Den auktoritära rörelsen äter oss inifrån

På vänster-höger-skalan har vi alla blivit socialliberaler. Men i de nya konfliktlinjerna kryper auktoritarismen allt närmare.

Vad är det med denna kliande lockande drift att kontrollera kvinnors kroppar?

Vad är det som är så oemotståndligt med att, som i El Salvador, sätta kvinnor i fängelse för att de fått ett missfall? Att, som i Afghanistan, hänga mörka skynken på kvinnor med små galler för ögonen och ljuga om att det är traditionellt fast det inte är det? Att, som i många muslimska länder, förbjuda kvinnors rörelsefrihet och låta hennes pappa, man, bror eller lille son få bestämma vart hon ska kunna gå? Att, som i Polen, locka landsbygdens familjer med feta barnbidrag för att kvinnor inte ska arbeta och dessutom förbjuda aborter? Att, som i USA, låta män kontrollera kvinnors kroppar och reproduktiva hälsa och jaga dem med fängelsehot från delstat till delstat?

Misogynin har verkligen nått nya höjder 2022. Det kunde vi aldrig ha anat, vi som vuxit upp i takt med kvinnofrigörelsen, eller kanske snarare kvinnans ”villkorliga frigivning”, som Eva Moberg beskrev det för snart sextio år sedan i sin bok om könsmaktsordningen.

Kvinnohatet är den autokratiska rörelsens emblem. Det är ett av flera tecken på att trumpismen i USA, Ungerns Fidesz och de afghanska talibanerna är grenar på samma träd.

Och vad är det med det kliande lockande med att tycka illa om utlänningar, eller de egna medborgare som inte etniskt tillhör majoriteten?

De auktoritära gillar inte heller det som stör bilden av ett land, ett blod. Den etniska nationalismen behöver inte bara betyda rasande mobbar mot muslimer i Indien. Den kan också betyda Paludankravaller i svenska medelstora städer, dödshot mot Lars Vilks, polisens utomrättsliga avrättningar av afroamerikaner i USA, eller falska utsagor producerade av Putins trollfabriker om afghanska pojkars påstådda mass-våldtäkter. Och den kan betyda att ett svenskt politiskt parti menar att svenska judar och svenska samer inte är svenskar utan ska betraktas som uteslutna ur den nationella gemenskapen.

Främlingsfientlighet, våld mot dem som upplevs förolämpa den egna gruppens symboler, hat mot etniska och religiösa minoriteter – detta är den auktoritära rörelsens andra emblem.

Och vad är det som är så kliande och oemotståndligt med att montera ner kontrollmekanismer för makten?

Om man inte blir omvald i USA: ring och hota de ansvariga på valmyndigheten eller be dem hitta nya röster. Om man inte blir omvald i Västafrika för att man redan suttit i två mandatperioder: Skriv en ny grundlag, låt folk ”anta” den i en folkomröstning och proklamera därefter att nu när vi har en ny grundlag så betyder det att vi ställt räkneverket på noll, och jag kan bli omvald för två nya perioder. Om premiärministern i ett land i det forna Östeuropa inte gillar att hans myndighetsutövning blir ifrågasatt av domstolarna: Utnämn lojala domare, och strunta i EU-rätten, de kan ändå inte göra mer än att skrika.

Att målmedvetet försvaga alla mekanismer som kontrollerar makten är den auktoritära rörelsens tredje emblem.

Den auktoritära rörelsen kryper allt närmare och den äter oss inifrån. Den äter Europa inifrån, och den äter Sverige inifrån, i en snabb oreflekterad anpassning till det auktoritära tankegodset som kryper in i nästan alla svenska partier utom möjligen ett eller två.

  • Den etniska nationalismen har tagit över retoriken i den absoluta majoriteteten av de svenska partierna, inklusive det parti som heter Liberalerna. Och den fortplantas i svaga vibrationer genom hela det officiella svenska samhället, som i regler om att ukrainska flyktingar ska leva på 61 kronor per dag – samtidigt som de förvägras bankkonto och swish och därför inte kan få lön om de arbetar.
  • Kvinnohatet har än så länge inte haft någon politiskt bred framgång i Sverige. Men det är symptomatiskt att Sverigedemokraterna nästan bara har män som representanter och en majoritet män som väljare. Låt oss nu se vad som händer med abortfrågan i Sverige. Ett stalltips: lita inte på KD. Att kontrollera kvinnors fertilitet ligger nära till hands för kristdemokrater.
  • Attackerna mot public service sker i små hagelskurar än så länge och inte i granateldsregn. Varför ska det finnas en oberoende public service i Sverige som inte kan kontrolleras politiskt, när Polen lyckades tämja sin public service till att bli ett regeringsorgan? Frågan ligger tydligt på Sverigedemokraternas bord men med eldunderstöd från högern.

Samtidigt håller alla med om att välfärden ska vara kollektivt finansierad, att valfriheten i skola och vård ska finnas kvar med små nyansskillnader, att företagen ska vara privat ägda, att skattetrycket ska vara medelhögt och att de äldre ska ha bättre pensioner.

Alla har vi blivit socialliberaler. Höger-vänsterskalan är död i debatten utan dramatiska skärningspunkter.

Men där den riktiga debattens vågor går höga ligger i skärningspunkten mellan liberalism och illiberalism. Mellan det stängda samhället och det öppna. Där stormar debatten. Där stänker saliven.

Det blir en egendomlig valrörelse som ihärdigt försöker sminka bort de riktiga skiljelinjerna och måla fram falska.

***

Maria Leissner var ordförande för Folkpartiet 1995–1997.

Text:

Toppbild: TT / AP