Tennismatchen som förklarade livet

Boken heter Levels of the Game, är skriven av John McPhee, som sedan 1965 har varit knuten till veckotidningen The New Yorker. Av en semifinal i US Open sensommaren 1968, en match som i dag annars skulle vara bortglömd, har McPhee med sin penna skapat vad som sedan den publicerades 1969 har betraktats som ett mästerverk. Eller som ett ”högst originellt sätt att se på mänskligt beteende”, som Life skrev när boken kom ut.  

Tidningen konstaterade att McPhee ”bevisar sin tes med fulländad skicklighet och journalistiskt artisteri. Du är sättet du spelar på, säger han. Tennisbanan är livet.” New York Times kallade boken ”höjdpunkten i amerikansk sportjournalistik”.

I en omläsning 42 år senare, påminde The Guardian om verkets kvaliteter: ”Ett rafflande fackboksäventyr i vilket tidsformer och meningar är stjärnspelarna.”

Ett sätt att beskriva berättelsen är som ett bevis på hur vartenda ögonblick i nuet är ett resultat av en människas förflutna. En tennisbana utgör inget undantag. Levels of the Game börjar med meningen: ”Arthur Ashe, hans fötter särade, hans knän lätt böjda, lyfter en tennisboll mot luften”.  

Ordet lyfter är det första som slår läsaren. Alltför precist för att de flesta tennisspelare eller tränare ens ska komma på tanken att använda det. Instruktörer och spelare talar reflexmässigt om ”det viktiga uppkastet”, servens första moment. McPhee noterar att det som får bollen att stiga inför det svåra förstaslaget är rörelseenergin från en arm, som med en boll i nypan påbörjar sin uppåtgående förflyttning från en vilande plats i höfttrakten, mot himlen (eller taket om det är inomhus.) Den boll Ashe lyfter, stiger högt och framåt.  

Om den tillåts trilla ner kommer den, med Ashes ord, ”göra en parabol och landa i gräset 90 centimeter framför baslinjen.” Tusentals gånger, få McPhee veta, har Ashe övat på att få bollen att landa precis så. Så kan inlärningens kostnad se ut, priset för att bli verkligt bra på något, perfektionens krav.

”Men den här ska han slå på”, skriver McPhee, ”Hans fötter drar sig samman. Hans kropp städslar sig och lutar sig framåt, långt bortom balanspunkten. Han faller. Gravitationskraften och musklernas dynamik, från ben till armar, förenas när han vispar sin racket upp och över bollen. Han är inte kraftigt byggd men hans koordination är extraordinär och när bollen lämnar hans racket är det med furiös kraft. Med ett steg framåt, som hindrar honom från att falla, rör han sig framåt för att följa sin boll.”

På andra sidan nätet slår den ner i gräset, lyfter i en snabb skjuts som bryts av Clark Graebners backhand. Graebner har en plan för den här matchen. Den går ut på att inte alls ”slå igenom” slagen, med full sving, ”inte ens om han ser månen kommer han att slå för att ta ner den. Han har bestämt sig för att, som han har uttryckt det, ”’hålla bollen i banan’, låta Ashe spela på den”, för ”Arthur sabbar alltid sin procent genom att försöka sig på något svårt, eller spektakulärt. Arthur har en tendens att oftare missa enkla slag än slå in svåra. Det enda sättet att dra ner hans självförtroende är att få tillbaka varenda boll på banan och låta honom missa”.

Rak i ryggen för Graebner sin racket bakåt och sig själv ifrån bollen, ”som om han hade vidrört något brännhett, och med den gesten blockerar han Ashes boll.” Ashe har tagit sig in i ingenmansland (mitt i banan) redan vid linjen mellan serverutorna, väntar på att slå sin volley. Bara en extremt snabb mänsklig varelse kan röra sig så fort. Graebners retur är kvick, passerar nätet med snål marginal och sjunker mot Ashes backhand. Därifrån kommer Ashe inte att kunna slå den hårt. Han slår den i stället uppåt, löst, men djupt, mot Graebners backhand.

Graebner är klar över sin strategi, håll bara bollen innanför linjerna. Han råkar vara en av de starkaste tennisspelarna, 185 centimeter lång, 80 kilo, de välbyggda musklerna i hans ben är enastående, fysisk perfektion, hans bröstkorg stor, hans reaktioner likafullt snabba. Ingenting är trögt hos honom, hans spel är byggt på kraft, på en kort backsving, hans slag kompakta, resultatet ändå explosivt. Det han står inför är ett enkelt slag, att bara dra i väg en dödlig backhanddrive, cross-court, förbi Ashe. Men bollen fastnar i nät. Femton-noll. Graebner är nervös, kastar en blick ner på sina fötter.

Det finns ett sammanhang. Den anrika tennisoasen Forest Hills på Long Island är, liksom ”den vita sporten” i övrigt, detta år, 1968, i högre utsträckning än förr och senare, en del av en värld som vrider sig fort, med tydlig riktning. Bort från vad den varit. I Båstad har demonstranter försökt stoppa en Davis Cup-match mellan Sverige och apartheidstaten Rhodesia. I USA har Martin Luther King skjutits ihjäl. Under OS i Mexiko City ska den amerikanska sprinterguldmedaljören Tommy Smith, och bronsmedaljören John Carlos under sitt lands nationalsång barfota sänka sina huvuden och lyfta varsin knuten näve i en svart handske under den amerikanska nationalsången.

Medborgarrättsfrågor är tidens alias. Liksom pengar. År 1968 får de som får betalt för sin tennis för första gången delta i de klassiska turneringarna.

Det nya i Forest Hills i New York denna sommar är att tävlingen heter US Open. Öppen. För alla. Ett amerikanskt tennismästerskap med spelare från hela världen har pågått varje år sedan 1879, men yrkesutövande tennisspelare har varit portade sedan 1926. Då såg det yrke som kom att kallas tennisproffs dagens ljus. Åsynen av fransyskan Suzanne Lenglen, hennes karisma, geni och hysterin hon skapade på Wimbledon och Roland Garros, fick en amerikansk affärsman att vilja slå mynt av det stora intresset. Fler borde få chansen att se henne. Betalt måste hon få för sitt artisteri.

Den proffscirkus entreprenören drog igång växte. Den hade bara ett aber. Det kunde tyckas kuriöst, men hade med känslan för traditioner att göra. Lenglen och hennes skara av utsökta racketsvingare som följde i de professionella spåren förbjöds att delta i de mest anrika och prestigefyllda turneringarna. De med så kallad Grand Slam-status.  

Utöver allt annat är alltså 1968 också märkesåret för slutet på denna ordning. I maj har detta år har proffs tillåtits att spela i Bournemouth och några veckor senare i Wimbledon, de första öppna tennisturneringarna på 40 år. Förväntningarna på hur amatörerna skulle klara sig var låga, och planenligt spelades finalen mellan de australienska superstjärnorna, proffsen Rod Laver och Tony Roche. Laver fick tvåtusen dollar som vinnare.

Men amatörspelarna Ashe och Graebner nådde semifinal. Precis som i Wimbledon, men denna gång ställs de mot varann. Det innebär att för första gången på 40 år kommer en amatör få möta ett proffs i den jämte Wimbledon mest anrika turneringen. Att ingen amerikan på 13 år har nått finalen i tävlingen innebär dessutom att semifinalvinnaren bryter upp igenvuxen mark.

Ashe och Graebner, födda samma år, 1943, lärde känna varandra när de var 13. De har rest ihop, tävlat mot varandra, spelat som lagkamrater i Davis Cup. När de i första gamepausen vandrar mot sina respektive stolar för att torka svett från sina armar och ben, och imma av sina splittersäkra glasögon vet de att det som väntar de närmaste timmarna inte är några överraskningar.  

För tennis är ingen sport där hemligheter viner över nätet, har de berättat för McPhee. Av dessa samtal kommer författaren till slutsatsen att en människas tennisspel utgår från hennes natur, vem hon är, hennes bakgrund, personlighet, och att tennisspelaren uttrycker sig i motorisk mekanik, som i sin tur blir till slagmönster och spelkaraktäristik. ”Om han är betänksam är han en betänksam tennisspelare, om han är teatral är sannolikt också hans spel det”.

Som följd av det blir varje jämn tennismatch mellan två spelare som inte har en dålig dag utan spelar på höjden av sitt kunnande, i första hand en psykologisk kamp. I synnerhet mellan spelare som känner varandra, där inga tekniska överraskningar existerar.

Inget i Graebners spel är okänt för Ashe. Han säger att han kan det som ”en favoritlåt”. Enligt Ashe spelar Graebner som han gör för att han är en medelklassig vit konservativ. Graebner tycker att Ashe spelar som han gör för att han är svart liberal. Graebner servar hem sina första tre game utan att förlora en boll.  

Hans strategi i Ashes servegame är att bara spela tillbaka bollen och tvinga fram, misstag från Ashes racket. Den betalar sig. Graebner bryter sin motståndares serve och servar sedan hem första set.

Bakom varje tennisspelare finns en annan tennisspelare, skriver McPhee, och i Graebners fall är denne andre hans far. Clark växte upp i Ohio, precis som farsan, spelade tennis i en park i den lilla staden Lakewood. Farsan hade vunnit High-school-titeln i tennis tre gånger, fortsatt på college, studerat till tandläkare, tillsammans med sin egen far. När Clark var barn lärde fadern honom spelet genom att varje onsdag och söndag och varenda ledig tid övriga veckodagar drilla sonen. När han inte hade ledigt lät han en bollmaskin sköta drillen. ”Jag försökte inte skapa en mästare, bara få honom intresserad av något han kunde göra hela livet”, berättar han för McPhee.

”Det finns inte mycket variation i Clarks spel”, säger Ashe. ”Det är stabilt, precist och konservativt. Han missar sällan. Han spelar stel, kompakt, republikansk tennis. Han är en förbaskat smart spelare, en bra tänkare, men inte en smidig och flexibel tänkare. Hans spel är förutsägbart, men han har en renare volley än jag, en bättre forehand, mer känsla, mer kraft. Hans forehand är ett helvetesvapen. Han rör sig mediokert, hans backhand är underskruvad, vilket betyder att han inte kan slå den hårt. Han är solid och pålitlig. Han försöker få dig att besegra dig själv.”

”Det där är Ashe som har tur… igen” säger Clark Graebner till sig själv i andra set efter att en boll från Arthur landat otagbart på linjen. Ashe har böjt på knäna, för att påminna sig själv om att hålla tyngdpunkten låg. Graebner gör ett dubbelfel, 0–30. ”Du är i knipa Clark”, tänker Ashe, ”djup knipa”.

Graebner intalar sig själv att han kommer att ta sig ur den. ”Jag kan slå vad om det”, säger han lågt. Och han drämmer in en bra serve, som kommer tillbaka, och trycker en volley mot Ashes backhand och Ashe har två alternativ: att returnera konservativt och låta pressen återvända till Graebner, eller lossa han sin kanon, ett backslag som har en chans på tio att lyckas, men vars belöning är det psykologiskt monumentala 0–40-läget i motståndarserven. Det får bli det.  

Nätet står i vägen. Chansen dyker upp igen, och igen, och gamet vill aldrig ta slut men Graebner lyckas till slut erövra det och hålla sig kvar i setet. Men Ashes mod och vilja att ta risker har gjort Graebner alltmer osäker, och en dryg timma senare har Ashe ändå vunnit, och nästa dag står han öga mot med holländske proffsstjärnan Tom Okker i finalen, vinner i fem set, blir den första amatören i den öppna eran som betvingar en professionell spelare i en stor final, får 2000 dollar i prispengar, som han som amatör får inte får emot dem, så han skänker pengarna till Okker.

Det är inte den moderna tennisens vackraste ögonblick, men berättelsen om den tränger djupare i spelets inre vrår och skikt än någon annan som har försökt. Den som vill följa Wimbledon, som startar denna vecka, kan inte få en bättre vägledare.

***

Läs även: Tid i tennis – det måste man skapa på egen hand

Läs även: Den som hatar sig själv minst vinner