Det är väldigt hedrande att bli inbjuden till paneldebatter med titlar som ”Det våras för kvalitetsjournalistiken” eller ”Kvalitetsjournalistik – lönar det sig?”. Redan innan debatten har startat har programansvariga slagit fast att Fokus är en kvalitetstidning. Om det stämmer får vara upp till andra att avgöra, men det kan ändå finnas anledning att stanna upp och diskutera vad som menas med kvalitetsjournalistik. Så där alldeles självklart tycker jag nämligen inte att det är. En artikel blir inte kvalitetsjournalistik med automatik för att den är lång och handlar om en dold konflikt någonstans i världen. En tidning blir inte en kvalitetstidning för att den skriver om sådant som alla håller med om. En tidning blir inte en kvalitetstidning för att den lovar att inte skriva om ytliga saker som kungligheter.
Under den senaste kvalitetsjournalistikdebatten hade jag nöjet att samtala med Kamratpostens chefredaktör Ola Lindholm. Är Kamratposten kvalitetsjournalistik? Inga analyser av Mellanösternkonflikten, ytterst få grävande reportage! Men, berättade Ola, tidningen anstränger sig enormt för att sätta sig in i läsarnas verklighet. Alla texter granskas av minst två personer för att minimera antalet fel. Slutligen läser man upp texterna för varandra för att testa om de är begripliga. Är de inte det så skrivs de om. För mig är en sådan inställning till uppgiften tydliga tecken på att vi har att göra med en kvalitetstidning.
Självklart har det stor betydelse vad man skriver om. Ämnesval som snarare avspeglar vad redaktionen tycker att läsarna borde vara intresserade än vad de faktiskt är intresserade av leder bara till välfyllda pappersinsamlingar. En oläst tidning kan aldrig bli en kvalitetstidning. Men journalistisk kvalitet handlar mycket mer om hur en artikel skrivs än vad som skrivs. Den som lyckas kombinera relevans, briljans och intellektuell hederlighet i sin text har skapat kvalitetsjournalistik, oavsett ämne eller målgrupp.
Det är väldigt hedrande att bli inbjuden till paneldebatter med titlar som ”Det våras för kvalitetsjournalistiken” eller ”Kvalitetsjournalistik – lönar det sig?”. Redan innan debatten har startat har programansvariga slagit fast att Fokus är en kvalitetstidning. Om det stämmer får vara upp till andra att avgöra, men det kan ändå finnas anledning att stanna upp och diskutera vad som menas med kvalitetsjournalistik. Så där alldeles självklart tycker jag nämligen inte att det är. En artikel blir inte kvalitetsjournalistik med automatik för att den är lång och handlar om en dold konflikt någonstans i världen. En tidning blir inte en kvalitetstidning för att den skriver om sådant som alla håller med om. En tidning blir inte en kvalitetstidning för att den lovar att inte skriva om ytliga saker som kungligheter.
Under den senaste kvalitetsjournalistikdebatten hade jag nöjet att samtala med Kamratpostens chefredaktör Ola Lindholm. Är Kamratposten kvalitetsjournalistik? Inga analyser av Mellanösternkonflikten, ytterst få grävande reportage! Men, berättade Ola, tidningen anstränger sig enormt för att sätta sig in i läsarnas verklighet. Alla texter granskas av minst två personer för att minimera antalet fel. Slutligen läser man upp texterna för varandra för att testa om de är begripliga. Är de inte det så skrivs de om. För mig är en sådan inställning till uppgiften tydliga tecken på att vi har att göra med en kvalitetstidning.
Självklart har det stor betydelse vad man skriver om. Ämnesval som snarare avspeglar vad redaktionen tycker att läsarna borde vara intresserade än vad de faktiskt är intresserade av leder bara till välfyllda pappersinsamlingar. En oläst tidning kan aldrig bli en kvalitetstidning. Men journalistisk kvalitet handlar mycket mer om hur en artikel skrivs än vad som skrivs. Den som lyckas kombinera relevans, briljans och intellektuell hederlighet i sin text har skapat kvalitetsjournalistik, oavsett ämne eller målgrupp.
