Äldreomsorgsdebatten är helt fel ute
Debatten fastnar vid driftsformen trots att inga entydiga kvalitetsskillnader finns mellan kommunal och privat äldreomsorg.
Jag har arbetat i både kommunal och privat äldreomsorg. Jag har granskat den ena och arbetat i den andra. Jag har svårt att känna igen mig i den politiska debatten.
Den handlar alltför ofta om vem som driver verksamheten. Kommunalt eller privat. Som om driftsformen i sig avgör kvaliteten.
Efter ett helt yrkesliv inom äldreomsorgen vet jag att verkligheten är betydligt mer komplicerad än så.
Jag har arbetat som vårdbiträde, biståndshandläggare i nästan femton år och därefter fem år som kommunal Socialt Ansvarig Samordnare (SAS). I dag arbetar jag hos en privat vård- och omsorgsgivare. Det har gett mig möjlighet att se äldreomsorgen från flera perspektiv – från golvet, från myndighetsutövningen, från kvalitetsuppföljningen och från den verksamhet som varje dag ska omsätta lagstiftning och avtalskrav i praktiken.
En stor del av mitt uppdrag som kommunal SAS var att följa upp de privata utförarna. Avtal och anbud granskades i detalj. Kvalitetskrav kontrollerades. Brister dokumenterades och handlingsplaner följdes upp. Kontakten med de privata verksamheterna var betydligt tätare än med kommunens egna verksamheter. Inte för att de privata hade fler brister. Utan för att de granskades betydligt hårdare. Det är en verklighet som sällan lyfts fram i debatten.
Jag mötte ett omfattande kvalitetsarbete. Rutiner följdes upp kontinuerligt. Avvikelser analyserades. Förbättringar genomfördes snabbt. När jag senare började arbeta i privat regi blev det ännu tydligare att kvalitetsarbetet aldrig tar paus. Verksamheten granskas dels av kommunen, dels genom företagets interna kontroller. Att ständigt följa upp, analysera och förbättra är en självklar del av vardagen.
Därför blev jag inte heller förvånad när jag nyligen läste Socialstyrelsens rapport Kommunal eller enskild regi – spelar det någon roll? Trots att rapporten publicerades redan 2012 är den fortfarande den senaste stora nationella granskningen som specifikt jämför kvaliteten mellan kommunal och enskild äldreomsorg. Att rapporten fortfarande är den senaste nationella jämförelsen säger också något om debatten – den förs ofta med stor säkerhet, men utan ny nationell evidens som visar att den ena driftsformen generellt ger bättre kvalitet än den andra.
Rapportens slutsats var tydlig redan när den publicerades: det finns inga entydiga kvalitetsskillnader mellan kommunal och privat äldreomsorg. På vissa områden presterar de kommunala verksamheterna bättre, på andra de privata. Myndigheten fann inte heller något stöd för att privat drift generellt skulle innebära större risk för allvarliga kvalitetsbrister.
Det mest intressanta var dock inte skillnaderna, utan vad som faktiskt skapar kvalitet.
Socialstyrelsen pekade på ledarskap, personalens kompetens, systematiskt kvalitetsarbete och en fungerande uppföljning som betydligt viktigare faktorer än driftsformen.
Det stämmer väl överens med mina egna erfarenheter.
Jag har sett fantastiska verksamheter i både kommunal och privat regi. Jag har också sett brister i båda driftsformerna. Som SAS har jag utrett händelser enligt lex Sarah i både kommunal och privat verksamhet. Inte heller där har jag sett något mönster som säger att den ena driftsformen skulle vara bättre än den andra.
Den avgörande skillnaden är inte vem som är utförare, kommunen eller företaget – utan hur verksamheten leds. Avgörande är om det finns kompetenta medarbetare, ett närvarande ledarskap och en kultur där kvalitet följs upp, diskuteras och ständigt förbättras.
Ändå fortsätter den politiska debatten att kretsa kring driftsformer i stället för resultat. Det är svårt att förstå.
Om äldre människor får en trygg och värdig omsorg, om anhöriga känner förtroende och om verksamheten lever upp till högt ställda kvalitetskrav – varför ska driftsformen väga tyngre än kvaliteten?
Mitt fokus har aldrig varit att försvara kommunal eller privat drift. Fokus har alltid varit – och är fortfarande – att människor ska få den bästa möjliga vården och omsorgen.
Våra äldre har inte råd med en debatt där ideologiska låsningar väger tyngre än kvaliteten i deras vardag. Frågan vi borde ställa är inte vem som driver äldreomsorgen, utan vem som ger den bästa omsorgen.
Anna Norrman Lagerroth arbetar i dag som SAS (Socialt Ansvarig Samordnare) inom privat vård och omsorg med kvalitets- och utvecklingsfrågor. Tidigare har hon arbetat som SAS, biståndshandläggare och vårdbiträde i kommunal äldreomsorg. Hon är även ledamot i styrelsen för den nationella riksföreningen för Socialt Ansvarig Samordnare och engagerad i utvecklingen av SAS-rollen och kvalitetsfrågor inom vård och omsorg. Med över 25 års erfarenhet från både kommunal och privat verksamhet bygger artikeln på egna yrkeserfarenheter från flera perspektiv inom äldreomsorgen.
