Debattvågorna om FRA-lagen gick förra veckan höga på nätet. En tunn samling unga allianspolitiker stod ensamma upp mot den vinande partipiskan.
Men blåst har det gjort tidigare. Förre ministern Leif Pagrotsky mindes när han stod mitt i den politiska motvinden 2003: Euro-omröstningen.
-Det var en traumatisk period, berättar Paggan i senaste Fokus.
Men blåst har det gjort tidigare. Förre ministern Leif Pagrotsky mindes när han stod mitt i den politiska motvinden 2003: Euro-omröstningen.
-Det var en traumatisk period, berättar Paggan i senaste Fokus.
På kvällen, några timmar efter intervjun ringer han upp mig:
– Hej, det är Leif. Jag sa inte traumatisk, jag sa dramatisk.
Oki. Jag ringer redaktionen, ber redigerarna ändra i ex-ministerns pratminus. Och jodå, det ska de hinna göra innan sidorna skickas till tryckeriet.
Sen går Fredrick Federley upp i talarstolen, fingrar på sitt manus och pratar om sin mamma. Tomhylsan Tolgfors börjar snacka om nya kontrollinstanser och FRA-tragedin tar en ny vändning.
Medan Fokustidningarna ligger i tryckpressarna nere på Sörmlands grafiska återremitteras den brännande signalspaningslagen för att en stund senare, med smärre tillägg, klubbas igenom mitt under svenskarnas sista EM-match (kan det vara ett slump?).
I torsdags morse andas så redaktionen ut, nöjda tuggar vi på morgonfikat, bläddrar i det färska Fokusnumret och konstaterar att vi har lyckats skriva om FRA-turbulensen utan att veta hur det skulle gå när tidningen skickades till tryck. Svårt läge som vi fick till på ett bra sätt. Tycker vi själva i alla fall.
Nöjd är dock inte Pagrotsky, traumatisk hann aldrig förvandlas till dramatisk. Allt hamnade liksom i Federleyskugga under tisdagskvällen. För FRA-omröstningen var utan tvekan dramatisk. Men frågan är om inte slutresultatet var traumatiskt.
