Fotbollens liberalkonservatism

Kreativa, offensiva spanjorer med nästan oändlig anfallsvariation? Eller ett stjärnspäckat neurotiskt England med hittills stora mängder tur? I Berlin i kväll avgörs EM i fotboll. Hjärnan säger: Spanien. Och hjärtat? Också Spanien!

(Även om jag gärna unnar engelske förbundskaptenen Gareth Southgate en pokal, han verkar så osedvanligt sympatisk.)

Inte för att jag plöjt igenom riktigt alla sportmedier mellan bad, gnabb med döttrarna och själva matcherna – men har det inte gnällts en hel del på EM-matchernas kvalitet? Man har talat om att individerna kväses i rigida system, om “robotliknande” spel, om brist på riktigt klassiska ögonblick.

Till exempel tycker Alex Schulman i podcasten Alex&Sigge lite synd om sin fotbollstokige son, som nu storögt följer sitt första mästerskap (sonen är vad jag förstår 7). Han undfägnas enligt pappa Alex inte alls samma drama och briljans som han själv fick njuta av under sitt första TV-mästerskap, VM i Mexico 1986 (Schulman var då 10).

Mest ihågkommet: Maradonas fuskmål – “Guds hand” – och hans genialiska dribblingsmål i samma match (kvartsfinalen mot England).

Jag håller med om att det mästerskapet var en fin årgång. Frankrike-Brasilien, också det en kvartsfinal, var en annan höjdpunkt. (Frankrike vann på straffar, men torskade sedan för andra VM i rad mot Västtyskland i semifinal.).

Men jag vill nog ändå hävda att det EM i Tyskland som nu alltså går i mål varit bättre än gnället ger sken av.

Många matcher har levt på högsta dramatiska nivå ända till slutet, mästerskapsdebuterande Georgiens framfart var en fröjd att skåda, Turkiet hade höga höjder i sitt spel, Tyskland var genuint bra och kreativt; det var rejäl otur för dem att möta Spanien redan i kvartsfinal.

För att inte tala om all kramp och all slutsignalsextas kring kvällens finalist England. Även spillran Ronaldos försök att bygga på sin legendstatus var på sitt sätt ett alldeles eget skådespel av hög karat.

På många sätt är världsfotbollen en bättre produkt än den Schulman fängslades av 1986. Vilket vi delvis kan tacka fotbollsinstitutioner som FIFA, UEFA och de stora klubbarna för. Visst går det att prata länge om korruption, mammons makt, avskräckande höga biljettpriser, och ett slags urgröpning av klubbsjälen när ryska oligarker och arabiska “oljeshejker” köper upp anrika storlag i de stora ligorna.

Men vad gäller själva spelet, har institutionerna genom en vad jag vill kalla liberalkonservativ hållning balanserat fint mellan bevarande och förnyelse.

Om vi går tillbaka till lilla Alex 80-tal, så fick vi i det VM som föregick mästerskapet i Mexico, Spanien 1982, se VM-historiens allra första straffsparksavgörande. (Franrike besegrades av ett ruffigt Västtyskland i ovan nämnd semifinal.)

Och jag lovar, vankas det straffar, är det hur lätt som helst att kalla annars rätt ljummet intresserade döttrar till TV-soffan! Ett grymt men alltid fascinerande drama.

80-talet var också ett decennium för råskinn; krerativa spelare som Maradona spelade med risk för egna hälsan. Domarna dörmer numera mycket strängare mot våldsamt spel.

Och apropå domare har (semi)professionaliseringen av kåren höjt kvaliteten enormt.

Och nu är vi framme vid videogranskningssystemet VAR. Vilket ju lätt hade avslöjat fusket i Maradonas gudshand-mål (fast vill vi det…? Hrrm, klart det på sätt och vis är kul att en sådan fusk-klassiker fick hända och sedan rista in sig i vårt kollektiva minne).

Men generellt är det ju ett stort framsteg att mål och straffsituationer får en någorlunda rättvis bedömning. Särskilt som publiken sitter med smartphones och i realtid skulle kunna se i TV-sändningar om domaren klantat sig. Det skulle kunna leda till omätligt hån och fullständigt ohållbara arbetsförhållanden. (”Domarn dörmer som han vill, men i huvet står det still!”)

Systemet är sannerligen inte fläckfritt; VAR-granskarna kör ibland okänsligt över domaren på plan, och när England fick straff i semifinalen mot Nederländerna hamnade ju VAR helt snett. Utveckling pågår. Till exempel har VAR-inducerade spelavbrott blivit kortare.)

För att snabbt nämna några andra lyckade regeländringar, så spelades 1994 det första världsmästerskapet där det sövande momentet tillbakaspel till egen målvakt (med fötterna) var straffbart. Och genom decennierna har man ökat “kvoten” för inbyte av fräscha spelare.

På 80-talet fick man göra två byten, numera fem, plus ett sjätte i en eventuell förälängning. Det minskar slitaget på de ordinarie spelarna, och gör tillvaron mer meningsfull för avbytarna.

En av många efterlyst regeländring – prövad i träningsmatcher men ännu inte sjösatt – handlar om effektiv speltid.

Här har en annan fotbollshängiven poddare gett sig in i debatten: Englandshatande Fredrik Wikingsson tjatar sig nästan fördärvad om att – likt ishockeyn – stoppa klockan vid spelavbrott.

Han avskyr till exempel maskningar och fejkskador, vilket ett ledande eller pressat lag kan ta till för att få tiden att gå, utan att bollen är i spel.

Det finns flera problem med förslaget, bland annat att TV-bolag och publik gärna vill ha en tydlig idé om hur lång matchen blir. Olika matcher har ju väsentligt olika karaktär. Det har för övrigt olika ligor/tävlingar också.

I en jämförande studie – se här: Weekly Post – hade våran Allsvenska mest effektiv speltid under en match. 60,4 procent. Champion’s League nästan lika mycket: 60,2 procent. I studiens “botten” hittar vi portugisiska Primeira Liga med 50,9 procent.

Av de stora europeiska ligorna (Frankrike, Spaniem Italien, England, Tyskland) var det mest spel i tyska Bundesliga, 58,5 procent av totala matchtiden.

Studien lyfter också fram enkilda lag, vars matcher präglas av ovanligt lite tidsslöseri. Här nämns Club Brugge, Borussia Mönchengladbach, Liverpool, Milan, Barcelona. Och GIF Sundsvall! (63.7%).

En “kompromiss” jag här försiktigt vill lansera, landar i att de första 90 minuterna tidsmäts som idag – men att effektiv speltid införs på övertid och i eventuell förlängning. (Lämpligen då med kortad förlängning: en “effektiv” förlängningskvart istället för, som nu, två “ineffektiva”.)

För det är ju väldigt frusterarnde när ett slutforcerande lag inte får en ärlig chans på grund av maskning och liknande. Plus att man gärna vill ha en exakt sekund när domaren blåser av matchen, utan godtycke.

Mitt förslag löser de problemen.

***
Läs även: Målvaktens njutning vid straffspark

Läs även: EM i livsglädje