Att avskaffa asylrätten är höjden av naivitet

Asylrätten är inte ett uttryck för godhet, utan en skyddslinje i en osäker värld. Att försöka avskaffa den är naivt – och naiv är bland det farligaste en politiker kan vara.

Naivitet. Att vilja väl, men göra värre. Att inte förstå konsekvenserna av sina handlingar. Att inte vilja läsa historien eller samtiden, utan verka i världen som man önskar att den vore.

En vanlig politisk beskyllning, och inget märkligt med det, för naiv är bland det farligaste en politiker kan vara. Men medan vissas naivitet blir avklädd, kan andra fortsätta argumentera som om den egna naiviteten var något annat.

Den som 2022 skulle argumentera för ett ensidigt avskaffande av militärt försvar, skulle med rätta avfärdas för sin naivitet. Den som däremot vill avskaffa asylrätten får möjligen sin humanism ifrågasatt, men aldrig sin rationalitet.

Men asylrätten är inte ett uttryck för godhet, utan en skyddslinje i en tilltagande osäker värld. För att förstå behöver man göra en resa till världen före deklarationen om de mänskliga rättigheterna, till franska Évian och en veckolång konferens i juli 1938, på inbjudan av Franklin D. Roosevelt.

Den tilltagande förföljelsen av judar och oliktänkande i Europa hade väckt oro, och USA samlade den fria världen för att söka en lösning. Även om många nu inte riktigt minns, hölls mötet inte i hemlighet. Tjugofyra frivilligorganisationer och över 200 journalister följde förhandlingarna. Adolf Hitler kommenterade det hela med att om de länder som kritiserat hans lagar nu visade sig beredda att ta emot judiska flyktingar så var han redo att ge fri lejd. ”På lyxfartyg, om så krävs.”

Talen avlöste varandra. Och alla uttryckte sin innerliga, uppriktiga oro. Men när det gällde att göra något blev det svårare. Vid tillfället räknades de som flytt till relativt modesta 125 000, men de flesta tyckte att redan det var för många. I protokollet kan man läsa hur flera länder beklagar sig, de hade ju nu redan ett ”judeproblem” att ta tag i och därför kunde de inte ta emot några fler.

Alla tyckte synd om människorna som behövde fly. Alla var kritiska mot nazisterna. Ingen ville göra något.

Golda Meir var inbjuden, men för stämningens skull förvägrad talartid. Efteråt förklarade hon att om hon bara fick önska sig en sak av omvärlden så var det nu detta: ”att aldrig mer behöva höra några fler sådana här uttryck för sympati.”

När sommaren 1938 blivit höst och pogromerna vi känner som Kristallnatten inträffade, var världen effektivt delad i två: Länderna där judar inte kunde leva, och länderna dit judar inte kunde resa.

Ändå talade svenska tidningar om ”judeinvasion”. Journalisten Erik Sandberg har påmint om hur Dagens Nyheters ledarsida satte sig emot flyktingmottagande med argumentet att det skulle bli svårt för judarna att hitta arbete: ”[v]i kunna inte dra över oss en invasion av utlänningar, som vi sedan ha någon moralisk plikt att förskaffa stadigvarande arbete.” I ett brev från ambassaden i Wien oroar sig en svensk diplomat över flyktingvänliga röster i den svenska debatten: ”Du kan vara förvissad om att finge vi in några hundra judefamiljer, som förökade sig så, som denna ras har för sed, så kommer nästa generation att förbanna dem som inte vetat att i tid stoppa immigrationen.”

Året efter Évian krävde neutrala Sverige, tillsammans med Schweiz, att Tyskland vidtog åtgärder för att svenska gränskontrollanter skulle kunna skilja judiska flyktingar från ariska tyskar. Annars hotade visumkrav mot alla tyskar, lät man meddela. Det var då nazisterna beslöt att stämpla judarnas pass med ett stort ”J”.

Ansökningarna om att få komma till Sverige, också från dem som redan hade anhöriga här, avslogs regelmässigt. Efter kriget tvingas släktingar i Sverige leta efter namnen på sina anhöriga bland listorna över dödade i koncentrationslägren.

Det här var världen när asylrätten inte fanns. Varje land hade absolut rätt att bestämma om någon fick komma eller stanna. Individen ingen rätt alls.

Det blev Eleanor Roosevelt som efter kriget och Förintelsen fick uppgiften att leda arbetet med att sätta de mänskliga rättigheterna på pränt. Det arbetet fick större resultat än hennes man presidentens försök i Évian.

Grunden för artikel 14 är denna: om vi inte kan lova varandra fred och frihet så måste vi åtminstone kunna lova en fristad.

Olika länder försöker nu tråckla sig ur det löftet. Storbritannien och Danmark försöker outsorca sitt ansvar att ge fristad till något fattigt, beroende land. Andra gör vad de kan för att ingen ska kunna komma och söka om sin rätt till asyl.

Allt fler argumenterar för att asylrätten som sådan borde ersättas med ett system där länder själva uppger hur många i behov av att fly de kan ta emot.

Precis som länderna gjorde i Évian.

Den som tror att resultatet skulle bli ett annat nu än då, är naiv. Vår sista skyddslinje skulle falla.

***

Gustav Fridolin var språkrör för Miljöpartiet 2011–2019 och Sveriges utbildningsminister 2014–2019. I dag är han folkhögskolelärare vid Stadsmissionens Folkhögskola.

Text:

Toppbild: Felipe Dana / AP