Sveriges roll inom Nato 3.0 och fördjupat europeiskt samarbete

Under Natomötet i Ankara den 7-8 juli diskuterades en ny vision för alliansen, Nato 3.0. Det innebär ett Nato som avskräcker hot i Europa genom ett starkare europeiskt ansvarstagande.

Samtidigt siktar EU på att stärka sin roll inom Nato-säkerhetssamarbetet och därmed minska beroendet av USA. Nato 3.0 belyser behovet av ett mer koordinerat samarbete mellan Nato och EU. Ett av EU:s strategiska mål är att fördjupa samarbetet med Nato. Sverige bör verka för att Nato 3.0 blir ett startskott för ett närmare samarbete mellan Nato och EU för att motverka bland annat hybrida angrepp.

Sverige har under de senaste åren utsatts för flera hybrida hot. Must beskriver hybridhot som bland annat desinformation, valpåverkan, cyberangrepp, störningar av kritiska handelsflöden, sabotage av infrastruktur och påverkan genom strategiska investeringar.

Av särskild relevans här är artikel 4 i Nato-fördraget, en lite bortglömd artikel, som innebär att medlemsstater har möjlighet att kalla till möte när en medlemsstats säkerhet uppfattas som hotad. Det talas ofta om Natos artikel 5, den kollektiva självförsvarsklausulen – ”en för alla, alla för en”. Men i en tid präglad av cyberattacker, sabotage, desinformation och andra hybridhot kan artikel 4 bli minst lika viktig. Det är bättre att hantera hot tidigt genom konsultation och samordning än att riskera att hamna i ett läge där artikel 5 måste aktiveras.

Både Nato och EU befinner sig just nu i förändring. För Sverige innebär detta att säkerhetsfrågorna måste ses i ljuset av både Nato-medlemskapet och EU-samarbetet. Särskilt viktigt är samarbetet med grannländerna runt Östersjön.

Under Almedalsveckan tidigare i somras höll Försvarsmakten flera seminarier om hybridhot från Ryssland. Fokus låg på Sveriges roll inom Nato, men mindre på Sveriges betydelse som EU-land och de utmaningar som finns för att stärka det europeiska säkerhetssamarbetet. En central fråga är hur den pågående hybrida krigsföringen från Ryssland ska motverkas mer effektivt. Därtill kommer den ryska skuggflottan i Östersjön, som både kringgår sanktioner och innebär betydande risker för oljeutsläpp och miljökatastrofer. Artikel 4 kan även aktiveras vid hybridhot och bör därför få en mer framträdande roll i den svenska säkerhetspolitiska diskussionen.

Inom EU gäller principer om solidaritet och ömsesidigt bistånd vid väpnade angrepp, men det finns ingen direkt motsvarighet till artikel 4 i Nato-fördraget. Just därför skulle artikel 4 kunna fungera som en plattform för diskussion mellan de EU-länder som också är Nato-medlemmar om hur Nato 3.0 ska fungera i praktiken. Frågan bör också kunna lyftas i Europeiska rådet.

Vidare har EU antagit en lagstiftning (kallad säkerhetsaktion SAFE) för att stärka den europeiska försvarsindustrin. Sverige har valt att stå utanför eftersom vi värnar om vår egen försvarsindustri. Vid Nato-mötet i Ankara beslutades att köpa in Saabs luftburna spanings- och ledningssystem GlobalEye.

Samtidigt aktualiserar utvecklingen en bredare fråga: hur solidariteten inom EU ska förstås i en tid då samarbetet mellan EU och Nato fördjupas. För att säkerställa solidaritet inom EU i praktiken, diskuteras även möjligheten att återuppliva den europeiska försvarsgemenskapen från 1950-talet. Fördraget byggde på tanken om en gemensam europeisk armé organiserad inom ramen för Nato. Enligt vissa bedömare skulle idéerna kunna få ny aktualitet och bidra till diskussionen om hur ett starkare europeiskt ansvarstagande inom Nato bör utformas.

Regeringen har åtagit sig att avsätta 3,5 procent av BNP till försvaret år 2030 och satsar i år 2,8 procent. Artikel 4 kan mycket väl bli relevant för Sverige i ljuset av de hybrida hoten som landet redan möter. Då måste EU och övriga Nato-länder vara redo att diskutera gemensamma strategier i realtid. Det är som sagt bättre att hantera hot tidigt genom konsultation och samordning än att riskera att hamna i ett läge där artikel 5 måste aktiveras.

Ester Herlin-Karnell är professor i EU-rätt vid Göteborgs universitet