Inga konflikter varar för evigt

För 180 år sedan, den 13 maj 1846, förklarade USA krig mot Mexiko. Kriget blev kort men följderna enorma. När freden slöts två år senare hade Mexiko förlorat stora delar av sitt territorium. Kalifornien, Nevada, Utah och delar av Arizona, New Mexico, Colorado och Wyoming hamnade under amerikansk kontroll. För USA innebar erövringen av Kalifornien att landet i huvudsak hade lyckats uppnå Manifest Destiny. För Mexiko blev kriget ett nationellt sår.

Ändå ska USA och Mexiko arrangera fotbolls-VM ihop i sommar. Det är en historisk paradox värd att studera lite närmare.

USA och Mexiko är knappast bästa vänner. Gränsen mellan länderna är en av världens mest politiskt laddade. Där möts handel, migration, narkotikavåld, säkerhetspolitik och amerikansk inrikespolitik. Men ändå är det alltså möjligt att två länder som en gång möttes i krig, där den ena staten erövrade väldiga områden från den andra, nu ska dela värdskapet för världens största idrottsevenemang. Det betyder inte att historien är glömd, och definitivt inte heller att relationen är jämlik. Men det visar att gamla fiender kan bli tillräckligt goda grannar för att tillsammans ordna något fint.

Det är lätt att tro att gamla fiender förblir fiender. Men ibland säger historien något annat. En historisk fråga jag ibland ställer till mina studenter är vilka länder som har krigat mest mot varandra. Många gissar på Frankrike och England, eller Ryssland och Polen. Men rätt svar är Sverige och Danmark. Det förvånar ofta. I dag är relationen mellan oss och våra sydliga kusiner rent av familjär. Vi skämtar om danskarna, tävlar med dem, åker över bron, handlar och samarbetar. Men under flera århundraden var Danmark Sveriges evige och farligaste fiende.

Vi låtsas inte som att Skånekriget, Kalmarkriget, snapphanarna eller freden i Roskilde aldrig har ägt rum, men dessa händelser organiserar inte längre politiken i dag. De finns kvar som historia men inte som uppdrag i nuet.

Polen och Ukraina ger ett annat exempel. Där är historien betydligt mer smärtsam. Under 1900-talets första hälft drabbade de båda folken samman i krig, övergrepp och territoriella konflikter. Volyn, Galizien och Lviv är inte enkla minnen. Ändå har Polen och Ukraina i dag funnit varandra i mötet med ett större hot. Rysslands krig har inte raderat de gamla konflikterna, men det har placerat dem i en annan ordning. Det gamla såret finns kvar, men det styr inte längre allt.

Det är här de lyckade exemplen skiljer sig från de misslyckade. Det har vuxit fram större skäl att samarbeta än att vårda fiendskapen. Handel, säkerhet, kultur, geografi och gemensamma hot har helt enkelt gjort permanent bitterhet opraktisk.

Där detta saknas fastnar historien lätt i en evig nutid. Ungern är ett tydligt exempel. Trianonfreden 1920 lever kvar som ett politiskt trauma, där förlorade territorier och nationell förödmjukelse fortfarande formar synen på grannländerna. Det är inte svårt att förstå den historiska smärtan. Men när ett nederlag blir ett ständigt politiskt centrum blir framtiden gisslan hos kartor som inte längre finns.

Exemplet Argentina visar något liknande. Falklandskriget 1982 är avslutat militärt, men fortsätter att leva i den argentinska nationella själen. I Argentina hålls kravet på öarna levande genom demonstrationer och skolböcker. Utanför Casa Rosada, det rosa presidentpalatset i Buenos Aires, återkommer protester för att regeringen inte ska glömma kriget och öarna. Det är precis så en konflikt kan fortsätta långt efter att kriget har tagit slut.

Men vad avgör då om gamla fiender kan bli goda grannar?

För det första måste kriget verkligen vara över. Inte bara i militär mening, utan också som politiskt projekt. Sverige kommer aldrig mer att försöka ockupera Själland. Danmark försöker inte återta Skåne. Inga mexikanska trupper kommer att försöka erövra Kalifornien. Polen och Ukraina har, till Rysslands stora förtret, offentligt bett om ursäkt till varandra för båda sidors brott mot den andre för att kunna fokusera på dagens samarbete. Just där börjar försoningens praktiska grund.

Ett världsmästerskap löser inte historien, men det visar att relationen har nått en nivå där samarbete är möjligt trots minnet av krig. Det leder vidare till de svårare frågorna. Kan Israel och Palestina nå dit? Kan Ukraina och Ryssland någon gång göra det?

Egentligen är det inte jättekomplicerat. Så länge Moskva beskriver ukrainare som vilseledda ryska bönder snarare än som ett självständigt folk finns ingen verklig grannrelation att återvända till. En framtida fred mellan Ukraina och Ryssland kräver inte att ukrainarna glömmer Butja, Azovstal i Mariupol eller de ockuperade områdena. Men den kräver att Ryssland slutar göra anspråk på Ukrainas framtid.

Fred är inte detsamma som att den svagare parten accepterar den starkares berättelse. Ibland är ett fruset avstånd bättre än en falsk närhet. Goda grannar kan man bli först när båda parter erkänner varandras hus.

Det är detta som gör USA och Mexiko så intressant. De är inte ett exempel på perfekt försoning, utan något mer realistiskt. Ett krig har ägt rum. Ett territorium har gått förlorat. Ett sår finns kvar. Ändå har geografin, ekonomin och människorna tvingat fram ett samarbete som är starkare än bitterheten. Gränsen skiljer länderna åt, men binder dem också samman.

Fotbolls-VM 2026 kommer därför att spelas på historisk mark. Den historiska lärdomen är inte att gamla fiender alltid blir vänner. Det blir de inte. Man bygger inte fred på glömska. Man kan bara bygga den när minnet inte längre kräver nästa krig.

Carl-Mikael A. Teglund är doktorand och adjunkt i historiedidaktik vid Mälardalens universitet, utbildad historiker och verksam som guide