Giorgia Meloni västliberalernas darling

”Min fiendes fiende är min vän” är en rätt primitiv politisk filosofi. Fråga vem som helst som har fördömt Hamas och vänt sig mot Israels bombningar samtidigt. Världen brukar vara mer komplicerad än svartvit.

Ändå är det ungefär där många västeuropéer har hamnat med Giorgia Meloni.

I vanliga fall hade den genomsnittlige väljaren i Västeuropa ogillat en nyfascistisk abortmotståndare. Men i mötet med Meloni kraschar åsiktskorridoren. Kontrasten mot andra europeiska ledares skrapande med foten inför Donald Trump är helt enkelt för stor. Där Nederländernas tidigare premiärminister tillika Natochefen Mark Rutte väljer inställsamt leende, väljer Meloni blicken som kan frysa vatten. Smilfinken mot höken. Mesen mot örnen.

Varje toppmöte producerar numera nya klipp där Italiens premiärminister himlar med ögonen, ställer sig med händerna i sidorna eller gör miner som oftare hör hemma i tecknad film än på CNN. De sprids över Europa som små diplomatiska vykort.

Vem hade trott att kvinnan som gick med i Mussolinis efterföljarparti som femtonåring skulle bli en darling bland liberaler i västvärlden?

Än mer anmärkningsvärt är att hon tycks ha Italien med sig. Förtroendet för Donald Trump är lågt i stora delar av Europa, men italienarna hör till de folk som reagerar starkast. Där ligger opinionen nära irritationsnivåerna i Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Sverige.

Det är anmärkningsvärt. Italien är ändå landet som gav världen ”Tu vuò fà l’americano” – 50-talshiten om drömmen att leva som amerikan som fortfarande håller dansgolv igång.

”Jag och Italien, vi tigger inte”, sa Meloni i juni efter att Trump, helt i linje med sin egen verklighetsuppfattning, påstått att hon hade ”bett om” att få fotograferas tillsammans med honom.

Det är den sortens uttalande som går till historien. Lite som när Mario Draghi 2012 satte punkt för spekulationerna om eurons sammanbrott med de tre berömda orden: ”whatever it takes”. Draghi råkade för övrigt vara den premiärminister som Meloni efterträdde tio år senare.

Förra veckans toppmöte i Ankara gav nya tillfällen till frostiga utbyten mellan Trump och Meloni. Relationen förblir märkbart nedkyld.

Det råder ingen brist på europeiska ledare som ogillar Trump och säger det högt. Men ingen har lyckats gestalta det folkliga Trumpmotståndet som Meloni. Det handlar inte bara om att hon är kvinna. Mette Frederiksen är också kvinna och har dessutom den ovanliga fördelen att förfoga över ett helt Grönland varje gång hon behöver illustrera varför hon är förbannad.

Visst spelar det roll att Meloni kommer från ytterhögern. Hon delar Trumps motvilja mot woke och hans skepsis mot migration. Just därför blir avståndstagandet mer slående. När kritiken kommer från en ideologisk motståndare är den väntad. När den kommer från någon som på många sätt borde vara en allierad får den större tyngd.

Men det avgörande är nog något annat. Det finns en konstnärlig kvalitet i hennes reaktioner på Trump som ingen annan politiker har. Meloni representerar ett möte mellan Colosseum och commedia dell’arte. Hon gör politik till föreställning utan att förlora allvaret. Det är nästan fysiskt svårt att inte titta.

I förra veckan skrev Joe Bidens avgångne ambassadör i Rom, Jack Markell, att Trump gör ett betydande misstag när han underskattar Meloni. Enligt Markell samarbetade hon väl med Biden trots att hon ideologiskt stod betydligt närmare Trump. När hon tillträdde var hon sannolikt den europeiska ledare som såg mest välvilligt på Trump, med undantag för Viktor Orbán.

Om Trump hade tänkt strategiskt hade han vårdat relationen. Det gjorde han inte. Och eftersom goda relationer är diplomatins hårdvaluta har han saboterat ett av sina få brohuvuden i Europa, konstaterar Markell.

För många européer har det fått en oväntad konsekvens. Eftersom Meloni står tydligt på Ukrainas och Natos sida har hennes abortskepsis blivit lättare att bortse från. Och hennes invandringsmotstånd är nästan okontroversiellt i ett Europa som enats om en stram flyktingpakt.

Så när jag öppnar appen med italienskalektioner och Duolingo svarar ”Am I dreaming, you’re back?” gissar jag att jag inte är ensam.  

Cecilia Garme