L:s vänsterfalang ska ta ”Tjafspartiet” över riksdagsspärren
Simona Mohamsson rensar ut partihögern inför valet.
Liberalerna har genomlidit en skräckvecka och frågorna om partiets framtid hopar sig. En opinionsundersökning från Indikator som gav partiet nya bottenrekordet 1,4 procent i väljarstöd utlöste en ny våg av avhopp av ledande partiföreträdare varefter politiska bedömare snabbt började prata om att de lämnade ”det sjunkande skeppet”.
Mest framträdande bland avhopparna är tidigare partisekreteraren Gulan Avci, som annonserade att hon inte ställer upp i riksdagsvalet i höst, samt Landskronas kommunalråd Torkild Strandberg som lämnade partistyrelsen – men kvarstår i partiet lokalt. Så nog ser det dystert ut för Simona Mohamsson och de av hennes partikamrater som fortfarande är kvar. Men finns inget som talar för att L klarar att ta sig över riksdagsspärren i höst? Det är trots allt mer än sju månader kvar till valet.
Först det uppenbara: opinionsundersökningar görs med ett litet urval respondenter – oftast cirka 1000 – och är med nödvändighet oprecisa. Vi ska inte här gå in på konfidensintervall och annat statistiskt finlir. Men det är värt att påpeka att Novus, som är ensamt i Sverige om att använda den väl beprövade Gallup-tekniken för opinionsmätningar, redovisade 2,4 procent stöd för Liberalerna i sin januarimätning. Det är visserligen lågt, men en hel procentenhet mer än hos Indikator. Enligt Novus är det snarare 1,6 procent än 2,6 procent av väljarkåren som måste övertygas fram till valdagen. Också en utmaning, förstås, men något mindre.
En annan viktig faktor är vilket lag Simona Mohamsson har runt sig för att hjälpa henne att uppnå målet. Hon kommer själv från en socialliberal grupp från Göteborg där hon skolades politiskt inom Liberala ungdomsförbundet, och sedan steg i graderna inom kommunpolitiken på Hisingen. De hon lärde känna i början av sin partikarriär tillhör fortfarande hennes viktigaste stödjepunkter inom partiet, och alla är från Göteborgsregionen: här finns sjukvårdspolitikern Pär Lundqvist liksom ordföranden i Liberalerna Västsverige, Pär Gustafsson. Båda två sitter i partistyrelsen. I den här kretsen finns även riksdagsledamoten Helene Odenjung, som har varit kommunalråd i Göteborg.
– De har haft ett järngrepp om Västsverige, säger en parti-intern källa till Fokus.
I Liberalernas partistyrelse sitter även arbetsmarknadsminister Johan Britz, riksdagsledamoten Joar Forssell och partiets gruppledare i riksdagen, Lina Nordquist. Alla dessa är och har varit viktiga för Simona Mohamsson och alla kommer från den socialliberala, vänsterlutande falangen i partiet – alltså den som har varit mest skeptisk till det samarbetet med Sverigedemokraterna inom ramen för Tidöavtalet. Och som inte vill se ministrar från SD i en framtida regering. Till denna krets hör även Joar Forssells hustru Rebecka Kvart som är Simona Mohamssons presschef.
Källor: L-vänstern har flyttat fram sina positioner
Turbulensen i partiet har kommit och gått i vågor sedan Nyamko Sabuni tog över som ordförande efter Jan Björklund sommaren 2019. Fokus källor menar att partivänstern har flyttat fram sina positioner under den senaste stormen och att mer högerorienterade politiker har ersatts av vänsterliberala dito. Detta gäller i synnerhet i partidistrikten i Skåne och Göteborg. Ett sådant exempel är nyss nämnda Helene Odenjung som ersatte Robert Hannah.
Denne var riksdagsledamot för Liberalerna och satt på Göteborgsbänken mellan 2014 och 2025, men annonserade för precis ett år sedan att han lämnade partiet och gick över till Moderaterna. Ett annat exempel är den tidigare arbetsmarknads- och integrationsministern Mats Persson från Skåne. Han lämnade regeringen i den ombildning som följde på att Simona Mohamsson utsågs till partiledare i juni förra året.
– Mats Persson fick sparken. Han var för höger och så ville Simona ha nytt blod och en ministerpost själv. Det är Jan Björklunds och Erik Ullenhags folk som styr nu, säger en källa.
Fokus har talat med flera medlemmar som har uppfattningen att den nya socialliberala ledningen bedriver en till synes högerorienterad politik av det enda skälet att den vill behålla sin makt.
Ett exempel som anges är Simona Mohamssons första stora tv-framträdande sedan hon utsetts till partisekreterare under Johan Pehrson i april 2025 (endast drygt två månader innan hon efterträdde samme Pehrson som ordförande). Redaktionen för SVT:s 30 minuter hade tagit fram ett antal tweets där Mohamsson i sina tidigare roller gått hårt åt Sverigedemokraterna och beskrivit hur partiet var fullkomligt omöjliga att ha att göra med. Så sent som 2021 hade hon bland annat twittrat: ”Den röda linjen gentemot SD måste bestå, SD har sina rötter i nynazismen”. I en annan tweet stod det att ”Sverige går igenom en värderingskris” och att ”i dessa frågor kommer vi aldrig få samsyn med SD”.
”Hur går detta ihop?”, undrade 30 minuters programledare Anders Holmberg.
Simona Mohamsson försökte förklara det hela med att Liberalerna är ett idéparti för stora reformer och att L och SD har olika syn på EU. Holmberg tittade på partiledaren med förvånad min.
”Du blev politiskt aktiv av skälet att du ville motarbeta Sverigedemokraterna, en drivkraft för dig var att motarbeta Sverigedemokraternas åsikter, men var det deras åsikt i EU-frågan som fick dig engagerad?”
”Ja absolut”, svarade Mohamsson med ett leende.
En avhoppare kallar L för ”Tjafspartiet”
I somliga liberalers ögon är detta ett exempel på ett hyckleri som genomskådas av väljarna.
– Det här blir till en osäljbar politik, folk uppfattar det som falskt, säger en förtroendevald liberal.
Samtidigt växer kraven på att partiet måste ta en annan väg än den nuvarande med en hård röd linje mot SD:
– SD-beslutet måste göras om, den här linjen håller inte.
Trots att det alltså finns en kärna hängivna liberaler som vill leda partiet i valrörelsen, så får de dåliga opinionssiffrorna och de många avhoppen uppgivenheten att sprida sig. Enligt uppgift blir det allt svårare att få gräsrötterna att känna engagemang och en vilja att delta i partiarbetet inför valet. Den ständiga maktkampen mellan höger- respektive vänsterfalangen gör också att folk tröttnar och en avhoppare kallar sitt forna parti för ”Tjafspartiet”.
– Just nu är det som ett schackspel där de viktigaste pjäserna har slagits ut. Drottningen, tornen, löparna och hästarna är alla borta och nu är det bönderna som gör upp. Det säger sig självt att det inte funkar, säger avhopparen.
***
