Smekmånaden är över för Dadgostar

Vänsterpartiet hade en långsiktig plan, en ny imponerande partiledare och bättre utsikter än på länge. Det var lite för bra för att hålla.

Text:

Bild: Sören Andersson / TT

En av konstnären Lage Lindells två valaffischer för VPK gick för 800 kronor på Stockholms Auktionsverk för några år sedan. Den är enkel och svartvit, med ett stridsflygplan i fokus. Budskapet är lika svartvitt som trycket:

”Stoppa rustningsvansinnet. Mindre åt militären. Mer åt pensionären.”

Det var 1979. Lasse Werner hade suttit på partiledarposten för VPK (Vänsterpartiets förra namn: Vänsterpartiet Kommunisterna) i fyra år. Brezjnev styrde Sovjetunionen.

Fyrtiotre år senare lovar Vänsterpartiet fortfarande mer åt pensionären, men i övrigt har det mesta ändrat sig. Världen har ställt till det för ett parti som hade en riktigt bra plan.

Det började inte med Nooshi Dadgostar. Det började inte ens för drygt tio år sedan, när Jonas Sjöstedt kom hem från exilen i New York, blev partiledare och bildade radarpar med Aron Etzler i rollen som partisekreterare. Kanske kan man säga att det började för lite drygt femton år sedan, när en ny generation vänsterpartister, de flesta aktiva i Ung Vänster, såg behovet av förnyelse, efter murens fall och Sovjetunionens upplösning.

Stora delar av vänstern var vilse, men folk i den här kretsen tänkte inte defensivt. De talade om att ”lyssna på människor”, snarare än att predika renlärighet. Om att bejaka och organisera aktivism, snarare än att försvinna i riksdagen. Om att bygga allianser med ”sociala intressegrupper”. Om att bilda opinion för en ”modernisering av välfärden”.

Det fanns internationella förlagor och Aron Etzler beskrev de norska och nederländska exemplen i boken ”Trondheimsmodellen”. Den blev ett slags urkund så snart den hade publicerats 2007.

Med duon Sjöstedt-Etzler i ledningen förvandlades idéerna till strategi och taktik. Men det var först med Nooshi Dadgostar det verkliga generationsskiftet skedde. I vänsterkretsar talas det om gänget i partitoppen – vice partiordföranden Ida Gabrielsson, Ali Esbati, som i februari tog över rollen som ekonomisk-politisk talesperson, kommunikationschefen Jenny Lindahl och ett fåtal andra – som ett ”dream team”. Planen om ett brett och folkligt vänsterparti skulle till nästa nivå.

Under några månader verkade också Nooshi Dadgostars stjärna vara ständigt stigande. I höstas nafsade hon Ulf Kristersson och Stefan Löfven i hasorna i förtroendemätningarna. När Fokus jury i december skulle utse Årets parlamentariker, var vinnaren självklar. Hon väckte sympatier långt utanför sitt eget parti.

”Vilken vitalisering av politiken när personer som Dadgostar träder in och visar värdet av att hålla löften!” tweetade Alice Teodorescu Måwe, kolumnist i den här tidningen, som sällan skyllts för vänstersympatier. ”Nooshi Dadgostar har påmint oss om att det går att stå för något”, fyllde ett annat högerspöke, Ivar Arpi, i.

Det handlade förstås till stor del om att hon hade utlöst Jonas Sjöstedts ”misstroendelöfte” och fällt regeringen Löfven på frågan om marknadshyror. Men det var inte bara det. Få, utom drabbade regeringsföreträdare och centerpartister, kunde låta bli att imponeras av en partiledare som just tillträtt, men ändå verkade osa självsäkerhet.

Och bara ett drygt år kvar till valet.

Få tänkte så då, men i slutet av augusti förra året kom det första tecknet på att Nooshi Dadgostars smekmånad drog mot sitt slut: Stefan Löfven, en perfekt kontrast till Dagdostar i kampen om vänsterväljare, meddelade att han skulle avgå. I november tillträdde Magdalena Andersson, en betydligt svårare konkurrent.

Nooshi Dadgostar och statsminister Magdalena Andersson under statsministerns frågestund i riksdagen 9/12 2021. Foto: Anders Wiklund / TT

Till en början verkade den nya partiledaren vara till Vänsterpartiets fördel, för Magdalena Andersson struntade i Centerpartiets förhandlingsförbud och gav Vänsterpartiet ett garantitillägg att locka pensionärerna med. Men resultatet, efter ytterligare en regeringskris, var att Miljöpartiet lämnade regeringen. Det var ett dubbelt bakslag för Dadgostar.

Dels kunde Miljöpartiet nu rekrytera väljare ur progressiva storstadsgrupper, utan att regeringsansvaret hängde som en kvarnsten om partiets hals. Det gjorde Vänsterpartiet mer sårbart där det har sitt starkaste stöd. Dels hängde inte tillväxtfientliga miljöpartister längre som en kvarnsten kring Socialdemokraternas hals. Det innebar att Socialdemokraterna fick mycket bättre förutsättningar att locka tillbaka traditionella vänsterväljare utanför storstäderna. Just de grupper som Dadgostars Vänsterparti hade tänkt att stjäla med en ny industripolitik, utformad av LO-ekonomen Sandro Scocco, som sedan årsskiftet dessutom fått sällskap i Vänsterpartiet av ytterligare en tidigare LO-ekonom, Åsa-Pia Järliden. Magdalena Andersson LO-säkrade genom att göra ordföranden i Kommunal, Tobias Baudin, till partisekreterare.

Duellen var igång. Då började det gnissla i Vänsterpartiet.

I september, samma månad som Dadgostar toppade i förtroende och låg i startgroparna för att ge sig ut på en industriturné, dök frågan om Cementa upp. Skulle lagarna tänjas för att tillåta företaget att fortsätta sin kalkbrytning på Gotland? Nej, svarade Elin Segerlind, partiets miljötalesperson.

Det var en rätt självklar ståndpunkt för en Vänsterpartist. Trodde hon. Ända tills partiledaren gjorde klart att det inte alls var fallet. Ett nej till Cementa skulle ha skjutit Vänsterpartiets industripolitiska trovärdighet i sank, innan satsningen ens börjat.

Det var den första av flera kollisioner mellan den nya industripolitiken och den gamla miljöpolitiken. Vill man göra en välvillig tolkning kan man peka på att det här är sådant som händer, när man är mitt i politisk förändring. Man tvingas att laga lite efter läge. Sent i mars skulle Vänsterpartiet lägga fram sin idé om ett ”underskottsmål” för att satsa 700 miljarder kronor under tio år på klimatinvesteringar. Men det positiva budskapet fanns inte färdigt för att balansera det som uppfattades som klimatpolitiska reträtter.

Och även om en enhällig partistyrelse stod bakom det nya policydokumentet för klimatpolitiken, gnisslade det igen när partiet höll digital kongress i februari. Partiledningen talade om att tvätta bort moraliserandet över privatkonsumtion och i stället framhålla en omställning av industrin. Men en hel del vänsterpartister, däribland den klimatpolitiske talespersonen Jens Holm, oroades av de nya tongångarna. När Vänsterpartiet i mars kom överens med den borgerliga oppositionen om att sänka drivmedelsskatten, sprack det för de här interna kritikerna. Jens Holm ställde sig i spetsen för ett internt upprop för att riva upp överenskommelsen.

Vänsterpartister har alltid varit mindre lydiga än snittet bland partiaktiva, men tecknen på interna slitningar har växt betänkligt. Jens Holm ställer inte upp i valet. Och i varje annat parti skulle det se misstänkt ut att partisekreteraren Aron Etzler, som i tio år varit så central för partiets förnyelse, tagit pappaledigt till den 15 september detta avgörande valår. Alla försäkrar att det bara handlar om att vänsterpartister tar sådant som lagstadgad ledighet, arbetsmiljö och jämställdhet på allvar. Kanske det, men nog är det udda.

Frågan ställs allt oftare, apropå talet om att locka missnöjda sossar och sverigedemokrater i bruksorterna: varför ska Vänsterpartiet försöka locka väljare ur grupper som inte gillar vänsterpolitik, i stället för att fortsätta attrahera de progressiva storstadsväljare som faktiskt gillar Vänsterpartiet?

Och så kom de jäkla ryssarna.

Det har hänt förut, även om vänsterpartister värjer sig mot parallellen.

Valåret 1968 var bokstavligen botten för VPK. Året innan hade C.-H. Hermansson lyckats baxa ett delvis motvilligt parti i riktning mot eurokommunismen, bort från Sovjetunionen. Men så, drygt tre veckor före den svenska valdagen, satte de sovjetiska pansarvagnarna stopp för Pragvåren.

C.-H. Hermansson valåret 1968. Foto: Jan Collsiöö / TT

Socialdemokraterna fick för första och enda gången under efterkrigstiden egen majoritet i andra kammaren och det var inte minst VPK som fick släppa till väljarna. C.-H. Hermansson begrep att Sovjets stridsvagnar inte var till VPK:s fördel och var en av de första som gick ut med ett offentligt avståndstagande. Men VPK tappade ändå drygt två procentenheter och fick bara tre procent — det här var före fyraprocentspärren — sämre än någon gång sedan trettiotalets början.

Det var ett hårt slag för Hermanssons ambitiösa och i grunden offensiva plan om ett nytt, modernt vänsterparti.

Vänsterpartister värjer sig som sagt mot parallellen. Det är skillnad på VPK och Vänsterpartiet. Det är skillnad på Sovjet och Ryssland. De påpekar gärna att Vänsterpartiets väljare är mer kritiska än de flesta mot Vladimir Putin, som allierat sig med högerpopulister. Men utanför Vänsterpartiet är saken inte lika glasklar.

Hammaren och skäran syntes även i Vänsterpartiets första majtåg i år. Putins apologeter återfinns trots allt främst på vänsterkanten. Och den ännu starka antiamerikanismen får lätt vänsterpartister att fastna i säkerhetspolitiska drivgarn.

Det var något sådant som hände när Vänsterpartiet på februaris sista dag som enda parti röstade mot att skicka pansarskott till Ukraina. Ett dygn senare tvärvände partistyrelsen och sade ja till export, men då hade det redan blivit tydligt att Nooshi Dadgostar hade problem med att hålla greppet om sitt parti. Sprickan var helt omaskerad. Tretton av partiets ledamöter följde partistyrelsens första beslut och röstade mot exporten, fem lade ned sina röster. Hela nio såg till att kvitta ut sig för att slippa delta i omröstningen. Bland dessa, i något som måste betecknas som unikt i riksdagen, fanns Nooshi Dadgostar själv.

Det var inte en episod som stärkte förtroendet för Vänsterpartiets säkerhetspolitik. Och det inför en valrörelse som riskerar att domineras av ett kommande Natomedlemskap och försvarsfrågor.

Folkomröstningar är nästan alltid en sista utväg för partier med problem.

Förslaget om en folkomröstning om svenskt Natomedlemskap, hur rimligt det än låter, är inget undantag. Vänsterpartiet skulle helst se att den här frågan skiljs ut från valrörelsen, så att valrörelsen kan återgå till att handla om det som det var tänkt att den skulle handla om.

Men så kommer det förstås inte att bli. Och Vänsterpartiet måste anpassa sig. I partiets valplattform finns kravet att Sverige ska säga upp värdlandsavtalet med Nato. Nooshi Dadgostar har öppnat för omprövning. I mitten av mars röstade Vänsterpartiet, tillsammans med övriga riksdagspartier, för en kraftig upprustning av det svenska försvaret. I Svenska Dagbladet presenterades nyligen ett fempunktsprogram för att stärka försvaret av Sverige. Lage Lindells uppmaning att kämpa mot ”rustningsvansinnet” är historia.

Någon katastrof av samma slag som 1968 blir det antagligen inte, även om upprustningsretoriken känns obehaglig för många sympatisörer. Kanske kan Vänsterpartiet till och med stjäla Natokritiska socialdemokrater. Men det var inte det här som Vänsterpartiets plan handlade om. Det är fel arena för förnyelsen. Det kommer att behövas ett ”dream team” för att återfinna initiativet.

***