försvarlig del av socialdemokratin och Sverigedemokraterna – utgöra ett enda parti.

Men nu har vi det system vi har. Och partierna vägrar att fusionera eller låta sig köpas upp. Inte i första hand av politiska skäl, utan av sociologiska skäl. Partierna är ett slags identitetsmarkörer. En liberal som i alla väsentliga stycken tycker precis som en moderat blir ändå illa till mods om han kallas moderat. Partilojalitet är ett oädelt amalgam av sentimentalitet och klantänkande.

Med jämna mellanrum föreslås något slags lösning på det här, eftersom det — särskilt för borgerligheten – ställer till problem. Valteknisk samverkan, eller valallians, eller något annat av det där slaget. Det handlar alltid om att rent formellt låta partierna finnas kvar, men att i praktiken och i vallokalen fusionera dem, så att inga röster går förlorade.  

Det blir aldrig något.

Det är då man i stället får utspel som det av moderaten Christian Sonesson nu i veckan: det är dags att uppmana folk att inte slänga bort sin röst på Liberalerna. Begripligt, men närmast att likna vid ett hostile takeover i företagsvärlden. Sådana kan väcka känslor till och med hos kapitalister.

Politiken är förstås inte helt utan strukturomvandling: sedan drygt 15 år har vi ett nytt parti i riksdagen som nu är landets andra största. Men det är bara väljarna som driver den politiska strukturomvandlingen. De som står på bryggan går hellre under med sitt älskade skepp, än utökar besättningen. De dör hellre än hittar en lösning.

Vissa dagar är de galna knallhattarna i näringslivet lättare att förstå än så fantasilösa fanatiker. Vem vill inte ha en raket?

***

Läs även: ”Sossemaskineriet är igång och försöker krossa oss”

Läs även: Erik Hörstadius: ”Varför accepterar vi politiker som inte kan räkna?”