Kniviga klammerier om Kievs stavning

Traditionen talar för rysk stavning på svenska, men vi ­vänjer oss snart vid att skriva stadens namn som det låter på ukrainska, Kyjiv.

När kriget kommer får språkstrider ny symbolik. Ukrainas huvudstad skrivs på svenska – av de allra flesta – alltjämt Kiev, trots att det är en stavning som har ryskt ursprung. Efter invasionen har Kiev i ­sociala medier och kommentarsfält dömts ut som en variant för Putin­kramare medan Kyjiv skulle vara ett sätt att ta ställning för Ukraina. Men den analysen är lika svajig som Rysslands retoriska uppmarsch till kriget.

Under vikingatiden talade nordbor om den plats som i dag är Kiev som Kænugarðr. Den traditionen lever kvar i isländskan där staden fortfarande kallas Kænugarður. I svenskan liksom i många av våra grannspråk används sedan århundraden stavningen Kiev.

Länge var det här valet okomplicerat. När Ukraina var en del av Sovjetunionen var också Kiev – som går tillbaka på ryskans Киев – den självklara stavningen.

Men 2016 uppmanade ett nu självständigt Ukraina andra länder att i stället utgå från Київ, den ukrainska stavningen av namnet. Frågan hade då fått politisk laddning. Den ryska formen sågs av Ukraina som en symbol för ett systematiskt förtryck av såväl den ukrainska kulturen som det ukrainska språket.

Att hävda att Kiev eller Kijev i sig gör någon till medlöpare är därför en slutledning i form av en kortslutning.

Ukrainska och ryska är närbesläktade språk som båda skrivs med det kyrilliska alfabetet. Men det finns skillnader i translittereringen – de metoder som används för att överföra ord från ett teckensystem till ett annat. När ryskans Киев överförs till dagens svenska blir stavningen Kijev. Ukrainskans Київ blir i stället Kyjiv.

Samtidigt har omkring 30 procent av Ukrainas befolkning ryska som modersmål. För många ukrainare är ryskans Kijev därför en naturlig stavning – utan att den säger något om deras syn på kriget. Att hävda att Kiev eller Kijev i sig gör någon till medlöpare är därför en slutledning i form av en kortslutning.

I svenskan är det fortfarande Kiev som dominerar. Visserligen är det en stavning som kan härledas till ryskan – men det är alltså inte så Киев hade anpassats till svenskan i dag. Kiev kan därför inte avfärdas som en entydigt rysk form. Den kan däremot läggas till den långa listan av exonymer, namn på andra länder och städer som har egna former i svenskan än de som används av invånarna på dessa platser. Där hittar vi bland annat Rom (i stället för Roma), Bryssel (i stället för Bruxelles eller Brussel), Köpenhamn (i stället för København) och Lissabon (i stället för Lisboa). På samma sätt skrivs Stockholm som Tukholma på finska, Stokkhólmur på isländska, Estocolmo på spanska, Стокгольм på ukrainska och Стокго́льм på ryska.

Traditionens makt gör att språkvården och de allra flesta medier håller fast vid Kiev. Det handlar inte bara om att det är en stavning som har hävd. Den främjar också begripligheten under en pågående invasion. Ett byte medan kriget rasar kan göra att läsare blir osäkra på om Kiev och Kyjiv är olika städer.

En handfull medier har börjat skriva Kyjiv medan någon enstaka har gått över till Kyiv. Det senare är den engelskspråkiga form som Ukraina har tagit ställning för – men det är inte den bästa återgivningen till svenska. Det valet blir alltså lite som om svenska medier skulle överge Rom till förmån för engelskans Rome.

Traditionen talar för Kiev. Men det mesta talar ändå för att den stavningen snart är historia och att skiftet till Kyjiv är på väg. Vi strävar nämligen allt mer efter att återge främmande namn som de faktiskt låter på det aktuella språket. Namnet på Ukrainas president skrivs på svenska därför Volodymyr Zelenskyj – vilket är en translitterering från ukrainskan. Hade namnet behandlats som ryskt hade resultatet i stället blivit Vladimir Zelenskij.

Globaliseringen gör dessutom att vi kommer i kontakt med fler främmande språk – och det blir därför naturligt att försöka återge namn så rättvisande som möjligt.

Här krockar olika principer. Och det är ett pedagogiskt sisyfosjobb att försöka förklara varför svenskan av gammal vana bör klamra sig fast vid ryskdoftande Kiev men med hänsyn till ukrainskans uttal skriva Volodymyr Zelenskyj. Tendensen är dock att etablerade försvenskningar tappar mark. En förklaring är att den tekniska utvecklingen gör det lättare att använda bokstäver och diakritiska tecken som saknas i svenskan. Globaliseringen gör dessutom att vi kommer i kontakt med fler främmande språk – och det blir därför naturligt att försöka återge namn så rättvisande som möjligt.

Ord som lånas in från högstatusspråk kan dessutom ha avsevärd revirpinkarpotential. Få uttal och felstavningar blir i dag så skammade av språkpolisadel som chevré i stället för chèvre och maché i stället för mâche.

Språkvårdens hållning kan knappast beskyllas för att vara konsekvent. Utöver Kiev är rekommendationen att hålla fast vid etablerade former som Ukraina, Tjernobyl, Odessa och Krim – i stället för Ukrajina, Tjornobyl, Odesa och Krym som är stavningar baserade på ukrainskan.

Det är inte heller konstigt att stavningen får politisk laddning. I Danmark gick statliga Dansk sprognævn från Kijev till Kyiv direkt efter invasionen – med det uttalade syftet att ta ställning för Ukraina. I Norge hade Språkrådet av politiska och språkliga skäl redan gjort samma ställningstagande. Valet av Kyiv i stället för Kyjiv motiverades i båda länderna med att den formen redan var internationellt rotad genom engelskan.

I Sverige har ambitionen snarare varit att inte politisera frågan. Men där är vi alltså ändå. Björn Söder (SD) ifrågasatte nyligen regeringens val att hålla fast vid Kiev i stället för att visa stöd för Ukraina genom ett namnbyte: »Symbolfrågor är viktiga.« Svaret från utrikesminister Ann Linde (S) var att namnet »är hävdvunnet och vedertaget« och därför inte ska ändras.

Sveriges beslut att skicka vapen till Ukraina under brinnande krig var historiskt. I denna principfråga gjorde regeringen helt om på några få dagar. Men i stavningsstriden ligger alltså språkvården och regeringen fortfarande kvar i skyttegravarna.

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.

***

Text: Anders Svensson

Toppbild: Evgeny Maloletka/AP