Djokovic – bäst men aldrig älskad
Wimbledonpubliken förvandlas till pöbel när krigsbarnet Novak Djokovic krossar de välartade tennisesteterna.

Bild: Alastair Grant/AP
Tidens skiftningar går att urskilja också i Wimbledon. Trots att det på All England Lawn Tennis and Croquet Club vid Church Road – och inte på någon annan plats på planeten som arrangerar professionella tennistävlingar på elitnivå – fortfarande, precis som 1877, bara är tillåtet att spela i vitt.
Arrangörerna ägnar sig inte bara åt att upprätthålla denna stränga klädkod. Rigoröst vakar man över allt som kan underminera den. Färgglada hotpants som en bit in på 2010-talet gick att skymta under åtskilliga tennisshorts och kjolar resulterade 2014 i ett förbud, inte bara mot dessa utan mot alla underkläder i någon annan nyans än kritvitt. Spelarna – meddelade man – ska väcka publikens uppmärksamhet med sitt bländande spel. Inget annat.
Tennisens katedral är också ensam om sina uniformsklädda funktionärer som paraderar in när mästerskapet börjar, ensam bland stortävlingarna om att hålla fast vid gräs som spelunderlag. Detta bedövande vackra ljusgröna naturgolv som möter spelare och publik den första veckan, nöts ner av racketutövarnas dansande fötter under två veckor, och brukar under finalhelgen likna en brun-beige-gul-grön mosaik.
En amerikansk affärstidning jämförde häromåret färgfotografier från Wimbledongräset på finaldagen de senaste 50 åren. Hur gräset var slitet speglade tydligt hur spelarnas rörelseschema förändrats: 1970 rörde man sig över hela banan, vars gräs var helt bortnött när Margaret Court och Billie Jean King gjorde upp om titeln; 1980 hade såväl Borg som McEnroe som de 126 som slagits ut innan finalen utvecklat ett nytt mönster, antingen befann man sig längs med baslinjen eller så rusade man efter serven fram på nätet.
Från mitten av nollnoll-talet och ett decennium framåt var gräset bara nednött vid baslinjen, volleyspelet var i det närmaste utrotat att döma av hur glittrande grönt gräset fortfarande glänste runt nätets bägge sidor.
I mitten av 2010-talet uppehöll sig spelarna oftast bakom baslinjen, som grusspelare. De senaste åren kan man se att området vid nätet åter börjat slitas ner .
Under samma tid har Wimbledonpublikens beteende förändrats. I linje med den engelska överklassidén att hövlighet trumfar allt, har man i alla tider applåderat snygga slag, oavsett varifrån spelaren kommer. Enligt samma rättesnöre jublade man på Wimbledon sällan över en vunnen poäng som erövrats med hjälp av en miss från motståndaren.