Tänk efter innan du kritiserar en översättare

Om temlor, mummel, en hompe och vikten av att hitta tonen när utländska romaner ska bli svenska.

»Du ser fantastisk ut!« När jag läser en sådan mening i en roman blir jag plötsligt medveten om att den är översatt från engelska; jag skulle själv aldrig säga så. Vad snygg du är! är en bättre översättning av »You look great«, tänker jag lite förnumstigt.

Detta händer då och då när vi läser en översatt bok – att originalspråket skiner igenom och illusionen av att vi läser ett originalverk spricker. Språkvetaren och översättaren Alexander Katourgi har samlat »översättningar som syns« i boken Svenskan går bananer (Lys förlag 2020). Han listar bland annat mängder av exempel på den »översättningssvenska« han har stött på under sitt yrkesliv: »du reserverade en plats«, »jag kan inte hennes namn«, »hon är en vän till mig« … I anslutning till dessa ger han förslag på översättningar som har en mer idiomatiskt svensk klang: »du bokade en plats«, »jag vet inte vad hon heter«, »hon är min vän«.

Man kan bläddra bland dessa listor och skratta igenkännande åt exemplen. Men den som bara läser listorna och inte brödtexten, missar många poänger. Alexander Katourgi ger en nyanserad bild av översättarens vardag och val. För det är otaliga aspekter som ska fångas i en översättning – inte bara orden, fraserna och meningarna, utan hela sammanhanget: stilen, genren, berättelsen.

I samma spår går Nils Håkanson i sin hyllade bok Dolda gudar – en bok om allt som inte går förlorat i en översättning (Nirstedt litteratur, 2022). En utbredd villfarelse hos läsare, betonar han, är att man kan sätta likhetstecken mellan originalverket och översättningen; att det är en och samma text, »bara på ett annat språk«. Mer sant är förstås att översättningen till stora delar är något eget. Fast det märker man ju bara om man jämför översättningen med originaltexten, eller jämför olika översättningar med varandra. Och hur många gör det?

Översättningar har alltså en elasticitet som originaltexten saknar. Denna föränderlighet demonstrerar Nils Håkanson bland annat genom att jämföra tre skilda översättningar av hobbiten Bilbo Baggers äventyr, som börjar: »In a hole in the ground there lived a hobbit.« År 2007 översatte Erik Andersson detta till »I en håla i marken bodde det en hobbit.« Britt G. Hallkvist, å sin sida, valde följande formulering 1962: »I en håla under jorden bodde en hobbit.« I den allra första svenska översättningen – av Tore Zetterholm 1947 – hette det dock: »I ett hål i jorden bodde en hompe.«

Vid en första anblick ser valen ganska lika ut, men i själva verket är det inte ens hälften av orden som har blivit likadana på tre försök. Detta blir ännu tydligare i längre stycken av berättelsen, där Tore Zetterholms översättning hamnar ganska långt från originalet, medan Britt G. Hallkvist och Erik Andersson, i takt med tiden, kryper allt närmare både händelse­förlopp och språk. Detta sker också samtidigt som själva berättelsen stiger i anseende hos förlag och publik – och parallellt med att översättare som yrkeskår gradvis ökar i status och anseende.

Språkliga överföringar av en kultursfär till en annan är annars en stötesten som kan skjuta ett helt översättarskap i sank. Det var något som var på väg att hända Jan Stolpe, som i många år skrev om sin yrkesvardags utmaningar i Språktidningen.

På samma sätt kan ett uppenbart svengelskt uttryck tillföra texten en fläkt av originalets kultursfär.

När han var sju år flyttade han och hans familj till Danmark. Vid samma tid utkom Åke Holmbergs första bok om Ture Sventon: Ture Sventon, privatdetektiv (1948), som snabbt blev Jan Stolpes favoritbok. Han bestämde sig resolut för att översätta och sprida verket i sitt nya hemland.

Men han konfronterades genast med problem. »Sventon heter så därför att han inte kan uttala Svensson. Han älskar semlor men kallar dem temlor, och han köper dem på Rosas konditori som han kallar Rotas.« Semlan var ju redan i sin vanliga form en okänd företeelse i Danmark, och hur förvränger man namnet på något som inte finns? frågar sig Jan Stolpe. Hur låter en dansk som läspar? Alla lösningar han prövade lät lika konstiga. Temlan blev hans fall den gången, men som tur var tog han upp översättartråden senare i livet. I Språktidningen redogjorde han för hur man kan tackla hinder av språk- och kulturspecifik art: Antingen hittar man en besläktad företeelse i målspråket, med liknande kulturellt betydelsevärde, eller så lyfter man helt enkelt över temlan som den är, och förklarar den i fotnoter, ordlistor eller liknande.

Det finns också ofta ett syfte med att använda viss lösning framför en annan. Även de ordval som »syns« eller kan uppfattas som fel, kan ha en uppgift att fylla.

Den som jämför översättningen med originalet upptäcker också ganska snart översättarens specifika fingeravtryck, menar Nils Håkanson. Då firar »världens sämsta översättningskritiker« triumfer: Felfinnaren. Denna rackar ner på enstaka uttryck som hen tycker borde ha fått en annan dräkt på svenska, trots att resten kan flyta hur bra som helst. I en italiensk bok har ordet pronunciare översatts med »mumla«, vilket Felfinnaren studsar på: »det borde bli ›yttra‹ på svenska, eller kanske ›uttala‹, på sin höjd ›säga‹, men absolut inte ›mumla‹ som det står här!« En annan kan tycka att direktöversättningar som »Du ser fantastisk ut!« skorrar i öronen. Men Felfinnaren saknar översättarens överblick, framhåller Nils Håkanson. »Kanske gäller helt andra regler för ›yttra‹ i svenskan än för pronunciare i italienskan?« På samma sätt kan ett uppenbart svengelskt uttryck tillföra texten en fläkt av originalets kultursfär.

Alexander Katourgi tillägnar sin bok »alla osynliga översättare som bara uppmärksammas för sina fel.« Förhoppningsvis är det på väg att förändras.

****

Prenumerera på Fokus här.

Text: Maria Arnstad

Toppbild: PXHERE