Politiskt halvfabrikat lockar inte till valurnan

Den schweiziska folkomröstningen om att begränsa antalet invånare till tio miljoner – förslaget förkastades – hade förstås udden riktad mot invandring. Jag kan ändå inte låta bli att undra: vad skulle staten ha gjort om folkomröstningen gått åt andra håller, samtidigt som schweizarna började reproducera sig med entusiasm? Kanske inte så sannolikt – Schweiz har lägre nativitet än Sverige och bara aningen högre än Ryssland – men vem vet vad som kan hända om hanschweizare plötsligt börjar viska rätoromanska förbindligheter i öronen på honschweizare? 

Så vitt jag kunnat reda ut saken föreslog inte ens högernationalisterna som fick till folkomröstningen att man ska införa maoistiska barnbegränsningar, skjuta av befolkningen, eller ens kasta ut övertaliga landsmän. Det säger möjligen något om att hela spektaklet hade ett annat syfte än att utgöra grunden för faktiskt statsmannaskap.

Det är mycket sådant – spektakel, alltså – i svang även hos oss detta valår. Sverigedemokraternas idé om att förbjuda slöjor drar åt det hållet. Vänsterpartiets miljardärsskatt, likaså. Signalpolitik, som inte har så mycket att göra med praktiska problem och än mindre med lösningar på sådana, men som funkar bra för att väljarna ska vakna till. Och kanske ska vi vara glada för partier som fortfarande anstränger sig för att ha en identitet. För det finns en annan, både kraftigare och märkligare trend. Nämligen den motsatta. 

Ledartröjan i den här genren – självhävdelse genom självutplåning – har Socialdemokraterna. Ett fint exempel fick vi häromveckan, när regeringen till följd av några plågade liberaler och sverigedemokratisk kvittningskollaps tvingades dra tillbaka förslaget om fängelse för 13-åringar. I stället ska det bli fängelse för 14-åringar, eftersom Socialdemokraterna står bakom den linjen. 

Där fick vi blicka ned i det verkliga bråddjupet mellan socialdemokrater och moderater: ett helt tonår. Du hoppade ned i avgrunden, men upptäckte att den bara nådde till knäna, som Nick Cave sjunger.

Så där är det med nästan alla frågor om brott och straff, migration, försvar och allt annat som kunde bli besvärligt för Socialdemokraterna. De har helt enkelt lagt sig till med mer eller mindre samma linje som Moderaterna och Sverigedemokraterna, samtidigt som de höjt tonläget. 

På den borgerliga sidan har man gjort liknande manövrar inom till exempel skolpolitiken. Liberalerna, en gång friskolornas och vinstintressets torpeder, vill nu gärna låta som om de driver sossar och vänsterpartister framför sig för att kasta ut de giriga skolkulakerna. Och det finns en tradition även på den här sidan krondiket: Fredrik Reinfeldt, ledare för det nya arbetarpartiet, var rena sossen när det gällde att imitera sossarnas politik i frågor där han kände sig en aning vek.

Kanske ska man betrakta det som en extra service att partierna manövrerar, kompromissar och stöper om sig till en ganska jämn mittensmet redan innan valet. Lite som färdigmat, med alla transfetter på plats, i stället för att välja fräscha råvaror med stuns och först efter valet låta dem koka samman till något ätbart. Men de politiska halvfabrikaten är inte direkt något som borde locka till valurnan, om folk inte är så lättlurade att de tror att det handlar om ett ödesval, bara för att politrukerna på TV höjer rösten.

En sak är i alla fall intressant med det hela, förutsatt att inte alla dessa anpassliga partier är klåpare som helt missbedömer svensk opinion: den mitt där alla politiker möts består på ett ungefär av sverigedemokratisk migrationspolitik och sossig välfärdspolitik. Mitten verkar, med andra ord, vara raka motsatsen till den invandringspositiva och marknadsradikala politik som Centern, ”den breda mittens” parti, står för.

Ingen kommer väl ihåg Gösta Ekmans centerextremist längre, men nu finns den på riktigt.

***

Läs även: Många har känt sektens sötma

Läs även: Råder det andra ekonomiska lagar i rymden?