Den rikaste procenten av Sveriges befolkning äger 40 procent av tillgångarna. Nyheten från Institutet för näringslivsforskning har valsat runt i media de sista dagarna – men hur är detta möjligt?Svaret är enkelt – det inte är möjligt. Det man mäter när man talar om ”Sveriges rikaste” är egentligen svenska rikingar. Man tar då med även de som inte bott eller varit skrivna här på 20 år eller mer. Som affärsmannen Johan Eliasch och familjen Rausing. Det förefaller helt absurt att räkna in svenskar som bor och skattar utomlands, och vars hela förmögenhet ligger och alltid legat utanför Sverige. Hur tänkte de? Man jämför äpplen och päron. Och vad har detta med svensk fördelningspolitik att göra? Ska man skatta i Sverige för att man är född här?
Även när det gäller förmögenheter som den H&M:s huvudägare Stefan Persson är god för – 68 miljarder, haltar jämförelsen. Förvisso är han en av landets rikaste. Men huvuddelen av pengarna är inte genererade i Sverige, de svenska butikerna står för mindre än tio procent av intäkterna.
Problemet är att den här typen av kalkyler, de allra rikastes andel av landets samlade förmögenhet, knappast går att utföra på nationell basis längre, eftersom alla större verksamheter är internationella, eller till och med globala. H&M genererar ju främst vinster på bekostnad av utländska, inte minst asiatiska, arbetares bekostnad, inte i första hand svenska, även om de också är underbetalda.
I det gamla brukssamhället var den här metoden ett utmärkt sätt att visa på den skeva fördelningen. Och på global basis är den fortfarande högst relevant. Där är omfördelningen av tillgångar från de rikaste till de fattigaste en lysande utgångspunkt för diskussion. Men en rättvisedebatt i Sverige kan inte baseras på hur mycket pengar finansmannen Johan Eliasch sitter i London och drar in från världen.
