I förra veckan träffade jag Björn Masar och hans hustru Linda. De har båda blivit smittade av tbc, ni kan läsa deras historia här. Björn är den som fick smittan först och han gav den sedan vidare till sin familj. Det som förvånande mig mest var att det tog så lång tid för honom att få sin diagnos, nio månader. Ingen av alla de läkare han träffade tänkte tanken att han kunde ha tbc. Anledningen var helt enkelt att han inte passar in i bilden av en tbc-patient. Han fick flera andra diagnoser, allt från depression till astma. En bekant till mig, en ung kvinna, har varit med om samma sak och för henne tog det fem år innan det konstaterades att hon hade tbc.
Båda dessa personer är helsvenska, tidigare friska och i 30-årsåldern. Inte några som vården förknippar med ”invandrarsjukdomen” tbc. De och människor i deras närhet har verkligen fått ligga i för att få hjälp. De har fått stå på sig och kämpat för att få vårdpersonalen att lyssna. Lyssna på att de inte är utbrända, deprimerade eller lider av fibromyalgi. Den gamla frasen att ”man måste vara frisk för att orka vara sjuk” känns mer sann än någonsin i det här fallet. Envis, självsäker och väldigt driftig det är vad som krävs, eller ha turen att ha vänner och familj som driver kampen.
Som en bekant som är läkare sa till mig en gång ”att ta sig in i den svenska vården är som forcera elstängsel, taggtråd och kvicksand. Men är du väl där så finns det hjälp”. Lite mer skadad än innan tänker jag i mitt stilla sinne. Det är svårt att inte undra över vad som händer med alla de som är för risiga för att ta sig förbi allt detta. Mer om den svenska vården kan du läsa om här, och om hur vi mår här.
